Rita en fjäril!

Rita en fjäril! Tänk att du gör det eller ta en penna i hand och låt den flyga över pappret. Hur gör du? Jag tror mig veta hur jag skulle göra. Jag skulle rita den likt en rosett, sedan ta färger och skapa mönster i olika fält, kanske några prickar därtill. Jag skulle inte rita den såhär:

Förmiddagssolen gassar och fjärilen syns knappt där den sitter på kermesbärets stora blad. Jag hade inte sett den om det inte vore att den nyss var i rörelse. En rörelse som fångade blicken. Men nu, i denna stund, bara ett streck liksom.

Den flyttar på sig litegrann. Jag också. Nu syns den lite bättre, men fortfarande diskret i form och färg.

Strax lyfter den och sätter sig på gräsmattan. Nej, förresten. Inte direkt på gräset utan på ett visset löv. Kanske vill den inte sitta på det daggvåta gräset, jag vet inte.

Den sträcker ut sina vingar, vackert! Nu ser den ut som en "riktig" fjäril.

Päronet lockar.

Läser mig till att det är en amiralfjäril, som vanligtvis ses sitta och äta på fallfrukter under den tid som är nu. Jaha, det är alltså som det bör vara. Den vackra fjärilen på den inte så vackra frukten. Nåväl, den ser ut att trivas.

Nu flyger den och äntligen beter den sig som en fjäril "ska". Den sätter sig på en blomma, en av kärleksörterna och låter vingarna lysa i solen. Precis så! En vacker fjäril på en vacker blomma. Så låter jag kameran klicka om och om igen. Så många nästan likadana finns redan i datorns bildarkiv. Klick, klick, klick. Lite olika vinklar, lite olika hållning av vingarna. Men snarlikt. Klick, klick, klick.

Om jag skulle rita en fjäril så blev det nog på en blomma eller kanske på ett blad. Något vackert möter annat vackert. Ja, och så med vingarna utsträckta i all sin prakt. Förutsägbart. Kanske ska jag försöka se nytt ibland, se baksidorna och annat som lätt förbises. Se sådant som inte är så självklart tilltalande och lockar blicken. Se det dolda, det vissna och det tilltufsade. Också, för fortfarande en fjäril som en rosett, jovisst blev det en sådan som ritas såväl i tanke som på papper. Handen söker efter kritor, lockelsen att göra mönster och färglägga infinner sig.

Om idag vore...

Solen lyser, det är rätt varmt. Nu vore det fint om måndag och tisdag vore lördag och söndag. Onsdag skulle kunna bli till en sådan där dag efter afton och torsdagen som följer en annandag. Fredagen ligger där i sin ensamhet, så kan vi inte ha det. Den får bli till klämdag och sedan är det lördag igen. Visst vore det trevligt, tänker jag, men så ser inte denna vecka ut, inser jag. Nåväl, kan kanske inte fånga dagen, men väl en stund då och då. Hoppas jag.

Nu bjuder sensommaren upp, några bilder från häromdagen. Blodtoppen - Sanguisorba tenuifolia 'Blackthorn' - lockar såväl insekter som blick.

Den lyser i den tidiga kvällen. I förgrunden den vanliga blodtoppen - Sanguisorba officinalis.

Här i samtal med den ryska salvian - Perovskia atriplicifolia 'Litte Spire'.

Grusgångarna ringlar sig mellan de olika planteringarna, men i den lilla trädgården ser det ut som allt hänger ihop.

Jag låter kameran fånga in en större yta. Den vita hängpimpinellen - Sanguisorba Tenuifolia 'Stand Up Comedian' - som nästan låg ner efter söndagens regn, visar god vilja till återhämtning.

Den lilla blodtoppen - Sanguisorba officinalis 'Pink Tanna' har nu antagit toner av brons och lyser bland myntor, salvior och andra örter.

Gångarna syns knappt, inte heller den låga buxbomshäcken som här döljs av annat.

Stor drakblomma, så ska dess svenska namn lyda, läser jag mig till då jag söker på Nepeta 'Six Hills Giant'. Den står alldeles för trångt och skulle må väl av att flyttas.

På andra sidan lavendelrundeln lyser kärleksörterna i bakgrunden. Sensommarfärgerna går i många röda och rosa nyanser med inslag av silver och brons. Rosen Henry Hudson, som annars brukar ha friskt grönt bladverk går nu i tråkiga gultoner. För mycket vatten? Något annat? Vet du?

Rosenflockeln - Eupatorium 'Atropurpureum' - bugar. Kanske behöver jag hjälpa den att nå höjd igen. I bakgrunden anas kermesbäret - Phytolacca americana - som...

...är en favorit. Bland andra.

Fånga stunden? Eller kanske rentav stjäla den ibland... Men nu är idag en alldeles vanlig måndag och det som låg på skrivbordet nyss och väntade på mig, det ligger där fortfarande i samma skick som då. Ingen skada skedd, tänker jag hoppfullt, men undviker att kika på klockan.

September(s)katt

Luften är klar, det är lätt att andas. Morgonstund. Jag plockar fallfrukt. Funderar, noterar. Skulle kunna ta fram gräsklipparen sedan, skulle kunna... Ditt och datt. Det råder tyst och lugn, en stilla morgon att njuta av. Ännu en av dessa härliga stunder denna sommar bjuder. En skatt att gömma och ta fram när mörker och kyla kommer.

Jag står där och gör just ingenting då jag får sällskap av en av grannskapets katter. Försiktigt kommer den fram och - tror jag - kollar om husets tax är i närheten. Nej, det är fritt fram, han ligger därinne och sover, försäkrar jag. Katten stryker sig mot mina ben och vill kela. Vi småpratar en stund.

Snart verkar den vilja gå vidare. Kanske ser den något jag inte ser, hör något jag inte hör.

Den håller sig kvar på gräsmattan, men verkar nyfiken på vad som finns på andra sidan rosenbuskarna. Där finns väl inget speciellt, tänker jag, medan jag betraktar den vackra katten.

Jag försöker locka den tillbaka, men katten ger mig bara en blick, för att vända sig om igen. Den vet något som jag ännu inte vet.

 Nu vet även jag!

Bakom buskarna kan en liten svart tax anas.

 Har de ögonkontakt?

Ja, det har de nog. Stillhet råder, men en spänd sådan. En stillhet som förebådar, en stillhet alldeles före. Buskarna är taggiga, inte kommer han väl...

Jo, det gör han! Plötsligt rusar han in bland grenarna i jakt på denna katt, som verkar ha förlamats och står alldeles stilla. På bilden nedan syns hunden som en diffus svart fläck i all grönska. 

Kanske hade jag inte behövt det, en katt reder sig säkert själv, men för att undvika blodbad så sjasar jag på katten, som nu rusar över grusgången mot pallkragarna, skuttar vidare upp på muren för att nå grannens uthustak och försvinna. Taxen springer efter, men har inte någon chans. Han blir kvar där på markplan, går runt och morrar, nosar och morrar lite till.

Kattvän? Viggo kikar på mig med en anklagande blick, medan han sätter sig på den solvarma stenläggningen och slickar på sin päls som blivit blöt av dagg. Han verkar inte ha tagit skada av framfarten bland rosornas taggar. Jag tar hinken med päron och går in till det väntande kaffet. Han följer mig och snart ligger han i sin korg och slumrar sin morgonlur. En ny dag har tagit sin början.

Toner av brons

Det var inte längesedan, nej, det var ju alldeles nyss, tänker jag då jag betraktar strandirisen - Iris sibirica - och dess fröställningar. För några dagar sedan såg de ut så här. På väg att mogna, men inte riktigt färdiga än. En del är fortfarande gröna, men nu går det mesta i toner av brons.

Fröställningarna är likadana, men ändå inte. Färgen, formen, fläckarna varierar. Kapslarna har öppnat sig. Ibland.

De möter grönskan och pratar väl med solhattarna.

De är så många!

Då tänker jag att jag om några dagar ska plocka alla dessa frön.

Flerfaldiga, så att fler strandirisar kan göra att platsen blir än mer blå. Bilder från slutet av maj i år.

Ursprungsplantorna kan vara Iris sibirica 'Blue King' som jag flerfaldigat via flera frösådder och även delningar. Men jag blir lite osäker då jag googlar och får se bilder som visar irisar som är rätt violetta och andra som går i mörkt blå toner. Mina varierar med ljuset, men färgen påminner om slitna jeans.

Frökapslarna är nu redo, men jag får nog plocka idag, för jag ser att det är fler än jag som lockas att skörda.

Det är något speciellt med dessa toner av brons som möter grönskan, solhattarnas rosa och i irisens blomma det blå. Dessa toner återfinns också bland tingen, kärlets rost och krukans lera. Brända toner som lyfter annat. Vackert!

En lättnandets suck

Det massiva åsk- och regnvädret tog så småningom slut, på måndagen möts jag av en trädgård där marken på ett mirakulöst vis svalt stora mängder vatten. En hel del växter är böjda och ser medtagna ut, jag hoppas de reser sig då de torkar. Några grenar har brutits och ligger där tillsammans med fallfrukt och löv. Varje hink, skål, fat, kruka, ja, allt som kunnat samla vatten har gjort det och är till brädden fyllt. Det är blött och luften andas fukt. Nej, det ingen vacker syn. Trädgårdsvännen som skulle komma på besök, något som jag sett fram emot, fick ombokas. Jag ser fram emot en annan gång. En bättre gång. Ja, och visst är det med en del suckan och klagan jag tar hand om trädgården . Men mest drar jag ändå en lättnandets suck då jag befarat värre. Blir glad då jag ser att rosen Winchester Cathedral bjuder såväl blommor som knoppar.

Kaprifolens bär ser ut som lingon. Svävande lingon.

Jag undrar om spindeln och dess nät klarade ovädret eller är detta ett verk som skapats nyss?

Åkersniglarna är aktiva och glupska. De är små och vanligtvis rätt svåra att se, men nu rätt synliga i blötan. Jag plockar många och strör ut gift.

Jag samlar fallfrukt, räfsar löv. Viggo väntar på lek.

Marken är blöt, efter några dygns torka ska jag ta tag i dammens kanter. Sopar, plockar, städar. Fixar och donar. Rullar ihop vattenslangen, det känns inte som den behövs på ett tag. Målar ett bord som ställs under tak. För säkerhets skull. Tvätten, som hängde på tork i blötan, åker in i maskinen igen. Omstart, nystart. På något vis ger luften och ljuset efter ett riktigt oväder en känsla av lättnad, ja, rentav glädje och tacksamhet över att skadorna inte var större. Glädje och tacksamhet över att måndagen blev en alldeles vanlig dag med en alldeles vanlig väderlek. En måndag som säkert inte hade rönt sådan uppskattning om det inte vore för att det var dagen efter dygnet före.