En lättnandets suck

Det massiva åsk- och regnvädret tog så småningom slut, på måndagen möts jag av en trädgård där marken på ett mirakulöst vis svalt stora mängder vatten. En hel del växter är böjda och ser medtagna ut, jag hoppas de reser sig då de torkar. Några grenar har brutits och ligger där tillsammans med fallfrukt och löv. Varje hink, skål, fat, kruka, ja, allt som kunnat samla vatten har gjort det och är till brädden fyllt. Det är blött och luften andas fukt. Nej, det ingen vacker syn. Trädgårdsvännen som skulle komma på besök, något som jag sett fram emot, fick ombokas. Jag ser fram emot en annan gång. En bättre gång. Ja, och visst är det med en del suckan och klagan jag tar hand om trädgården . Men mest drar jag ändå en lättnandets suck då jag befarat värre. Blir glad då jag ser att rosen Winchester Cathedral bjuder såväl blommor som knoppar.

Kaprifolens bär ser ut som lingon. Svävande lingon.

Jag undrar om spindeln och dess nät klarade ovädret eller är detta ett verk som skapats nyss?

Åkersniglarna är aktiva och glupska. De är små och vanligtvis rätt svåra att se, men nu rätt synliga i blötan. Jag plockar många och strör ut gift.

Jag samlar fallfrukt, räfsar löv. Viggo väntar på lek.

Marken är blöt, efter några dygns torka ska jag ta tag i dammens kanter. Sopar, plockar, städar. Fixar och donar. Rullar ihop vattenslangen, det känns inte som den behövs på ett tag. Målar ett bord som ställs under tak. För säkerhets skull. Tvätten, som hängde på tork i blötan, åker in i maskinen igen. Omstart, nystart. På något vis ger luften och ljuset efter ett riktigt oväder en känsla av lättnad, ja, rentav glädje och tacksamhet över att skadorna inte var större. Glädje och tacksamhet över att måndagen blev en alldeles vanlig dag med en alldeles vanlig väderlek. En måndag som säkert inte hade rönt sådan uppskattning om det inte vore för att det var dagen efter dygnet före.