2015: Sensommar blir höst blir vinter

Den tredje och sista delen som skildrar året som gått, nu handlar det om sensommarens september till vintermånaden december. Om våren är full av längtan och sommaren präglas av här och nu, vad är då hösten? Mildvädret dröjde sig kvar länge och fick mig nästan att tro att den där vintern kan hoppas över och vi vandrar direkt till nästa vår. Förvisso, i slutet av november föll lite snö, men strax smälte den bort och känslan av höst återvände. Såväl advent som jul firades utan större kyla, men så är den skånska vintern inte alltid så... vinterlik. Nåväl, i skrivandets stund, den 5 januari, vaknade jag till snöflingornas dans. Ett tunt vitt täcke pryder nu utomhus, kanske blir det en runda med kameran sedan. Men det får bli bilder till ett annat inlägg, om ett annat år. För nu ska det handla om 2015 och de fyra månader som avslutade året.

Sensommar blir höst blir vinter

Ibland skapar trädgårdens växter en väv. De vandrar in i varandra och de olika "trådarna" blir till en helhet... 8 september

Igår. Solen glittrar. Jag sitter i lä för vinden, som kan kännas kall. Sensommarvind med smak av... Den verkar komma tidigt i år, tänker jag, men vet inte säkert. Kanske är allt som vanligt ändå. Som det brukar vara. För nu gäspar sommaren, även om hösten inte riktigt har vaknat än. En del av växterna gör sig redo för ett nästa år... 9 september

Känsla av höst. Ljuset, fukten, stundom kylan. Stundom, för solen lyser och ger värme. Strumporna, som togs på i morse, åker av. Samma skeende som under våren, den där första stunden utomhus, den där första... Blir nu till sista. Inte sista än, inte sista på länge än. Vi är bara i september. Men då våren andas hoppfullhet och förväntan, så är nuet annorlunda. Färgerna är mjukare, ljuset försiktigare. Det är vackert på ett annat vis nu än då... 21 september

Så står vi där i fredagskvällens tilltagande mörker, klipper ner och gräver upp. Rötterna är långa och sega. Jorden mjuk. M är stark och beslutsam. V och jag tar tag i de taggiga grenarna. Trädgårdsbelysningen är skral, lille W hjälper till och håller upp mobilen för att lysa här och där. Ett visst mått av galenskap råder, då det absolut inte går att avbryta aktiviteten och fortsätta en annan gång med lämpligare förutsättningar. Rosen ska upp nu! Nuet infinner sig och sedan går det lätt att gräva upp några mindre plantor. Allt lastas och snart täcks såväl bagageutrymme som passagerarsäten av delar som varit min rosenhäck. Sen kvällsfika. Nöjda. Belåtna. Trötta, men pigga ändå. Fredagsmys av detta slag bjuder andra kvaliteter än en kväll framför TVn. 29 september

Jag försöker lära mig av Viggo, som på ett självklart vis förstår att grenar som inte är taggiga...  kan bli till pinnar! 29 september

Jag väljer att inte se en del, utan vila blicken på annat. Här några bilder som andas sensommar med doft av höst. 2 oktober

Snart blir tillvaron svartvit. Grå, kanske mest grå ändå, med inslag av bruna och beige toner. Det är som om världen tappar sin färg, kanske också sitt ljus. Vi kryper samman inomhus och gömmer oss från den vinande vinden, som här i Skåne gör några enstaka minusgrader till isande kyla. Utomhus blir inte sällan bara en nödvändig passage mellan olika inomhus. Till skillnad från nyss, ja, även nu. För vi är inte där än. Snart, men inte än. Nu, i detta skede på väg till och ifrån, är det precis som om naturen kraftsamlar och bjuder oss att vara med. 30 oktober

Stunden efter morgonen, men innan den där riktiga handlingskraften anlänt ändå. Hoppas den kommer. Snart. För jag har mycket att göra innan kylan och mörkret anländer. Spaden väntar, krattan och hinken likaså. Bland andra. Men så låter jag kameran göra mig sällskap en stund. 31 oktober

Novembergrått. Stämmer väl idag, men i söndags bjöds mild- och solväder. Jag njöt trädgårdsdag... 10 november

Det talas om snö... Nej, nej, nej, inte än, tänker, tror och hoppas jag. Fortfarande är trädgården i höstskrud... 21 november

Så kom då snön i lördags. Tung och blöt, det frysta blandades med det smälta. Söndagen lät det vita ligga kvar tillsammans med vatten som blivit till is. Måndagen bjöd solsken, krispig kyla och en blå himmel... 25 november

...tillvaron envisas - och jag tackar och tar emot - med att bjuda en väderlek som snarare påminner om höst eller rentav vår. Ljuset är magiskt, temperaturerna snälla. 12 december

Igår var det dan före dan före dan. Det småregnade och julens tipp tapp blev till dripp dropp. Utomhus lockade inte och jag skyndade fort in utan att ägna trädgården varken blick eller tanke. Men så behövde jag hämta in en kruka och då, då plötsligt såg jag att bland det blöta och till synes trista fanns ändå något vackert och löftesrikt. Julrosorna visar knoppar och en del blommor har slagit ut. 23 december

Stockrosen får agera gran. Kanske inte det vackraste i dagsljus, men när kvällen kommer blir det rätt fint ändå. 23 december

Så firas julen och strax har mellandagarna blivit till nyårshelg, den 30 december skriver jag om hur vinter blir vår 2015. En bild visar vintergäck, datumen är den 5 februari. Idag är det det 5 januari. En månad dit, ja, jag vet, det är för tidigt att spana än. Men lite försiktigt kommer blicken redan nu att vandra, söka efter tecken på det som komma skall... 

En del tror vi oss redan veta, såsom vem och vad, när och hur. En del kan vi påverka, medvetet skapa. Men så finns det annat, sådant som liksom bara blir. Förra årets största överraskning i trädgården blir - utan konkurrens - grodan, som den 4 augusti plötsligt visade sig och verkade synnerligen hemmastadd.

Undrar vad 2016 bjuder... 

2015: Sommar

Så blir vår till sommar, en händelserik årstid som skiftar från den skiraste försommar till den lite tyngre hög- och sensommaren. Om förra inlägget genomsyrades av längtan till, så handlar detta mer om att vara här och nu. Den skiftande väderleken utmanade tålamodet ibland, men då jag blickar bakåt ser jag att finns fanns det härliga stunder av värme och sol. Sommar, sommar, sommar... Några nedslag i text och bild:

Sommar

...Solen kvittrade och fåglarna sken. Eller hur det nu var. 6 maj

Viggo: "Nyss var hon här. Nu är hon där. Fram och tillbaka, hit och dit. Det verkar effektivt, men det är onekligen mer bekvämt att titta på. Även om det stundom känns ansträngande... För som åskådare kan trädgård i Limhamn ibland vara som tennis i Båstad."      Nu sen kväll efter trädgårdsdag. En härlig dag. Händerna, som tappade bort handskarna (som vanligt), är slitna och bär spår av vad som varit. De förebådar också vad som komma skall. Trädgårdssäsongens händer är... shabby utan chic. I huvudet den sköna tröttheten som kommer efter utomhus. 14 maj

Igår var det en torsdag som kändes som en söndag. Vissa röda dagar blir ofta gröna, speciellt de som inte självklart är fyllda med traditioner, utan är mer öppna. Så var det igår. Jag kikar på bilder från då och stannar upp bland rosenhäckens grenverk och ser leken med fänrikshjärtan och tulpaner. 15 maj

En del växter står still, medan andra dansar... Så tänker jag då jag ser på bilden jag tog häromdagen. Aklejorna ges liv genom ljus och mörker. Och rörelse. Jag återkommer ständigt till detta och befarar att jag nog är rätt tjatig. Eller konsekvent, kanske? Fast det kan väl också vara tjatigt...  28 maj

Det är en vacker strandiris som, beroende på väderlek och ljus, skiftar från jeansblått till mer violetta nyanser. Dess mönster är fantastiskt och inslaget av varma toner i gul-guld-brunt-brons lyfter den ännu några steg, i mina ögon. 11 juni

Lite väsen för någonting är ett tema som jag återkommer till i trädgården. De inte så högröstade, de inte så storslagna är, i mina ögon, svårslagna. Nu blommar dockaklejan - Aquilegia ecalcarata / Semiaquilegia acalcarata. Såväl blommor som blad, hela dess väsen, andas av lätthet, ja, tyngdlöshet, där den rör sig i den svaga vinden. 15 juni

Försommar, grönskan är fortfarande skir och det känns ännu inte självklart att utomhus föredras framför inomhus, att kunna vara där länge utan att frysa och att till och med söka skuggan ibland. Det är underligt, förunderligt, för underligt, hur årstider bjuder en så skiftande tillvaro, tänker jag då jag åter igen går en liten tur i trädgården... 16 juni

Dripp, dropp, dripp, dropp. Det har regnat sedan arla morgonstund och det bara fortsätter och fortsätter. Det är ett kraftfullt regn, rena duschen. Trädgården känns inte inbjudande, men det är ju fortfarande en trädgård. Ja, så jag ger mig ut i blötan och blir strax en del av den. 22 juni

När juni blir juli anländer sommaren. Som den ska vara. Det är tidig kväll och ljuset vandrar, vilket gör att trädgården ständigt skiftar i uttryck. För en stund ligger gräsmattan och rosorna i skugga, medan grusträdgården där bakom strålar. 1 juli

Det har varit en del gråvädersdagar med täta moln på en himmel utan färg. Det blir varken sol eller skugga, ljus eller mörker. Växterna står ju där med grönska och blommor, ibland bjuds doft och smak. Men lekfullheten uteblir och jag saknar den. Jag vill att det ska vara som häromdagen. Så här: Det är tidig morgon. Gräsmattan badar i ljus, medan annat vilar i mörker. 22 juli

...blad och blommor dansar i den tidiga kvällssolen som strilar genom trädets blad- och grenverk. Många bilder. Jättemånga. 2 augusti

...då jag närmar mig dammen hörs ljudet av ett litet plums... 4 augusti

Utanför mitt hus, inte nu, men nyss... 18 august

Ett nytt nu pockar på, vill ta plats och komma till användning. Det gamla blev ett nyss, som strax försvinner i dåtid för att - kanske - falla i glömska. Tiden går, men inte alltid i samma takt och ton. Nu en doft av sensommar, det är lite mörkare, lite tyngre, lite... Nu än nyss. Än då. Ändå... sommar. Fortfarande sommar. 24 augusti

Jag letar bland nytagna bilder, finner en. Ett samspel mellan i och ur fokus. Så kan det vara, så kanske det alltid är.  26 augusti

Så kom då försommar att övergå i sensommar. En annan luft, ett annat ljus. Så småningom med smak av höst, men mildvädret dröjde sig kvar och ville inte alls släppa taget och bjuda in vintern. Om detta i nästa inlägg.

2015: Vinter blir vår

2015, snart skriver vi 2016 och även om det bara skiljer en endaste siffra och åren kan verka förvillande lika, vet vi att den där tiden går, ja, springer fram. Det kan vara svårt att hänga med i dess takt. Jag stannar upp och ber tiden göra detsamma, men nej, den lyssnar inte utan lockas av varje ny sekund och minut som väntar på att bli delar av timmar och dagar. Som blir till år. Det kan verka stressande. Att försöka fånga tiden kan få den mest vältränade att pustande försöka hämta andan... Kanske görs nya försök, som är dömda att misslyckas. Det vet vi ju även om vi gärna lockas av sådant som vill få oss att tro att det omöjliga ändå är möjligt. Men den där tiden går, den rusar fram. Det är lätt att tappa fotfästet då vi ständigt uppmanas att jaga något som aldrig låter sig fångas. Tänk att sluta jaga, att omfamna och låta sig omfamnas och vila i den lilla världen med förankring i det stora utanför. Trädgården hjälper mig, den gör att tiden inte bara försvinner, utan också kommer åter. Både och på något märkligt och enastående vis, där då blir en del av nu och sedan. 

Jag bläddrar bland inlägg, minns och påminns om ditt och datt. Här några nedslag i det som var och kanske blir:

Vinter blir vår

Så anländer ovädret, stormen. Regn, rusk och kraftig blåst. Solen kikar fram då och då. Så klokt av mig att slarva, tänker jag nöjt då fönsterrutorna åter kläs av väder och vind.  14 januari

Kan man längta för mycket? Jag tror det. Det är som att befinna sig i ett väntrum, tiden som ägnas där blir bara en otålig - och kanske nervös - väntan på en annan tid. En viktigare tid. Är det så nu? Har jag slagit mig ner, bläddrandes i tummade tidningar, medan blickan landar på en dammig krukväxt i ett fönster, som ramas in av gardiner som var en dålig idé redan då de hängdes upp. Väntrum är sällan vackra, stimulerande eller ens rofyllda. Väntrum är tid och rum inom parentes, utan egna värden. meningsfullheten ligger i det som väntas på, inte i det som väntas i. Men kan jag då inte längta lagom mycket? En längtan som förvisso rymmer framtid, men som också bejakar här och nu. En längtan som inte bara är väntan. Jag försöker...   Lite snö kom häromdagen. 5 februari.

Vårtecken efter vårtecken... Idag måndag morgon, gråväder, blåsväder. Vårvindar, såklart. Igår var det sol och vindstilla, trädgården lockade och bjöd årets andra trädgårdsstund. Den redan fyllda trädgårdstunnan fick ta emot lite till. Ett välkommet vårtecken infinner sig idag då tunnan töms för första gången denna säsong. Nyss var vintergäcken och snödropparna sensationer i trädgården, nu börjar de nästan kännas lite självklara. Det går fort det där, ibland.  23 februari

Jag har en stund över och räfsar bort skräp från den lilla uteplatsen. Det är kvickt gjort och skillnaden är märkbar, här ser nu rätt prydligt ut. Några lite längre grenar från beskärningen ligger kvar, de ska samlas in och sedan ska jag göra något med dem. Något kreativt. Något väldigt... ja, jag vet inte än. 20 mars

Växlande väderlek. Ofta gråväder. Men solen kommer, solen går... för att komma igen. För att försvinna. Det är rätt kylslaget. Ibland. Min lilla planta blåsippa verkar trivas och visar många knoppar. Löftesrikt. 28 mars

Nu snöblandat regn. Oväder med stark vind. Kallt. Enligt en vädersida ska sommaren anlända om 35 dagar. Det känns det inte som idag. Fast enligt samma sida är det bara lite kallare än normalt. Detta är således normalt. Ibland är normalt inte bra. 31 mars

Igår växlade hagel med regn med uppehåll. Under morgonen bjöds ett ögonblicks sol, kanske var just den stunden ett smakprov på vad som komma skall. Enligt väderleksprognoserna lovas bättring. Framförallt under fredagen. Hoppas det blir en extra lång fredag, då dagen vaknar tidigt och sedan inte vill gå till sängs förrän sent. Det vore fint. Som sagt, lite sol igår. Risets fjädrar passade på att torka i vinden. För att strax bli blöta igen. 2 april

Några bilder från de senaste dagarna. Några ögonblick lite här och där. Inget tema, ingen tanke. Förutom att det var här och nu, eller rättare sagt... här och nyss. En talgoxe i rosenhäckens grenverk. Tänk att en liten fågel kan sjunga med sådan kraft, det är märkligt. 9 april

Mer gult, mer vitt och blått. En del rosa. Men allra mest... grönt. Olika gröna toner som möter varandra. 16 april

Våren är full av händelser. Som väntar. Men som också är nu. Jag lägger ner sekatören och låter spaden stå där den står. Går en runda, slår mig ner. Låter blicken vandra. Det är en speciell stund då ljus och mörker möts. Med kameran i hand försöker jag fånga dagen innan kvällen tar över, men strax är den här. Det blir kyligare och jag går in. 22 april

Ofta har jag någon av flera. Bara någon, för att få plats. Flera då variationerna lockar. Men det händer också att jag har flera av någon. Som här, då en grupp narcisser bildar en egen kör. Det är Thalia. Såväl färgen som formen tilltalar mig. Jag är inte ensam. Vi är många som faller för narcisser som denna, vars färger skiftar i blekaste gult till vitt. Blommorna är ofta små, skira i sitt uttryck. Leker med ljus och skugga, där de står i rosenhäcken. 28 april

Så blev vinter äntligen vår. Framsteg och bakslag, en gäckande väderlek. Att försöka vara tålmodig, att längta lagom och vara i det där nuet är inte lätt. I nästa inlägg fortsätter jag min skildring av med sommarmånaderna maj, juni, juli och augusti...

Idag är det den näst sista dagen detta år. Imorgon ännu en nyårsafton. Dags att fira det som varit och det som komma skall. Jag passar på att önska ett riktigt:

Gott Nytt År!

Kikar på bilden och söker dess svar

Bläddrar bland bilder, blicken fastnar på en. Det är den 2 juli 2015 och vädret ser ut att bjuda såväl värme som sol. Sommar, sen eftermiddag tidig kväll.  Jag skulle vilja gå in i bilden...

...och rätta till duken, som ligger där på svaj. Duken är från mitt föräldrahem, förmodligen 60- eller tidigt 70-tal. En enkel bomullsduk som följt med i många år. Den har ett litet litet hål, som tallrikar och annat kan dölja för den som intet vet. Jag vet, men låtsas som duken rymmer ett otippat inslag av hålsöm... förvisso utan stygn. Måste väl vara höjden av minimalism, kan tänkas. Åter till bilden: Duken är nog smutsig för här har måltider intagits, kanske kvällen före men nog också tidigare den dag som är nu. Där och då.

På bordet står några några gamla buketter som "gjort sitt". Fast, då jag kikar närmare, ser jag att det är medfarna sticklingar tagna från pelargoner. Varför står de där? De har nog fått rötter och småplantorna ska planteras i krukor. Hursomhelst är duken på väg till tvättkorgen medan vasen och glasen behöver diskas. Där ligger en sax med rött handtag, snöre på rulle. Kanske jag nyss bundit upp något...  

...vilket kan förklara varför stolen står lite på svaj. Den flyttas ibland runt och blir till en stege för att nå...

...blåregnet, som klättrar på pergolans vägg och tak.

Några stockrosor, som sticker upp ur sprickorna i markens betong, kan också behöva bindas upp. Krukorna med pelargoner har ännu inte funnit någon självklar plats. Jag funderar på att finna en lösning där de står på hyllor som klär muren... Eller kanske hänger. Nej, jag har inte funderat färdigt ännu.

Tillbaka till originalbilden, nu ser jag ju också...

 ...en plastbalja. På väg hit eller dit, men just där - ja, här - ska den ju inte stå.

Tillbaka igen.

Jag får nu sådan lust att vandra in i bilden och avsluta påbörjat och göra mer än så. Ställa iordning och skapa reda. Slutföra, bli klar och känna mig... Men jag gjorde det inte då, inte i den stund då bilden togs. Ja, och varför klickade jag med mobilen? Vad såg jag, vad försökte jag fånga?

Medan jag undrande kikar på bilden och söker dess svar, kommer ett ord flygande: Imperfektum! Va? Något som inte är perfekt? Läser mig till att det betyder oavslutat och att det är ett tempus för dåtida oavslutade handlingar. Vad någon gjorde, vad som hände. Hm, eller inte gjorde, det som inte hände. Det som inte avslutades. Just då. Det som fick vänta till senare, kanske till nästa dag. Eller dagen därpå. Så skönt det måste ha varit... Så skönt det ska bli.