2015: Vinter blir vår

2015, snart skriver vi 2016 och även om det bara skiljer en endaste siffra och åren kan verka förvillande lika, vet vi att den där tiden går, ja, springer fram. Det kan vara svårt att hänga med i dess takt. Jag stannar upp och ber tiden göra detsamma, men nej, den lyssnar inte utan lockas av varje ny sekund och minut som väntar på att bli delar av timmar och dagar. Som blir till år. Det kan verka stressande. Att försöka fånga tiden kan få den mest vältränade att pustande försöka hämta andan... Kanske görs nya försök, som är dömda att misslyckas. Det vet vi ju även om vi gärna lockas av sådant som vill få oss att tro att det omöjliga ändå är möjligt. Men den där tiden går, den rusar fram. Det är lätt att tappa fotfästet då vi ständigt uppmanas att jaga något som aldrig låter sig fångas. Tänk att sluta jaga, att omfamna och låta sig omfamnas och vila i den lilla världen med förankring i det stora utanför. Trädgården hjälper mig, den gör att tiden inte bara försvinner, utan också kommer åter. Både och på något märkligt och enastående vis, där då blir en del av nu och sedan. 

Jag bläddrar bland inlägg, minns och påminns om ditt och datt. Här några nedslag i det som var och kanske blir:

Vinter blir vår

Så anländer ovädret, stormen. Regn, rusk och kraftig blåst. Solen kikar fram då och då. Så klokt av mig att slarva, tänker jag nöjt då fönsterrutorna åter kläs av väder och vind.  14 januari

Kan man längta för mycket? Jag tror det. Det är som att befinna sig i ett väntrum, tiden som ägnas där blir bara en otålig - och kanske nervös - väntan på en annan tid. En viktigare tid. Är det så nu? Har jag slagit mig ner, bläddrandes i tummade tidningar, medan blickan landar på en dammig krukväxt i ett fönster, som ramas in av gardiner som var en dålig idé redan då de hängdes upp. Väntrum är sällan vackra, stimulerande eller ens rofyllda. Väntrum är tid och rum inom parentes, utan egna värden. meningsfullheten ligger i det som väntas på, inte i det som väntas i. Men kan jag då inte längta lagom mycket? En längtan som förvisso rymmer framtid, men som också bejakar här och nu. En längtan som inte bara är väntan. Jag försöker...   Lite snö kom häromdagen. 5 februari.

Vårtecken efter vårtecken... Idag måndag morgon, gråväder, blåsväder. Vårvindar, såklart. Igår var det sol och vindstilla, trädgården lockade och bjöd årets andra trädgårdsstund. Den redan fyllda trädgårdstunnan fick ta emot lite till. Ett välkommet vårtecken infinner sig idag då tunnan töms för första gången denna säsong. Nyss var vintergäcken och snödropparna sensationer i trädgården, nu börjar de nästan kännas lite självklara. Det går fort det där, ibland.  23 februari

Jag har en stund över och räfsar bort skräp från den lilla uteplatsen. Det är kvickt gjort och skillnaden är märkbar, här ser nu rätt prydligt ut. Några lite längre grenar från beskärningen ligger kvar, de ska samlas in och sedan ska jag göra något med dem. Något kreativt. Något väldigt... ja, jag vet inte än. 20 mars

Växlande väderlek. Ofta gråväder. Men solen kommer, solen går... för att komma igen. För att försvinna. Det är rätt kylslaget. Ibland. Min lilla planta blåsippa verkar trivas och visar många knoppar. Löftesrikt. 28 mars

Nu snöblandat regn. Oväder med stark vind. Kallt. Enligt en vädersida ska sommaren anlända om 35 dagar. Det känns det inte som idag. Fast enligt samma sida är det bara lite kallare än normalt. Detta är således normalt. Ibland är normalt inte bra. 31 mars

Igår växlade hagel med regn med uppehåll. Under morgonen bjöds ett ögonblicks sol, kanske var just den stunden ett smakprov på vad som komma skall. Enligt väderleksprognoserna lovas bättring. Framförallt under fredagen. Hoppas det blir en extra lång fredag, då dagen vaknar tidigt och sedan inte vill gå till sängs förrän sent. Det vore fint. Som sagt, lite sol igår. Risets fjädrar passade på att torka i vinden. För att strax bli blöta igen. 2 april

Några bilder från de senaste dagarna. Några ögonblick lite här och där. Inget tema, ingen tanke. Förutom att det var här och nu, eller rättare sagt... här och nyss. En talgoxe i rosenhäckens grenverk. Tänk att en liten fågel kan sjunga med sådan kraft, det är märkligt. 9 april

Mer gult, mer vitt och blått. En del rosa. Men allra mest... grönt. Olika gröna toner som möter varandra. 16 april

Våren är full av händelser. Som väntar. Men som också är nu. Jag lägger ner sekatören och låter spaden stå där den står. Går en runda, slår mig ner. Låter blicken vandra. Det är en speciell stund då ljus och mörker möts. Med kameran i hand försöker jag fånga dagen innan kvällen tar över, men strax är den här. Det blir kyligare och jag går in. 22 april

Ofta har jag någon av flera. Bara någon, för att få plats. Flera då variationerna lockar. Men det händer också att jag har flera av någon. Som här, då en grupp narcisser bildar en egen kör. Det är Thalia. Såväl färgen som formen tilltalar mig. Jag är inte ensam. Vi är många som faller för narcisser som denna, vars färger skiftar i blekaste gult till vitt. Blommorna är ofta små, skira i sitt uttryck. Leker med ljus och skugga, där de står i rosenhäcken. 28 april

Så blev vinter äntligen vår. Framsteg och bakslag, en gäckande väderlek. Att försöka vara tålmodig, att längta lagom och vara i det där nuet är inte lätt. I nästa inlägg fortsätter jag min skildring av med sommarmånaderna maj, juni, juli och augusti...

Idag är det den näst sista dagen detta år. Imorgon ännu en nyårsafton. Dags att fira det som varit och det som komma skall. Jag passar på att önska ett riktigt:

Gott Nytt År!