Inom synhåll för oss som vet.

Sensommar, ljuset är lite mjukare, luften klarare. Morgonsolen vandrar och förändrar intrycken från stund till stund. I detta ögonblick är det den ryska salvian - Perovskia atriplicifolia 'Little Spire' - och den vita anissiopen - Agastache foeniculum - som lyser. Här finns också olika myntor, gamander, salvior, blodtoppar och så vidare. I bakgrunden lavendelrundeln, där blommorna nu börjar gäspa. Klippa eller...

...inte klippa nu? Det är frågan. Fördelen med en andra blomning lockar, men så vill jag ha kvar rundeln som den är ändå. Låta den vara trött och lätt bedagad. Se bin, humlor och - som här - fjärilar flyga omkring för att slå sig ner. För en stund.

Med trädgården följer insekter... En del vill jag komma nära, andra vill komma nära mig. De senare kan vara rätt irriterande, inser jag medan myggbetten kliar och jag inte kan låta bli att klia "tillbaks". Men, som sagt, insekter kan vara roliga att betrakta. Örterna lockar flera. 

Nu blommar gamandern - Teucricum chamaedrys. Ingen storslagen växt, men vacker på ett lågmält vis som talar väl med andra. Dessutom vintergrön.

Såväl inom- som utomhus är i stort behov av handlingskraft. Gärna målmedveten sådan, tänker jag då jag städar bort sådant som på väg till någonstans landat här och där. Så håller jag ett gammalt fyrkantigt betongfat i min hand. Det är ett sådant ting som är lite för fint för att kasseras, men samtidigt inte riktigt rätt heller. Ser hur insekterna leker bland örterna. Ser också ett tomrum mellan och under... Vet inte var jag ska ställa fatet förrän Självklarheten också blir synlig för mig.

Sagt och gjort. Nåja, men något större pyssel är det ju inte, även om jag låter leken ta sin tid. Den raka kanten möter den gamla betongplattan. Mjukar upp med stenar, som kanske både bidrar till intrycket men också blir användbara för insekterna att landa på och dricka ifrån. Ja, hur gör de? Kanske får jag veta det nu...

En trampolin? Tanken slår mig och det vore nog inte så svårt att göra. Men så ser jag att det har  växterna själva ordnat. Se så inbjudande stäppsalvian böjer sig, som gjord att hoppa - eller kanske dyka - ifrån. Iallafall för någon som är nästan utan tyngd.

Där mellan och under örterna, ett skyddat läge. Inom synhåll...

...för oss som vet.

Mandelmanns Trädgårdar: Just så!

Nu en fortsättning på förra inlägget. Efter en sen - och mycket god - lunch lockas vi att vandra vidare här på Mandelmanns, som består av flera trädgårdar, miljöer. Några exempel:

På marken ligger ull. Jag läser på en skylt att det finns flera fördelar med ull. Förutom att det är skönt att gå på är det också en bra marktäckare, som håller ogräs borta, gödslar jorden och reflekterar ljuset. Dessutom trivs inte sniglar i ullen. 

Överallt odling av ätbarheter.

Fruktträd spaljeras till fortsatt mjuka former.

Vildfänkålen - Finocchietto selvatico (vulgare) - är ståtlig. (Inser att min planta som växer sig alldeles för stor i en av pallkragarna behöver flyttas till markplan och varför inte göra några "vanliga" blommor sällskap.)

Vi går längs gångar...

...till en stor damm.

Det växer mynta i/vid vattnet.

Ett fantastiskt insektshotell!

Grisar, som inte alls verkade störas av nyfikna blickar och kamerors klickande.

Ätbarheter såväl utomhus som i växthus.

Tomatskivorna på mackan jag nyss åt, just det. Väldigt gott var (bland annat) fetaost som blandats med pesto.

 Det ser mörkt ut, men ljusare väderlek utlovas, eller hur?

Vi bjuds att stanna kvar och det är en plats - ett tillstånd - man vill vara i länge. Det verkar vara fler än oss som känner så. Tempot är lågt, människor snarare strosar än går. Stannar upp, slår oss ner. För att...

...så småningom åka hem. Fulla av inspiration kring växter si och tillvägagångssätt så. Men framförallt är det känslan som jag bär med mig. Just så!

Mandelmanns Trädgårdar: Vackert på ett särskilt vis!

Vandrar runt i Mandelmanns Trädgårdar och känner mig inspirerad. Upplevelsen är energigivande och rofylld. Både och, här är vackert på ett särskilt vis. Visst begriper jag att det ligger det en massa tanke och arbete bakom, men det känns alls inte... ansträngt. Jag får en känsla av att vi bjuds in att vara här för att trivas och inspireras, snarare än att imponeras och applådera. Publiken är inte så viktig, däremot är gästen värdefull. Det är skillnad.

Så vackra växterna är tillsammans! Ovan syns hur vallmokapslarna språkar väl med malört och blodtopp. Gissningsvis är det Artemisia absinthium och Sanguisorba officinalis. 

Trädgården bjuder flera möten, variationer uppstår. Några exempel.

 Man skulle kunna tro...

...att det är en plats utan andra människor än vi.

Så är det inte, vi är flera som vandrar runt. På flera håll i trädgården finns stolar och bord för måltid och samtal. Vi njuter en sen lunch innan vi lockas att gå vidare.

Mandelmanns är en stor trädgård, eller rättare sagt flera trädgårdar och miljöer. Mer om det i nästa inlägg.

Låter mig fångas...

En del växter blir - i stort sett - alltid vackra på bild. Det är något med dem som låter sig fångas, ja, och som fångar mig där jag står med kameran i hand. Färgerna, formerna och leken med linjerna. Så är det med den vilda fänkålen, vildfänkålen - Finocchietto selvatico, Finocchietto vulgare. Mot en blå himmel. Den gillas inte bara av mig, utan också av insekter. Här en blomfluga.

Även den blå bolltisteln - Echinops bannaticus 'Taplow Blue' - lockar ögat... och humlorna

Ett speciellt skede - eller rättare sagt flera skeenden - när den distinkta bollen börjar slå ut i flera små blommor.

Olika tidpunkter och ljus ger olika uttryck, blodtoppen - Sanguisorba tenuifolia 'Rosea' - visar variationer.

Den röda solhatten - Echinacea purpurea 'Magnus' - har fantastiska former och färger. Älskar hur det brända möter det rosa, något väldigt speciellt med detta, i mina ögon. Strandirisens blad bidrar till leken, se hur skuggan av blommans mitt nu blir distinkt. Så annorlunda än skuggan på blombladen.

Strax nedanför. Runda former, linjer. Vattnet speglar den blå himlen och låter också bladen få en fortsättning på dess yta. Stundom kan man titta länge på till synes ingenting för att se... någonting.

Ibland räcker det med "bara" blad. Ljus och skugga som leker ger liv. Den fläckiga lungörten - Pulmonaria officinalis - är planterad i en kruka. Blommade förvisso under tidig vår, men här handlar det snarare om en vacker växt än "bara" en blomma.

Det händer att objekten pockar på. Blir till subjekt, som både vill och kan. Får mig att resa mig upp och kasta bollen om och om igen. Tills...

 ...jag tröttnar. Han? Nej, Viggo tröttnar aldrig. Det är som om den där bollen kan kastas och fångas på oändligt många vis: Hur och var den landar på gräset, kanske göms den bland växterna eller stundom - vilket är mindre lyckat i mina ögon - drunkar i dammens vatten. Nej, han tröttar inte. Leken bjuder på ständiga äventyr...

På samma vis som jag - och kanske också du? - inte tröttnar på att betrakta det och dem vi möter på våra rundor. Min lilla lilla trädgård blir något större, mer innehållsrik, om jag låter mig fångas av alla dessa olika skeenden från tid till annan. Mötena, färgerna, linjerna och formerna. Rörelserna inte att förglömma, ljuden som uppstår...

Tänk så mycket som kan rymmas i en trädgård! Och en boll, tillägger Viggo och försöker se klok ut. Han... lyckas. ;o)