Inom synhåll för oss som vet.

Sensommar, ljuset är lite mjukare, luften klarare. Morgonsolen vandrar och förändrar intrycken från stund till stund. I detta ögonblick är det den ryska salvian - Perovskia atriplicifolia 'Little Spire' - och den vita anissiopen - Agastache foeniculum - som lyser. Här finns också olika myntor, gamander, salvior, blodtoppar och så vidare. I bakgrunden lavendelrundeln, där blommorna nu börjar gäspa. Klippa eller...

...inte klippa nu? Det är frågan. Fördelen med en andra blomning lockar, men så vill jag ha kvar rundeln som den är ändå. Låta den vara trött och lätt bedagad. Se bin, humlor och - som här - fjärilar flyga omkring för att slå sig ner. För en stund.

Med trädgården följer insekter... En del vill jag komma nära, andra vill komma nära mig. De senare kan vara rätt irriterande, inser jag medan myggbetten kliar och jag inte kan låta bli att klia "tillbaks". Men, som sagt, insekter kan vara roliga att betrakta. Örterna lockar flera. 

Nu blommar gamandern - Teucricum chamaedrys. Ingen storslagen växt, men vacker på ett lågmält vis som talar väl med andra. Dessutom vintergrön.

Såväl inom- som utomhus är i stort behov av handlingskraft. Gärna målmedveten sådan, tänker jag då jag städar bort sådant som på väg till någonstans landat här och där. Så håller jag ett gammalt fyrkantigt betongfat i min hand. Det är ett sådant ting som är lite för fint för att kasseras, men samtidigt inte riktigt rätt heller. Ser hur insekterna leker bland örterna. Ser också ett tomrum mellan och under... Vet inte var jag ska ställa fatet förrän Självklarheten också blir synlig för mig.

Sagt och gjort. Nåja, men något större pyssel är det ju inte, även om jag låter leken ta sin tid. Den raka kanten möter den gamla betongplattan. Mjukar upp med stenar, som kanske både bidrar till intrycket men också blir användbara för insekterna att landa på och dricka ifrån. Ja, hur gör de? Kanske får jag veta det nu...

En trampolin? Tanken slår mig och det vore nog inte så svårt att göra. Men så ser jag att det har  växterna själva ordnat. Se så inbjudande stäppsalvian böjer sig, som gjord att hoppa - eller kanske dyka - ifrån. Iallafall för någon som är nästan utan tyngd.

Där mellan och under örterna, ett skyddat läge. Inom synhåll...

...för oss som vet.