Underhåll (ande?)

Jag läste fel. Nu ser jag att Blommig fredag bjuder upp till temat Den största trädgårdsdrömmen, nyss trodde jag att det var Sommarens projekt. Förmodligen läste jag på flera ställen samtidigt och så blev det som det blev. Kanske bara total förvirring eller är det ett sådant där läge, då ett plus ett blir mer än två. 

Hursomhelst, det får det bli som det blir. Sommarens projekt, sommarens ambitioner och önskningar. Det kan ju också vara en dröm, en trädgårdsdröm, tänker jag. Då jag vandrar runt i trädgården nu, inser jag att drömmen som ska bli sann i det där sedan, är något som kan påbörjas redan idag. Det handlar om en mängd aktiviteter, ofta små och odramatiska, men som ändå skapar skillnad i det stora hela. Mitt projekt, min dröm, blir...

Underhåll

Det är ett förrädiskt ord, vid första anblicken enkelt, men då jag kikar närmare är självklarheten inte lika... självklar. Några in- och utgångar: Underhållning och underhållande klingar positivt, det är trevligt, roligt och givande. Underhållsfritt blir således ett löfte om rena rama tristessen, man kan vara helt trygg i att inget kul kommer att dyka upp. Det låter kanske tråkigt och inget att eftertrakta. Men, ibland kan det vara skönt med underhållsfritt, som då jag väljer tyst avdelning på tåget och slipper underhållas av andra människors prat och andra ljud. Den underhållning som bjuds blir inom den egna och inre sfären. Kanske en bok för ögonen, musik i öronen. Oftast bara tankar som flyger eller kanske inga tankar alls. Jag är... underhållsfri.

Men underhållsfri kan betyda annat. En trädgård som är underhållsfri behöver inte pysslas om. Den klarar sig själv. Den behöver inte dig och mig. Förvisso kräver den inget och ingen, vilket kan låta lockande och bekvämt. Och tråkigt. En del sysslor är trivsamma och har kvaliteter i sig. Resan är kanske inte allt, men mycket. Fast ibland är det ändå målet som hägrar mest. Det varierar det där. Men oavsett, ibland drömmer jag om en trädgård som är mer städad och tillvaratagen, ja... underhållen. Här finns en del att göra redan nu. Jag går en runda i trädgården och njuter av småfåglarnas sång och lekfulla närvaro. Underhållning på hög nivå.

Jag har en stund över och räfsar bort skräp från den lilla uteplatsen. Det är kvickt gjort och skillnaden är märkbar, här ser nu rätt prydlig ut. Några lite längre grenar från beskärningen ligger kvar, de ska samlas in och sedan ska jag göra något med dem. Något kreativt. Något väldigt... ja, jag vet inte än.

Det ser förfärligt ut vid dammen. Här behöver rensas såväl i som omkring.

Kanterna behöver verkligen fixas till, men jag ser ju också...

 ...att den lilla vita kabbelekan - Caltha palustris var. alba - visar livskraft. En del växter underhåller min lust att vilja underhålla.

I gräsmattan lyser krokusar.

Rättare sagt, i mossmattan lyser... Dessutom ligger klippet från fruktträden kvar. Ett stilleben? Några grenar till ben och de ligger ju still. Faktiskt. Är detta konst?

På håll ser det ändå lite grönt ut. Men jag hade gärna sett en gräsmatta som var underhållsfri. Hur göra?

Flera ropar på hjälp, bland annat i pallkragarna, som huserar diverse vilsna vårblommare tillsammans med övervintrande perenner.

Det är mycket i trädgården som behöver ett handtag nu. Även nära huset råder... Låt oss se det som ännu ett förbättringsområde. En plats i vardande, som förvisso redan är, då stolen står där och solen värmer. Jag slår mig ner.

Du, jag kan underhålla! 
Lille Viggo kikar på mig och verkar veta vad han vill. Jag undrar och får till svar.
Ett medley med feeeeeeling och wailing.... Get the Blues within the Soul, yeah!
Oh, yeah! Svarar jag, lite tagen av hans plötsliga Barry White-röst... Here we go!

Han kommer in i känslan. Mmmmmmm mmmmmm mmmmm

Sången börjar rätt lågmält. Mmmmmmm Ooooooh. Mmmmm

WOW!

Tillbaka in i det lågmälda. Ooooooh. Mmmmmm.

Avslutar i den inledande känslan. Mmmmmm.

I love you all! Han tar emot applåderna.

Han är underhållande. Inte underhållsfri. Detsamma gäller trädgården, förvisso på ett annat vis. Men vad vore vi utan dem och det som pockar på omtanke och pyssel, vad vore livet då? Fast så kommer det där "lagom" traskandes och pockar på sin plats. Jag välkomnar, men tänker att lagom är relativt för var och en, från stund till stund. Just nu är mossmattan inte riktig inom min lagomsfär, inte heller den där tålmodiga väntan på att klättrarna ska klä trädgårdens väggar av murar och plank, för att inte tala om... Men tänk om, tänk när... Dream on!


Fler inlägg, se länk.

Vilken härlig humla! Vilken härlig stund!

I eftermiddags mötte jag en humla och vi språkade en stund. 

Hej! (Hej!)

Jag vet vad jag vill...

...och flyger från famn till famn.

Nu syns mina fina vingar!

Men inte nu! Du, fotografen, vet du vad du gör? (Jag låtsas inte höra frågan.)

Se, vilken styrka och vighet! (Jag nickar, jovisst ser jag.)

Armar utåt sträck! Rena rama linggymnastiken. (Nick, nick.)

Men ibland "chillar" jag bara. (Måste medge, en cool typ denna humla, tänker jag, men säger det inte.)

En och annan djupdykning kan det också bli.

Är du fortfarande där? (Ja, något fel med det?)

Har du verkligen inget vettigare att göra? (Plötsligt lite dålig stämning, känner jag.)

Humlan ser bestämd ut och visst har jag vettigare, men kanske ändå inte bättre, saker att göra just nu. Fast, medan humlan försvinner in i ännu en krokus, som står där i havet av trötta vintergäck...

...säger jag hej då och går jag in till det väntande skrivbordet. Men innan något sådant där "vettigt" blir gjort kikar jag på bilderna från nyss. En del mer suddiga än skarpa, men ändå... Vilken härlig humla! Vilken härlig stund!

Vårtecken

Nu är det vår, tänker och tror jag. Tror mig veta. Jag kommer hem och går genom den trånga gången. Klockan fem är annorlunda nu än nyss. Eftermiddagen dröjer sig kvar allt längre, den lite trötta solen når fortfarande uthusväggen. Strålarna lyser i riset, som snart ska kläs med fjädrar. Vårblommorna kryper ihop, förbereder sig för kvällen och natten.

Men innan värmde solen och fick oss att vilja vara kvar.

Det var inte länge sedan vintergäcken var sensationer, nu börjar de gäspa. Snödropparna känns som självklarheter. Liksom snöklockorna, de högt älskade. Mina ögon söker annat, letar nytt.

 Såsom krokus, krokus, krokus...

Fler väntar i mindre soliga lägen, som den här lilla blekgula.

Några narcisser i pallkragarna.

Den gröna rosen - Rosa chinensis var. viridiflora 'Green Rose' - visar blad.

Även Henry Hudson vill vara med.

Irisen 'Katharine Hodkin' blommar i zinkbalja.

Av alla de små irisarna, som jag tidigare planterat, har en endaste en återvänt. En är bättre än inga...men färre än fler. Så är det.

Jag planerar tulpanlökar som glömts bort... Eller bättre uttryckt, de har fått "vintervila" i uthuset. Fördelen med att höstplantera under våren är att jag nu ser var bra lägen är. Så roligt att plantera! Nyss inhandlade irisar fick lämna krukorna för att också hamna i jorden.

Jag kikar hit och dit, upptäcksfärder varje dag, varje stund. Här är det den blå stjärnhyacinten - Camassia leichtlinii 'Coerulea' - som låter sig ses.

Hallå!

Är det dags att gå in?

Ja, för även om solen visst värmer en del, finns kylan där. Vinterns plagg åker på och av. Och på igen. Jag provar vårkappan, men den känns ännu för kall. Jag kryper tillbaka in i vinterjackan, mössan och vantarna. Den där lite för tunna får ändå hänga framme, för snart är det dags. Men inte riktigt än. Närsomhelst, men inte nu. Detta velande hit och dit är i sig ett vårtecken.

Fler inlägg, se länk.