Vårtecken

Nu är det vår, tänker och tror jag. Tror mig veta. Jag kommer hem och går genom den trånga gången. Klockan fem är annorlunda nu än nyss. Eftermiddagen dröjer sig kvar allt längre, den lite trötta solen når fortfarande uthusväggen. Strålarna lyser i riset, som snart ska kläs med fjädrar. Vårblommorna kryper ihop, förbereder sig för kvällen och natten.

Men innan värmde solen och fick oss att vilja vara kvar.

Det var inte länge sedan vintergäcken var sensationer, nu börjar de gäspa. Snödropparna känns som självklarheter. Liksom snöklockorna, de högt älskade. Mina ögon söker annat, letar nytt.

 Såsom krokus, krokus, krokus...

Fler väntar i mindre soliga lägen, som den här lilla blekgula.

Några narcisser i pallkragarna.

Den gröna rosen - Rosa chinensis var. viridiflora 'Green Rose' - visar blad.

Även Henry Hudson vill vara med.

Irisen 'Katharine Hodkin' blommar i zinkbalja.

Av alla de små irisarna, som jag tidigare planterat, har en endaste en återvänt. En är bättre än inga...men färre än fler. Så är det.

Jag planerar tulpanlökar som glömts bort... Eller bättre uttryckt, de har fått "vintervila" i uthuset. Fördelen med att höstplantera under våren är att jag nu ser var bra lägen är. Så roligt att plantera! Nyss inhandlade irisar fick lämna krukorna för att också hamna i jorden.

Jag kikar hit och dit, upptäcksfärder varje dag, varje stund. Här är det den blå stjärnhyacinten - Camassia leichtlinii 'Coerulea' - som låter sig ses.

Hallå!

Är det dags att gå in?

Ja, för även om solen visst värmer en del, finns kylan där. Vinterns plagg åker på och av. Och på igen. Jag provar vårkappan, men den känns ännu för kall. Jag kryper tillbaka in i vinterjackan, mössan och vantarna. Den där lite för tunna får ändå hänga framme, för snart är det dags. Men inte riktigt än. Närsomhelst, men inte nu. Detta velande hit och dit är i sig ett vårtecken.

Fler inlägg, se länk.