Vi kan vara ute en stund till

Känsla av höst. Ljuset, fukten, stundom kylan. Stundom, för solen lyser och ger värme. Strumporna, som togs på i morse, åker av. Samma skeende som under våren, den där första stunden utomhus, den där första... Blir nu till sista. Inte sista än, inte sista på länge än. Vi är bara i september. Men då våren andas hoppfullhet och förväntan, så är nuet annorlunda. Färgerna är mjukare, ljuset försiktigare. Det är vackert på ett annat vis nu än då. Här ses Henry Hudson språka med rosenflockeln - Eutrochium purpureum - som omtänksamt böjt sig ner för att mötet alls ska bli till. I bakgrunden lyssnar lavendeln, det raka planket delar solens strålar i ljus och skugga.

Vid dammen råder mestadels grönska. Vaxklockan - Kirengeshoma palmata - är en välkommen senblommare. Jag vet att jag skrivit det förr, troligtvis nyss, men på danska kallas den månstråle. Vackert och förståeligt, då den fångar det mjuka kvällsljuset.

På andra sidan trädets stam står månskensnepetan, ännu ett vackert namn. På latin Nepeta goviana 'Zaskar Dragon'.

I rosenhäcken klättrar en små- och enkelblommande klematis, som inte har något namn. Eller rättare sagt, vars namn inte är känt. Av mig.

Blåregnet klär pergolans vägg. Bakom ligger den lilla köksträgården. Den syns knappast nu, men kan anas. Så vill jag att det ska vara, att allt inte ses utan måste upptäckas. 

Salvia i sensommarsol, höstsol, ja, vad det nu är.

Så många insekter i år! De är ännu aktiva, verkar inte trötta alls. Här på bolltisteln Echinops bannaticus 'Taplow Blue'. Blå? Den har varit blå, men nu har den antagit en gråare ton. Silver bland brons.

 Den vita hängpimpinellens - Sanguisorba Tenuifolia 'Stand Up Comedian' - bladverk är fantastiskt.

Den står - eller stod - här. Jag klippte nyss av dess långa stänglar, som efter oväder lagt sig över allt och alla. Det kändes brutalt. Men också befriande.

Nu inleds så smått höstens flyttkarusell. Hängpimpinellen ska flyttas till ett bättre läge, där höjden inte blir dess nackdel. Andra, mer lågväxande sorter, flyttar hit. Gräva upp. Gräva ner. Plantera tulpanlökar. Vilka? Jag funderar medan trädgårdstunnan fylls till brädden. 

När är det min tur? Han sitter där och väntar, vet att det inte är lönt förrän jag lagt ifrån mig sekatören och stängt tunnans lock. Han fångar genast Ögonblicket då Läget öppnar sig för Möjligheter. Nu hörs ett lite uppfordrande skall: Här är jag! Kom och lek!

Så kastas bollen. Och hämtas, för att kastas igen. Solen försvinner, det blir genast kyligare, fuktigare. Strumporna, som ligger i fickan, får åter igen klä fötterna. Vi kan vara ute en stund till.

Jag väljer några

Att välja, att välja bort. Som en unge i en godisbutik... Där står jag alltså på Anne Stine Stauder, se förra inlägget, och ska fatta beslut. Jag vill ha Allt! Nja, kanske inte allt, men väldigt mycket av det jag ser. Dessutom förstår jag att det är en massa härligheter som jag inte ens lägger märke till, då deras storhetstid inte är nu, utan kanske nyss eller tidigare ändå. Ja, så jag vet att jag inte vet. Men jag vet också att jag inte kan bli kvar här alltför länge till, de vill säkert stänga för dagen och vi behöver också återvända hem. Ibland är det bra med gränser, som klockans tickande, trädgårdens storlek och plånbokens förmåga. Bilen är ju inte heller hur stor som helst... Dessutom, om jag i denna stund köper allt, vad blir då kvar att upptäcka och försöka finna? Alla ishockeybilder, eller vad det nu kan vara, på en och samma gång... Hur kul är det?

Jag väljer några. Vid hemkomsten ställer jag - som vanligt - upp nykomlingarna och betraktar fynden. Blommorna har alla mjuka färgtoner i vitt-creme och rosa-vinrött.

Från andra hållet. De nya plantorna i förgrunden matchar väl det som trädgården redan bjuder. Så blir det ofta när jag väljer. Nedan anas några av de sanguisorbor som trädgården hyser och som jag beskrivit i flera tidigare inlägg.

Vinden tar tag i växterna, det är inte alltid lätt att fånga de vajande blommorna på bild. Här syns också rysk salvia, olika myntor och där bakom gamander, som nu bjuder rosa blommor.

Nu står två plantor lönnalunrot, som enligt namnlappen ska heta Heuchera villosa 'Feldt Bomm'. Det är kraftiga exemplar och jag hoppas att så småningom kunna flerfaldiga via delning.

En planta fingerört - Potentilla 'Vogue' blir det också. Det är en vacker färg.

 Här lutar fingerörten sig mot myntorna. Plötsligt solsken!

Jag väljer flera olika varianter av blodtoppar och pimineller - sanguisorbor. Några ser inte så mycket ut för världen, då deras blomningstid är över. Men då Finn Bruun på plantskolan berättade om deras olika egenskaper och härkomster, kopplar till namn och platser och så vidare - ja, jag försökte hänga med i svängarna - blev även den mest tilltufsade och småvissna plantan åtråvärd. Men jag väljer inte alla, jag väljer:

Sanguisorba tenuifolia 'Rosea': Jag blir lite tveksam, har tagit en bild på plantskolan och då stod namnet 'Purpurea' angivet. Är det samma sak Rosea och Purpurea? Det blev tre stycken av dessa, vars blommor är rätt avlånga och mörkt rosafärgade. Det som fascinerar mest är hur stjälkarna också är med och leker. Bilder tagna på plantskolan.

Sanguisorba officinalis 'Japan': En rätt lågväxande, ungefär metern hög, med mörkt röda, rätt runda blommor.

Sanguisorba hybrid 'Ivory Tower' (Engeland): Vita blommor, som är rätt diskreta i sitt uttryck.

Sanguisorba canadensis: Vita stadiga stjälkar och upprättstående blommor. Jag har senare fått höra att den kan skjuta rotskott, så får fundera över var och hur den får växa. Har du någon erfarenhet av denna?

Sanguisorba (off?) 'Chocolate chip': Är det Chocolate tip? En felstavning på namnlappen? Nu utblommad, men ska vara en rätt tidigblommande sort, precis en sådan som trädgården "behöver" då de flesta av mina sanguisorbor är rätt senblommande.

Sanguisorba tenuifolia 'Atropurpurea': En speciell blomma, som innan den slår ut visar en nästan violett ton, som sedan blir till mer vanliga blommor i vinrött. Dagens Fynd bland fynden.

Sanguisorba select DHC S35 eller 535 Corlé Ajaccio: Det är svårt att tyda namnlappen, men ungefär så här står det. Vad jag förstod på Finn Bruun har den inget "riktigt namn" än. Med namn från AoT-forumet får jag veta att det förmodligen står Corlé Ajaccio, som kan vara fyndplatsen. Plantan är högre än de andra och jag tvekade länge just på grund att den visar hög höjd redan som "krukväxt". Men... så dansade vipporna där i vinden och den gick inte att välja bort.

 Sanguisorbor...

Sanguisorbor, eller på svenska blodtoppar och pimpineller. Det är framförallt de rosa- och rödtonade jag faller för. Variationer av samma, kan tyckas. Kan älskas.

Jag ser hur de olika nyanserna och formerna möter varandra och andra på enkelt vis.

Men vänta! Det finns ju ännu en växt som följde med mig hem. Tre krukor därav. Ingen sanguisorba, ingen potentilla heller. Men nej, jag vill inte visa och berätta ännu, för mina plantor visar inga blommor, men bjuder många knoppar som är på väg att slå ut. Om nu bara solen vill. Återkommer! Snart, hoppas snart.

Anne Stine Stauder

Ibland räcker det bra med det alldeles vanliga, det lätt åtkomliga som finns så gott som överallt. Men ibland är inte alltid. För så väcks ett intresse, nyfikenheten leder vidare och blir till hunger. Det blir  svårare. Men kanske också roligare. Att söka och stundom finna. Som nu.

Det blir inga bra bilder, suckar jag i mitt försök att med kameran fånga det jag upplever, där jag vandrar omkring i ett gråväder som inte riktigt vill släppa taget, även om solen då och då kan anas där bakom. Jag besöker Anne Stine Stauder, som ligger i Stenlille ungefär en timmes bilfärd från Köpenhamn. Vi är ute på landet och, som det känns, någonstans där i ingenstans ligger en plantskola rik på perenner som alla andas känsla av natur snarare än kultur. Men det är kultur och inte vilken som helst i mina ögon.

En kvinna kommer mot oss redan på parkeringen. Hon är mycket vänlig och säger att hon bara är där och hjälper till, att Finn (Bruun, en av plantskolans ägare) är i Köpenhamn, men strax kommer hit. Hon viftar lite med en tjock bok, då hon säger att är det något vi undrar kan hon göra ett försök. Namnet Piet Oudolf skymtar på bokens framsida. Samtalet är igång och hon berättar om en resa som de gjorde till Holland...  Allt andas vänlighet och entusiasm.

Vi går in på området. Här ligger ängsplanteringar sida vid sida med växter som är till försäljning. Nedan syns varianter av ormrot.

Det finns många sorter, här lyser de i rött, rosa och vitt.

Ängen, heden. De kallar det prärien.

Det är ett rätt stort område.

För den som är intresserad av gräs finns mycket att välja bland. Själv är jag novis och vet inte riktigt hur jag ska möta och använda dem. Har bara något enstaka. Än.

Vi går länge runt bland växterna. Här finns många olika av mycket. Gemensamt är att alla, till och med dagliljorna som annars kan vara rätt så bombastiska i färg och form, är körsångare och andas en känsla av natur. Det blir vackra möten redan där plantorna står till försäljning. Här finns flera sorters astrar, som väcker min nyfikenhet. Bland annat.

Rosenflockel, nedan i möte med... Just det!

För här finns ju blodtoppar och pimpineller, eller på latin Sanguisorba! Om jag trivs? Så jag trivs! Jag vandrar länge runt bland dem. Likt och olikt i färger, former och växtsätt. Det är fascinerande, men också väldigt mycket att greppa. Vi tar en fikapaus. Matsäck, hemmabredd macka och kaffe i termos. Svårslaget.

Så blir det dags att fatta beslut. Vilka ska följa med hem, vilka ska väljas bort. Det ena är lätt, det andra är svårt. Finn Bruun är nu på plantskolan och visar än det ena än det andra, berättar om härkomst si och egenskap så. Detta är en speciell vär(l)d.

 När sanguisorbor dansar...

Små variationer, här en som är alldeles magisk.

Mängden av möjligheter bearbetas, några väljs. Väldigt många väljs bort...

...nu, denna gång. Jag hoppas att få återkomma. Kanske till våren, försommaren, något att se fram emot. Men innan dess ska jag ta hand om dem som nu står här och väntar på plantering för att bli en del av trädgården. Mer om dem i nästa inlägg.