Anne Stine Stauder

Ibland räcker det bra med det alldeles vanliga, det lätt åtkomliga som finns så gott som överallt. Men ibland är inte alltid. För så väcks ett intresse, nyfikenheten leder vidare och blir till hunger. Det blir  svårare. Men kanske också roligare. Att söka och stundom finna. Som nu.

Det blir inga bra bilder, suckar jag i mitt försök att med kameran fånga det jag upplever, där jag vandrar omkring i ett gråväder som inte riktigt vill släppa taget, även om solen då och då kan anas där bakom. Jag besöker Anne Stine Stauder, som ligger i Stenlille ungefär en timmes bilfärd från Köpenhamn. Vi är ute på landet och, som det känns, någonstans där i ingenstans ligger en plantskola rik på perenner som alla andas känsla av natur snarare än kultur. Men det är kultur och inte vilken som helst i mina ögon.

En kvinna kommer mot oss redan på parkeringen. Hon är mycket vänlig och säger att hon bara är där och hjälper till, att Finn (Bruun, en av plantskolans ägare) är i Köpenhamn, men strax kommer hit. Hon viftar lite med en tjock bok, då hon säger att är det något vi undrar kan hon göra ett försök. Namnet Piet Oudolf skymtar på bokens framsida. Samtalet är igång och hon berättar om en resa som de gjorde till Holland...  Allt andas vänlighet och entusiasm.

Vi går in på området. Här ligger ängsplanteringar sida vid sida med växter som är till försäljning. Nedan syns varianter av ormrot.

Det finns många sorter, här lyser de i rött, rosa och vitt.

Ängen, heden. De kallar det prärien.

Det är ett rätt stort område.

För den som är intresserad av gräs finns mycket att välja bland. Själv är jag novis och vet inte riktigt hur jag ska möta och använda dem. Har bara något enstaka. Än.

Vi går länge runt bland växterna. Här finns många olika av mycket. Gemensamt är att alla, till och med dagliljorna som annars kan vara rätt så bombastiska i färg och form, är körsångare och andas en känsla av natur. Det blir vackra möten redan där plantorna står till försäljning. Här finns flera sorters astrar, som väcker min nyfikenhet. Bland annat.

Rosenflockel, nedan i möte med... Just det!

För här finns ju blodtoppar och pimpineller, eller på latin Sanguisorba! Om jag trivs? Så jag trivs! Jag vandrar länge runt bland dem. Likt och olikt i färger, former och växtsätt. Det är fascinerande, men också väldigt mycket att greppa. Vi tar en fikapaus. Matsäck, hemmabredd macka och kaffe i termos. Svårslaget.

Så blir det dags att fatta beslut. Vilka ska följa med hem, vilka ska väljas bort. Det ena är lätt, det andra är svårt. Finn Bruun är nu på plantskolan och visar än det ena än det andra, berättar om härkomst si och egenskap så. Detta är en speciell vär(l)d.

 När sanguisorbor dansar...

Små variationer, här en som är alldeles magisk.

Mängden av möjligheter bearbetas, några väljs. Väldigt många väljs bort...

...nu, denna gång. Jag hoppas att få återkomma. Kanske till våren, försommaren, något att se fram emot. Men innan dess ska jag ta hand om dem som nu står här och väntar på plantering för att bli en del av trädgården. Mer om dem i nästa inlägg.