Vi kan vara ute en stund till

Känsla av höst. Ljuset, fukten, stundom kylan. Stundom, för solen lyser och ger värme. Strumporna, som togs på i morse, åker av. Samma skeende som under våren, den där första stunden utomhus, den där första... Blir nu till sista. Inte sista än, inte sista på länge än. Vi är bara i september. Men då våren andas hoppfullhet och förväntan, så är nuet annorlunda. Färgerna är mjukare, ljuset försiktigare. Det är vackert på ett annat vis nu än då. Här ses Henry Hudson språka med rosenflockeln - Eutrochium purpureum - som omtänksamt böjt sig ner för att mötet alls ska bli till. I bakgrunden lyssnar lavendeln, det raka planket delar solens strålar i ljus och skugga.

Vid dammen råder mestadels grönska. Vaxklockan - Kirengeshoma palmata - är en välkommen senblommare. Jag vet att jag skrivit det förr, troligtvis nyss, men på danska kallas den månstråle. Vackert och förståeligt, då den fångar det mjuka kvällsljuset.

På andra sidan trädets stam står månskensnepetan, ännu ett vackert namn. På latin Nepeta goviana 'Zaskar Dragon'.

I rosenhäcken klättrar en små- och enkelblommande klematis, som inte har något namn. Eller rättare sagt, vars namn inte är känt. Av mig.

Blåregnet klär pergolans vägg. Bakom ligger den lilla köksträgården. Den syns knappast nu, men kan anas. Så vill jag att det ska vara, att allt inte ses utan måste upptäckas. 

Salvia i sensommarsol, höstsol, ja, vad det nu är.

Så många insekter i år! De är ännu aktiva, verkar inte trötta alls. Här på bolltisteln Echinops bannaticus 'Taplow Blue'. Blå? Den har varit blå, men nu har den antagit en gråare ton. Silver bland brons.

 Den vita hängpimpinellens - Sanguisorba Tenuifolia 'Stand Up Comedian' - bladverk är fantastiskt.

Den står - eller stod - här. Jag klippte nyss av dess långa stänglar, som efter oväder lagt sig över allt och alla. Det kändes brutalt. Men också befriande.

Nu inleds så smått höstens flyttkarusell. Hängpimpinellen ska flyttas till ett bättre läge, där höjden inte blir dess nackdel. Andra, mer lågväxande sorter, flyttar hit. Gräva upp. Gräva ner. Plantera tulpanlökar. Vilka? Jag funderar medan trädgårdstunnan fylls till brädden. 

När är det min tur? Han sitter där och väntar, vet att det inte är lönt förrän jag lagt ifrån mig sekatören och stängt tunnans lock. Han fångar genast Ögonblicket då Läget öppnar sig för Möjligheter. Nu hörs ett lite uppfordrande skall: Här är jag! Kom och lek!

Så kastas bollen. Och hämtas, för att kastas igen. Solen försvinner, det blir genast kyligare, fuktigare. Strumporna, som ligger i fickan, får åter igen klä fötterna. Vi kan vara ute en stund till.