Välja att se, blunda för annat...

Jag låter växterna stå kvar och klipper inte ner dem förrän till våren. Varför? Varför inte? Här gör vi som vi vill, men för min del älskar jag att se hur småfåglarna lockas av fröna som bjuds. Jag tror att de bor nära, jag har själv en holk och vet att grannen har flera. Ett annat skäl att behålla "riset" är att det skänker viss struktur till vinterträdgården. Dessutom kan det bli vackert när ljuset gör det grå till silver. Det bruna blir till guld, koppar eller är det kanske brons. När det är frost kan det nyss våta glittra och vid snö skapas nya uttryck. Men än är vi inte där. Här. 

En bild från häromdagen. Det är den ryska salvian - Perovskia atriplicifolia 'Little Spire' som möter vit anissiop - Agastache foeniculum (tror jag att det är) - och blodtoppar, bl a Sanguisorba officinalis.

Som helhet är min trädgård alls inte vacker under vintern. Den frodiga grönskan, som annars döljer sådant som helst inte ska ses, är mestadels borta. Illusionen av att trädgården är ett alldeles eget rum har försvunnit. Nu syns plank, murar och hustak, omgivningen blir påträngande och gör att trädgården inte blir mycket mer än en... tomt bland hus i staden. Det är som om känslan av hemligt rum, en oas att upptäcka och vila i, har försvunnit. Men i avsaknad av grönskan gör ändå mörkret sitt för att skapa väggar, tak och rum. Den kan stänga ute för att skapa inne. Hjälpa till att dölja för att annat ska lyftas fram i ljuset. 

Som sagt, som helhet är min trädgård... Men små nedslag kan göras, där jag väljer att se somligt medan jag blundar för annat. Fångas av den skira blodtoppen - Sanguisorba officinalis 'Pink Tanna' och dess dans framför lavendelrundeln. 

En annan dag, ett annat uttryck.

En annan blodtopp - Sanguisorba 'Blackthorn" - visade nyss många röda och rosa toner. Nu annorlunda. 

Blodtopp - Sanguisorba officinalis - i regn- och blåsväder. Det blir vackert då det mörkt röda och de brända tonerna möter en grönska som nästan ser turkos ut.

I solsken.

En annan stund, ett annat uttryck. 

Jag ändrar vinkel, nu skymtar rosenflockelns fröställningar där bakom. De gulgröna bladen till höger tillhör rosen Henry Hudson. I bakgrunden ligusterhäck.

Jag återvänder till motivet för den första bilden. Nästan samma, men inte riktigt.

Stockrosorna vid kökstrappan. Genom fönstret brukar jag kunna se småfåglarna här, men de flyger strax iväg då jag ger mig till känna. 

Myntorna i förgrunden, fortfarande friskt gröna. Sedan olika blodtoppar, de gula bladen till vänster tillhör den vita hängpimpinellen - Sanguisorba tenuifolia 'Stand Up Comedian'. Silvriga inslag, det är bland annat salvia, men här finns också malört. Septembersolrosorna i bakgrunden...

Bakom solrosorna står den rätt nyplanterade ligusterhäcken. Så skönt det ska bli då den växt upp och blivit tät. Något som bildar bakgrund, lyfter fram och döljer. Men än är det inte så, jag vinklar kameran så att grannens vita uthusvägg endast kan anas. För mig som vet. Du vet ju inte, så du ser den inte, eller hur? 

När oktober blir november

Vinden viner och nu kläs träden av i rask takt. Marken täcks med löv. Gråväder, regnväder, höstväder. Stunden-innan-vinter-väder. Nyss var det en annan tid, en sensommartid med smak av höst. Så är det inte nu. Men i söndags lät jag mig nästan luras att tro att vi fortfarande var där. Solen sken och det var mildväder. Jag gick runt i trädgården och såg plötsligt att det här och där fanns... Sökte med blicken, fann några fler. Det var inte många och visst tog det emot ibland att klippa den endaste ena av någon. De valdes helt utan tanke på stil, färg och form, utan helt enkelt "bara" för att de fanns där och då. Den nästsista dagen innan oktober blir november. Idag annorlunda. Bara fyra dagar senare, men ibland betyder fyra dagar mycket vad gäller årstidernas växlingar, väder och vind. Som viner. Just det.

Då: Ruccolan blommade med små gula solar. Så söta! Strax intill gurkörten. Det är en av de vackraste blommorna som finns. 

Jag plockade mer, fler. De blir synliga då jag vrider på vasen. Den vita luktärten tillsammans med vit hängpimpinell. De små rosa inslagen är gamander. Vad mer?

Vildfänkålens fröställningar mot en blå himmel. En enstaka blommade fortfarande i gult, jag lät den hamna i buketten.

I lavendelrundeln. Bara någon, några få. Tvekan övervanns, jag klippte två.

Vrider vasen igen. Nu syns också septembersolrosen och en blekt rosa höstanemon. Man kan nästan tro att det i söndags snarare var sensommar än höst. Men höst var det redan då. Än mer nu.

Även om enstaka blommor fortfarande kunde se rätt pigga ut. Då. 

Kikar idag ut genom fönstret, septembersolrosen ser ut att vilja ge upp. Jag förstår dess känsla, att ge vika i regnet och rusket. Kura ihop sig, söka skydd och vänta in våren. Mm, nu är det november "på riktigt".

Ett annat håll. En endaste gräsfibbla i blom. Lite medtagen, men fortfarande med lyskraft. Underbara stjärnflockor tillsammans med kärleksört, två trotjänare i trädgården.

Det blir många bilder på buketten. Olika ljus, vinklar och fokus. Vänder och vrider. Betraktar det jag ser. Länge.

Kväll. Mörkt och regnigt. Jag tände några stearinljus. Så kom blommorna att lysa i ett annat sken.

Det var då det. Nu slokar buketten, de flesta blommorna har vissnat. Dags att tömma vasen, diska och ställa undan. Regnet fortsätter, men nu flyttar vinden på molnen och gör att solen kikar fram. Vattendropparna på fönsterglaset blir till pärlor. För en stund, strax blir det grått igen och dropparna ser bara blöta och kalla ut. November, som sagt.

Söndagsmorgon

En hel timme! Längre! Inatt, men märktes inte förrän imorse då jag noterade att jag idag var ovanligt morgonpigg... Ut med vovve, in med vovve. Kaffe bryggs. Sedan, medan kvarteret och staden fortfarande sover (eller för Viggos del, somnat om) njuter jag en stund. Morgonstund, älskar dessa lugna tillstånd, där ingenting behöver hända och ske, utan tillvaron bara är. Att förlora sig i något handlar inte om förlust, snarare om vinst. Motsägelsefullt. Ord kan vara märkliga, tillvaron likaså. Som häromdagen då jag promenerade längs Ribban här i Malmö. Ett favoritstråk. Jag lämnar strandkanten och går längs de gamla järnvägsspåret. Tittar upp. 

Färger, former. Linjespel. Det är verkligen vackert! Jag lyfter kameran igen... Och igen. Variationer av samma.

Att inte kunna se sig mätt. Ljuset, rörelserna. Skiftningarna. En del träd har inte många blad kvar nu.

Viggo? Jodå, han är med. Går lös och följer mig varthän jag går. Lydig? Nja, korv i jackfickan hjälper när mycket annat lockar.

Vi går vidare längs stigen. Ett ruckel, en container?

Någons kladdpapper eller rentav målarduk. Det orange och mörkt röda är rätt vackert ihop. Jag har lite svårare för det rosa-violetta inslaget. Som konstrecensent (förvisso amatör, men ändå) skulle jag nog föreslå att konstnären jobbar vidare med sitt uttryck... ;o)

En annan dag, en annan runda. Nu vid Sibbarp, fortfarande vid Öresund och här i Malmö. Det är en blåsig dag, vinden låter blad efter blad flyga och falla. Snart naket här. Öresundsbron kan anas.

En del fåglar. Vattnet ser kallt ut.

Dess teckning påminner om vattnets linjespel. Säkert ingen slump.

Solen skiner, det verkar bli en fin dag. Trädgårdsdag. Utemöblerna ska flyttas in, löv krattas ihop. Krukor tömmas. Och så vidare. Men utan större stress, det känns som om tid finns. Viggo sover fortfarande, men om en stund kommer han att vakna. Det tar inte lång tid förrän han sitter där vid skjutdörren med förväntan i blick.

Jodå, även denna dagen rymmer äventyr för en liten tax. Men inte riktigt än, först ska morgon bli förmiddag, bli dag. Helst utan att titta på klockan, istället låta känslan styra så att tidpunkter blir till stunder som blir till varande här och nu. En dag i vardande. Låter fint, eller hur? Men klingar också falskt, för jag kan inte låta bli att vara den jag är och blivit. Det vill säga, jag kikar och ser att klockan snart är tio. Oj! Hm... "Borde jag inte..." "Är det inte dags..." "Nej, men nu måste jag ju..." Ja, och jag bör, det är dags och inte för att jag måste, men jag så gärna vill. Ut! Nu! 

Önskar er alla en härlig söndag!

Men också... här och nu.

Höst, höst, höst. Jag känner på ordet och tillvaron som är nu. Letar och finner svaret att ordet betyder skörd. Som att hösta, inhösta. Att skörda och hämta in. Samla inför ett sedan. Äpple, päron och annat ätbart. Frön till nya sådder. Men nuet bjuder också fantastiska färger, som kan glittra  Likt en liten ekorre som samlar på nötter, samlar jag på den energi som bjuds.

Sanguisorba 'Blackthorn' och Sanguisorba officinalis

Jag promenerar runt i trädgården med kameran i hand. Så gör vi ofta, eller hur? Dokumenterar det vi ser. Samlar bilder av ögonblick. Hur gjorde trädgårderare förr? Sådär för länge sedan. Ritade, målade? Eller "bara" mindes och... glömde. Kanske finns det värden i att glömma för att åter upptäcka, snarare än att komma ihåg och vänta på. Nåväl, jag fotograferar och genom kameran ser jag ibland sådant jag annars inte lägger märke till. Som trädgårdsstormhattens nu tomma fröställning. Nyss ett hem, nu bara ett skal.

Salvia i höstsol. Något alldeles vanligt, alls inte märkvärdigt. Men värd att lägga märke till är bladens form, färg/er och mjuka yta. Smaken? Jag är dålig på att använda salvia i matlagning. Gör du? Vad och hur?

Trädgårdsbordet står fortfarande utomhus, men ska (nog) tas in i helgen. På bordet en liten kruka med en murgröna. Regnet har ännu inte helt torkats upp av solen.

Blodtopparna lyser i brända toner. I förgrunden vit anissiop, som ser rätt medtagen ut. Den ryska salvian - Perovskia atriplicifolia 'Litte Spire' - är fortfarande vacker. Än vackrare blir den i frosten, då den kläs med små pärlor. Men där är vi inte än. Något att vänta på, se fram emot.

Läser vidare om hösten, att den ofta får symbolisera avtagande och döende. Men tiden är inte självklart en linje med start och mål. Den kan ju också ses som en cirkel, där varje tidpunkt både rymmer slutet på och början av. I trädgården och naturen blir det tydligt, lätt att se och känna. Som människa svårare, då liv och död oftast förstås på annat vis. Enstaka individer, du och jag. Visst, vi är en del av naturen, men inte känns tidens tickande så självklart naturligt ändå.

Funderingar en fredagsmorgon. Höst, samla in. Efter något, inför något. I lördags flyttade jag in pelargonerna, de placerades i olika fönster. Nej, jag har ingen annan bra plats att övervintra dem på. Förvisso kan de se lite tråkiga ut efter ett tag, men visst kan jag glädjas åt grönskan som nu kommit in. Enstaka blommor.

Bilden nedan är tagen en riktig gråvädersdag, men även en sådan dag kan rymma lite ljus.

Genom fönstret ser jag hur småfåglarna nu "äger" trädgården. Fortfarande bjuder växterna frön som blir till fågelmat. En del flyttas, hamnar på marken, i jorden. Några gror. Jag låter stockrosorna bli som de blir. En del hamnar "rätt" och får växa till sig. En del hamnar "fel" och rensas bort. Till våren, till våren.

Avslut som rymmer början. En blomma vissnar för att skapa liv. Minner om då, leder till sedan. Men som också är njutbart i sig. Regnet slår mot fönsterrutorna, utomhus lockar inte. Soffan är mjuk, kaffet urdrucket. Jag har Massor att göra och har blivit sittandes här alldeles för länge. För vaddå? Nej, just det. Inte för länge för något egentligen. Men nu ska jag... Men först, pelargonerna behöver vatten!

Efter sommaren. Inför nästa. Men också... här och nu.

Guldkorn

Medan jag väntade på att morgonkaffet bryggs vandrar blicken till fönstret. Nej, det ser alls inte vackert ut med risiga tomatpantor. Nyss en trevlig gardin, grönskande med gula och röda inslag. Idag töms fönstret för att fyllas med annat. Kanske pelargonerna, som fortfarande står utomhus. Hursomhelst, några tomater blev det idag. De är olika i mognad, färg och form. 

Fortfarande bjuds jordgubbar. Inte många, men ett enda av dessa bär blir till något fantastiskt här och nu. Förvånandsvärt söta, rika på smak. Väcker minnen om sommaren som gått och längtan till nästa.

Nästan alla äpplen har nu plockats och...

...ett fåtal päron finns kvar. Frysen är full. 

Fruktträdens blad faller nu till marken. Snart kommer grenverken att vara naket. Ljus och skugga, för ett ögonblick ser det ut som en stig på gräsmattan. Strax försvinner den i bara mörker.

Avslut kan också rymma början. Som stockrosorna nu.

Fortfarande någon blomma. Till och med knoppar här och där.

Häromkvällen i regnet. Skirt, ömtåligt. Vemodigt på något vis. Också vackert.

I torsdags kom solen åter. För en stund. Här septembersolrosen - Helianthus 'Carine'. Nästan sommarkänsla i oktober.

Det är en tid med både och. Stunder som fångas, medan annan tid bara går. Kanske rentav måste uthärdas. Fast... Med hund kommer man ut i alla väder, i ljus och mörker. Det kan kännas väldigt grått och trist, kallt och ruggigt. Inte alls lockande. Som i tisdags, då det blev en promenad längs vattnet. Duggregn. Dis. Fuktigt. Jag klickar med mobilen, Turning Torso kan anas.

En del badar fortfarande. Inte jag.

Viggo älskar vatten. "Kom hit!" ropar jag. Han låtsas inte höra. "Kooooom hiiiiiiit!!!" Nej, han vill inte. Vattennivån är låg och han ger sig ännu längre ut. För att komma närmare igen. Retas. En lek som pågår länge.

Speglar sig? Hittar en vän?

Så går vi vidare. I det till synes grå och bruna finns även annat. Om man stannar upp för att se.

Efter en tid av överflöd söka guldkornen. Finna något här, något annat där. Stunder, kanske bara ögonblick. Som att hitta en clementin i jackfickan. Känslan som infinner sig där och då, här och nu.