Välja att se, blunda för annat...

Jag låter växterna stå kvar och klipper inte ner dem förrän till våren. Varför? Varför inte? Här gör vi som vi vill, men för min del älskar jag att se hur småfåglarna lockas av fröna som bjuds. Jag tror att de bor nära, jag har själv en holk och vet att grannen har flera. Ett annat skäl att behålla "riset" är att det skänker viss struktur till vinterträdgården. Dessutom kan det bli vackert när ljuset gör det grå till silver. Det bruna blir till guld, koppar eller är det kanske brons. När det är frost kan det nyss våta glittra och vid snö skapas nya uttryck. Men än är vi inte där. Här. 

En bild från häromdagen. Det är den ryska salvian - Perovskia atriplicifolia 'Little Spire' som möter vit anissiop - Agastache foeniculum (tror jag att det är) - och blodtoppar, bl a Sanguisorba officinalis.

Som helhet är min trädgård alls inte vacker under vintern. Den frodiga grönskan, som annars döljer sådant som helst inte ska ses, är mestadels borta. Illusionen av att trädgården är ett alldeles eget rum har försvunnit. Nu syns plank, murar och hustak, omgivningen blir påträngande och gör att trädgården inte blir mycket mer än en... tomt bland hus i staden. Det är som om känslan av hemligt rum, en oas att upptäcka och vila i, har försvunnit. Men i avsaknad av grönskan gör ändå mörkret sitt för att skapa väggar, tak och rum. Den kan stänga ute för att skapa inne. Hjälpa till att dölja för att annat ska lyftas fram i ljuset. 

Som sagt, som helhet är min trädgård... Men små nedslag kan göras, där jag väljer att se somligt medan jag blundar för annat. Fångas av den skira blodtoppen - Sanguisorba officinalis 'Pink Tanna' och dess dans framför lavendelrundeln. 

En annan dag, ett annat uttryck.

En annan blodtopp - Sanguisorba 'Blackthorn" - visade nyss många röda och rosa toner. Nu annorlunda. 

Blodtopp - Sanguisorba officinalis - i regn- och blåsväder. Det blir vackert då det mörkt röda och de brända tonerna möter en grönska som nästan ser turkos ut.

I solsken.

En annan stund, ett annat uttryck. 

Jag ändrar vinkel, nu skymtar rosenflockelns fröställningar där bakom. De gulgröna bladen till höger tillhör rosen Henry Hudson. I bakgrunden ligusterhäck.

Jag återvänder till motivet för den första bilden. Nästan samma, men inte riktigt.

Stockrosorna vid kökstrappan. Genom fönstret brukar jag kunna se småfåglarna här, men de flyger strax iväg då jag ger mig till känna. 

Myntorna i förgrunden, fortfarande friskt gröna. Sedan olika blodtoppar, de gula bladen till vänster tillhör den vita hängpimpinellen - Sanguisorba tenuifolia 'Stand Up Comedian'. Silvriga inslag, det är bland annat salvia, men här finns också malört. Septembersolrosorna i bakgrunden...

Bakom solrosorna står den rätt nyplanterade ligusterhäcken. Så skönt det ska bli då den växt upp och blivit tät. Något som bildar bakgrund, lyfter fram och döljer. Men än är det inte så, jag vinklar kameran så att grannens vita uthusvägg endast kan anas. För mig som vet. Du vet ju inte, så du ser den inte, eller hur?