Vildpelargon

Jag står vid diskbänken, händerna arbetar medan blicken vandrar. Till fönstret. Pelargonerna står där och övervintrar. De ser rätt pigga ut, mestadels grönt även om några vissna blad kan skymtas. Så ser jag att en av plantorna visar blommor. Åh så fina!

Det är - tror jag - en vildpelargon. Det är - vet jag - en som köpts som småplanta på Malmö Garden Show av Pelargonsällskapet. Jag bär ut krukan och tar några bilder. Husets tegel som bakgrund.

Så går jag in. Ljuset vandrar och - känns det som - blir till mer och annat genom glaset. Trots eller tack vara smutsen. Innan jul ska fönsterna putsas, men inte än. Nu: Klick, klick!

Ännu ett. Här syns stockrosorna som växer längs husets fasad.

Hur många bilder kan man ta på en pelargon? Många! Jättemånga! Frågan är kanske ställd på fel vis. Borde vara: Hur många bilder kan jag visa, du vilja se? Jag vacklar. Less is more, jo, jag både vet och instämmer. Kill your darlings! ringer också i öronen, men känns väl brutalt och svårt för mig att göra. Nåväl, jag dödar en del. Väljer bort flera av fler än så. Same same is different, variationer av samma. Olikt där likt är.

Kväll. Nu har solen somnat. Placerar krukan på kaminen och ser på annat vis.

Ibland verkar blommorna nästan grå. Skuggorna leker. Förstår inte riktigt varifrån det nedre mörka fältet kommer ifrån. Kanske är det något som blixten i kameran skapar. Jag vet inte.

Tänder några stearinljus. Ett annat sken. Ingen skugga bakom, den hamnar längre bort.

Det här inlägget började vid diskbänken. Jag avslutar där, men nu har dag blivit kväll. Framför kakelns vita, som blir till gultoner på bilderna. 

En pelargon, en vildpelargon tror jag att det är. Letar bland namn, men jag är osäker på vem detta är. Vet du?

Tillvaron kan överraska

Tillvaron kan överraska, det oväntade plötsligt ske. Ingen aning, ingen föraning därom. Nej, det oväntade är knappast väntat, ligger inte i dess natur. Oftast är allt "som vanligt", rätt förutsägbart inom de där ramarna vi väljer att omge oss av. Begränsas inom? Ja, men också finna trygghet i. Annars vore allt... Inget. Så nu vet vi vad vi har att vänta, vad november ska bjuda i form av ljus och mörker, kyla och värme och allt annat vi fyller tillvaron med. Men så händer det..

Häromdagen i trädgården, blicken vandrar för att stanna upp. En liten gul blomma lyser i allt det vissna och trötta. En endaste en. Ibland kan det räcka. Det är styvfingerörten - Potentilla recta sulphurea 'Citrina'. Jag klipper och håller den lilla i min hand. Nu ser den plötsligt väldigt ensam ut. Jag letar efter sällskap. Ser en lavendel, som fortfarande visar färg. Nu två. Nej, det räcker inte. De ser båda alldeles för vilsna och ängsliga ut. Jag söker, men finner ingen blomma att plocka. I närheten står fröställningar av flenört, som är precis vad de andra behöver. Tänk så enkelt det kan vara. Ibland.

Fånga stunden. Solen både visar sig och värmer. Viggo vill inte gå in. Jag tycket det verkar vara kallt på stenläggningen och bär ut hans täcken. Strax somnar han och låter sig alls inte störas av mig och mitt klickande med kameran. Det är som vanligt, i hans värld. 

Vad är vackert nu? Trädgården ser trist ut och det är inte helt lätt att upptäcka något att fotografera här och nu. Jag går runt i trädgården och istället för att bortse från det vissna och leta annat, försöker jag se det sköna i det som snart är dött. Septembersolrosen - Helianthus 'Carine'.

Mer klassiskt vackert är ju blommor som blommar. Som kärleksörterna. Fortfarande? Mm fortfarande, men bara enstaka. De flesta är mycket trötta.

Så lätt det är att gå förbi allt det andra som är nu. Fröställningarna gapar mestadels tomma och har gjort sitt. Men kan också ses om man vill. Vilka? Trädgårdsstormhattens.

Vid kökstrappan hänger jordgubbsplantor, som fortfarande bjuder bär. Skärpan ligger på bladen, men det är bäret jag mest lägger märke till. Det som hamnar i fokus är inte alltid det som ses... Fast nu ser jag hur bladet, som belyses bakifrån, visar skuggor av korgens stålnät och säckväv. Skuggfigurer för den som vill. Exempelvis...

...en figur till höger, som kikar mot vänster och med lyft arm och hand. Munnen är öppen, håret - eller öronen? - står upp. Till vänster en annan figur. Är det någon som flyr, två bakben eller kanske ett och en svans? Den lyfta armen hotfull? Eller är det en entusiastisk hälsning till en glad figur med ansiktet vänt mot den andre. Med öppen mun. Eller är det så att figuren till höger fiskar och precis fått napp? Eller..

Tillbaka till den så kallade verkligheten. Fikonet har tappat alla sina blad. Några frukter finns kvar, på en vandrar ett litet kryp. Det ser jag nu på datorns skärm, men inte såg jag den lilla insekten när bilden togs.

Den ryska salvian - Perovskia atriplicifolia 'Little Spire' - blir till silver i ljuset. Himmelspira, så heter den också. Vackert. Alla växter borde ges vackra namn som hjälper oss att se skönheten i det som annars kanske inte syns och därmed bejakas. Ja, detta behöver ju gälla människor också...

...och djur...

...tillägger den lille kloke ;o)

Kyla i solsken

Så kom snön. Inte så mycket, inte tillräckligt för ungarna att leka i och med. Ja, och inte behövde det skottas precis. Men här och där lite vitt på marken. Kyla i solsken är energigivande på ett helt annat vis än det fuktiga gråväder som brukar råda här.

Träden är nästan helt avklädda nu. Bladguld, just det.

En del fröställningar är magiska. Som solhattens - Echinacea purpurea 'Magnus'.

Dagen innan snön föll hann jag plocka de allra sista luktärterna.

Satte dem i en vas i fönstret. Tittar länge. Så vackra de är! 

Några stockrosor ville inte sluta blomma.

Men så kom då snön...

Inte så mycket, men tillräckligt för att kunna smälta för att strax frysa och bli till... is. Fläckvis halka, den farligaste av dem alla. 

I lördags en runda till Köpenhamn. Genom tågfönstret på Öresundsbron. Vilken dag!

Fika på härliga Torvehallerne i närheten av Norreport och sedan en promenad längs dammarna där isen verkar tunn, men tillräcklig för fåglar att vandra på. Svansjön... ;o)

Vid dammarna ligger ett charmigt område kallat Kartoffelrækkerne. Här råder lugn och ro mitt i storstaden. 

Vi går förbi Statens Museum for Kunst och vidare genom Kongens Have. Inte många som blommar nu, men några kämpar på.

Strax är vi i vimlet av människor på affärsgatorna i innerstaden. Även här finns oaser med vackra hus som låter blicken både vandra och vila.

Några enkla klick med mobilen i lördags. Vilken underbar dag och extra glad blev jag då passkontrollerna på Kastrup gick smidigt och strax kom ett tåg. Över bron igen, nu mörkt och hemstadens ljus välkomnar. Så gör också en liten tax.

Otålig väntan. Blicken som berättar och låter mig förstå att livet behöver lekas. Inte imorgon, inte en annan dag, utan... NU! 

En hund har varken klocka eller kalender... Kan fånga såväl boll som dag när lusten faller på. Jag själv? Jag styrs - liksom de flesta - av dagar och tider, saker som ska göras och ske. Men så finns de där pauserna, mellanrummen... ja, bokstavligen mellan rummen, tillstånden och sammanhangen, som skrivs i kalendern med blyerts och bläck. Som nu en stund efter ditt och före datt. Solen skiner! Mössa och vantar! Ut!

Välja att se, blunda för annat...

Jag låter växterna stå kvar och klipper inte ner dem förrän till våren. Varför? Varför inte? Här gör vi som vi vill, men för min del älskar jag att se hur småfåglarna lockas av fröna som bjuds. Jag tror att de bor nära, jag har själv en holk och vet att grannen har flera. Ett annat skäl att behålla "riset" är att det skänker viss struktur till vinterträdgården. Dessutom kan det bli vackert när ljuset gör det grå till silver. Det bruna blir till guld, koppar eller är det kanske brons. När det är frost kan det nyss våta glittra och vid snö skapas nya uttryck. Men än är vi inte där. Här. 

En bild från häromdagen. Det är den ryska salvian - Perovskia atriplicifolia 'Little Spire' som möter vit anissiop - Agastache foeniculum (tror jag att det är) - och blodtoppar, bl a Sanguisorba officinalis.

Som helhet är min trädgård alls inte vacker under vintern. Den frodiga grönskan, som annars döljer sådant som helst inte ska ses, är mestadels borta. Illusionen av att trädgården är ett alldeles eget rum har försvunnit. Nu syns plank, murar och hustak, omgivningen blir påträngande och gör att trädgården inte blir mycket mer än en... tomt bland hus i staden. Det är som om känslan av hemligt rum, en oas att upptäcka och vila i, har försvunnit. Men i avsaknad av grönskan gör ändå mörkret sitt för att skapa väggar, tak och rum. Den kan stänga ute för att skapa inne. Hjälpa till att dölja för att annat ska lyftas fram i ljuset. 

Som sagt, som helhet är min trädgård... Men små nedslag kan göras, där jag väljer att se somligt medan jag blundar för annat. Fångas av den skira blodtoppen - Sanguisorba officinalis 'Pink Tanna' och dess dans framför lavendelrundeln. 

En annan dag, ett annat uttryck.

En annan blodtopp - Sanguisorba 'Blackthorn" - visade nyss många röda och rosa toner. Nu annorlunda. 

Blodtopp - Sanguisorba officinalis - i regn- och blåsväder. Det blir vackert då det mörkt röda och de brända tonerna möter en grönska som nästan ser turkos ut.

I solsken.

En annan stund, ett annat uttryck. 

Jag ändrar vinkel, nu skymtar rosenflockelns fröställningar där bakom. De gulgröna bladen till höger tillhör rosen Henry Hudson. I bakgrunden ligusterhäck.

Jag återvänder till motivet för den första bilden. Nästan samma, men inte riktigt.

Stockrosorna vid kökstrappan. Genom fönstret brukar jag kunna se småfåglarna här, men de flyger strax iväg då jag ger mig till känna. 

Myntorna i förgrunden, fortfarande friskt gröna. Sedan olika blodtoppar, de gula bladen till vänster tillhör den vita hängpimpinellen - Sanguisorba tenuifolia 'Stand Up Comedian'. Silvriga inslag, det är bland annat salvia, men här finns också malört. Septembersolrosorna i bakgrunden...

Bakom solrosorna står den rätt nyplanterade ligusterhäcken. Så skönt det ska bli då den växt upp och blivit tät. Något som bildar bakgrund, lyfter fram och döljer. Men än är det inte så, jag vinklar kameran så att grannens vita uthusvägg endast kan anas. För mig som vet. Du vet ju inte, så du ser den inte, eller hur?