Tillvaron kan överraska

Tillvaron kan överraska, det oväntade plötsligt ske. Ingen aning, ingen föraning därom. Nej, det oväntade är knappast väntat, ligger inte i dess natur. Oftast är allt "som vanligt", rätt förutsägbart inom de där ramarna vi väljer att omge oss av. Begränsas inom? Ja, men också finna trygghet i. Annars vore allt... Inget. Så nu vet vi vad vi har att vänta, vad november ska bjuda i form av ljus och mörker, kyla och värme och allt annat vi fyller tillvaron med. Men så händer det..

Häromdagen i trädgården, blicken vandrar för att stanna upp. En liten gul blomma lyser i allt det vissna och trötta. En endaste en. Ibland kan det räcka. Det är styvfingerörten - Potentilla recta sulphurea 'Citrina'. Jag klipper och håller den lilla i min hand. Nu ser den plötsligt väldigt ensam ut. Jag letar efter sällskap. Ser en lavendel, som fortfarande visar färg. Nu två. Nej, det räcker inte. De ser båda alldeles för vilsna och ängsliga ut. Jag söker, men finner ingen blomma att plocka. I närheten står fröställningar av flenört, som är precis vad de andra behöver. Tänk så enkelt det kan vara. Ibland.

Fånga stunden. Solen både visar sig och värmer. Viggo vill inte gå in. Jag tycket det verkar vara kallt på stenläggningen och bär ut hans täcken. Strax somnar han och låter sig alls inte störas av mig och mitt klickande med kameran. Det är som vanligt, i hans värld. 

Vad är vackert nu? Trädgården ser trist ut och det är inte helt lätt att upptäcka något att fotografera här och nu. Jag går runt i trädgården och istället för att bortse från det vissna och leta annat, försöker jag se det sköna i det som snart är dött. Septembersolrosen - Helianthus 'Carine'.

Mer klassiskt vackert är ju blommor som blommar. Som kärleksörterna. Fortfarande? Mm fortfarande, men bara enstaka. De flesta är mycket trötta.

Så lätt det är att gå förbi allt det andra som är nu. Fröställningarna gapar mestadels tomma och har gjort sitt. Men kan också ses om man vill. Vilka? Trädgårdsstormhattens.

Vid kökstrappan hänger jordgubbsplantor, som fortfarande bjuder bär. Skärpan ligger på bladen, men det är bäret jag mest lägger märke till. Det som hamnar i fokus är inte alltid det som ses... Fast nu ser jag hur bladet, som belyses bakifrån, visar skuggor av korgens stålnät och säckväv. Skuggfigurer för den som vill. Exempelvis...

...en figur till höger, som kikar mot vänster och med lyft arm och hand. Munnen är öppen, håret - eller öronen? - står upp. Till vänster en annan figur. Är det någon som flyr, två bakben eller kanske ett och en svans? Den lyfta armen hotfull? Eller är det en entusiastisk hälsning till en glad figur med ansiktet vänt mot den andre. Med öppen mun. Eller är det så att figuren till höger fiskar och precis fått napp? Eller..

Tillbaka till den så kallade verkligheten. Fikonet har tappat alla sina blad. Några frukter finns kvar, på en vandrar ett litet kryp. Det ser jag nu på datorns skärm, men inte såg jag den lilla insekten när bilden togs.

Den ryska salvian - Perovskia atriplicifolia 'Little Spire' - blir till silver i ljuset. Himmelspira, så heter den också. Vackert. Alla växter borde ges vackra namn som hjälper oss att se skönheten i det som annars kanske inte syns och därmed bejakas. Ja, detta behöver ju gälla människor också...

...och djur...

...tillägger den lille kloke ;o)