Gråvädersbord

Jag sitter på tåget och åker genom det skånska landskapet. Det är slående hur skogar, ängar och sjöar kan kläs i gråvädersdräkt och ändå njutas. Det är annorlunda i stan, där bekämpar vi det grå med tindrande ljus och annat. Här, i naturen, blir alla dessa grå-, brun- och gröntoner till något väldigt vackert. Kan tänka mig att det doftar därute... Nyss såg jag en liten katt i en hage. Tåget kör fort och vi kommer nog att vara framme i tid idag.

Innan jag gav mig iväg gick jag en runda med kameran i trädgården. Jag hann precis ladda bilderna i datorn innan jag sprang till bussen. Tåget stannar, flera går av, men minst lika många går på. Nu kom en så kallad kändis in i kupén. Jag vet vem det är, förmodligen du också. Jag låtsas inte känna igen honom. Troligtvis genomskådas jag, då jag säkert antar ett ansträngt minspel i min iver att vara... naturlig. Jag fnissar inombords.

Tåget tuffar på och jag kikar på bilderna hemifrån. Några visar bordet och jag funderar på hur jag ska försöka få till något vackert av det som bara står där och väntar på en kärleksfull blick och en ömsint hand. Jag skulle kunna låta mig inspireras av de toner som bjuds utanför fönstret, bejaka den skånska vintern och försöka skapa ett gråvädersbord.

Det gröna kan hämtas i buxbom och mossa. Även murgröna bidrar och dess slingrande växtsätt kan mjuka upp gränser och binda samman delar till helhet.

Murgrönans bladverk upplevs ofta i stor mängd, kanske som täta mattor eller väggar. Att nu upptäcka skönheten i detaljer, i något litet, sådana möjligheter hör denna årstiden till och förstärks då bordet lyfter upp och låter oss komma nära. Ser du hjärtat? Jag ser det upp och ner, nära bladets spets. Åh, det är ju flera hjärtan! Ovanför, kan man ana formen av en trollslända, där vingarna utgår från bladets fäste medan dess kropp tecknas av bladets mittlinje.

En suddig bild, men en mörkare grönska. Grenarnas rödbruna nyanser kan språka väl med rosten.

En kotte ligger där. Den har också färger och former att gå på upptäcksfärd i. Små universum, som rymmer storhet.

Ljuset är egentligen för stort för lyktan, men fann inget mindre då jag sökte ett batteridrivet för utomhusbruk. Kanske byta ljuskälla, kanske byta lykta. Hursomhelst vill jag att det ska vara ett mjukt och lite försiktigt ljus. Som en viskning i mörkret.

Zinkfatet skulle kunna rymma mossa. Fåglarna kommer förmodligen att rumstrera runt i den gröna mattan... 

Rost, rost, rost. När vatten möter rost blir färgen intensiv och levande.

Äppelträdets grenar är kala, ingen grönska sånär på...

...den slingrande honungsrosens blad. Nu framträder sådant som annars döljs.

Tåget ankommer till Staden! Jag ser att min kollega står där på stationen och väntar... Mina gråvädersbordsfunderingar får fortsätta en annan gång.

Tiden går.

Klockan tickar.

Det blir en ny dag.

En annan gång blev en annan dag, nu en morgon på hemmaplan. Jodå, gårdagen blev en bra dag och även hemresan några timmar senare lyckades enligt tidtabell. Jag är glad att igår var igår och inte är idag, då stormvindar och regn härjar utanför. När ovädret är över ska jag ta mig en promenad och plocka ditt och datt, en och annan kotte, några kvistar, ja sådant som kan pryda mitt grävädersbord i vardande.

Trädgården kan också bidra... Kanske ska jag gräva upp en planta med ormskägg - Ophiopogon planiscapus 'Niger'. Hur är det, håller den sig vintergrön, hm, svart? 

En annan möjlighet vore den japanska starren - Carex morrowi - där jag har flera tuvor nere vid dammen. 

För att förstärka rost- och kopparnyanserna, skulle jag kunna använda några plantor kopparstarr - Carex buchananii - som nu står i pallkrage för att övervintra.

Ovädret fortsätter. Tilltar? Kanske. Mina tankar och planer får vänta, vila kvar som fantasier om ett gråvädersbord som sjunger skånsk vinter, där melodierna går i naturens toner. Snö kan tillkomma, för att strax smälta och sedan komma åter. Sannolikt blir det vintervita kortvarit, små infall liksom, i en väderlek som är grå... och vacker!