Upptäcktsresor här och nu

Murgröna är en av trädgårdens hjältar, som bjuder grönska året om. På gång att klä tråkiga plank, men nu kanske mest synlig i krukor bland annat vintergrönt. Att komma nära det som annars döljs i mängd. En ett enda blad, ett eget universum. Jag ser hjärtan.

Det unika i mängden. Eller ögonblicket. Ett vissnande blad... Även här kan ett hjärta ses. Men bara för en stund.

Att dela upp tillvaron... Nu andra advent, nyss första. Strax inleds väntan på den tredje. Helhet blir till delar. Här en bild där trädgården ses genom träjalusin. Sol och krispig kyla.

Två bilder på samma. Men visst är blodtoppen - Sanguisorba 'Blankthorn' - och dess skimmer värd att upprepas om och om igen. 

Trädgården är nästan naken och allt blir synligt. Nu kan man se utan att upptäcka. Jag saknar känslan av mysterium. Så skrev jag häromdagen då jag visade bilden på instagram. En känsla av förlust och saknad. Men kommentarerna, som så generöst gavs, berättade om skimrande skönhet. Då såg (kände) jag det också. Tack!

En annan dag. Eller var det samma? Nåväl, jag öppnar fönstret och ser hur solen lyser på vissa, medan andra vilar i skuggan. Strax förändras ljus och mörker till något annat.

Den gamla vattenkannan har rostat sönder och har hål i botten. Den är värdelös. Men med andra förväntningar blir brister tillgångar. (Om du lockas av särskrivningar ser du möjligheten att göra sista ordet i meningen till två. En annan betydelse, som - bokstavligen - skulle kunna leda vidare... ;o).) 

Att se. På annat och på samma vis. Vad ser han? Eller snarare vad är det han luktar och därmed förnimmer. Kanske spår av en av kvarterets katter. Eller något annat. Det vet jag inte. Men han vet.

Jaha, vad är nu detta inläggs tema? Skönja det lilla i det stora? Fånga dagen, stunden? Stanna upp och/eller tänka om. Brister till... gångar? Att leda(s) vidare i det som trädgården bjuder. Kanske handlar det om just det. Upptäcktsresor här och nu.

Glad 2:a Advent!