Vid dammen nu

Sol, moln och regn i blåsten. Allt på samma gång ibland. April, det är vår. Men det är kallt och värre känns det i den skoningslösa vinden. Några ögonblicksbilder tagna alldeles nyss vid dammen. Kungsängsliljorna - Fritillaria meleagris - visar flera knoppar medan scillorna - Scilla siberica - färgar tillvaron blå i solen.

Igår morse, ett ögonblick då julrosen - Helleborus - fångar ljuset. Eller är det tvärtom.

I dammens sumpzon trivs den vita kabbelekan - Caltha palustris var. alba. Planket, som speglar sig i vattenytan, lyser fortfarande kalt. Grönskan växer sakta, ibland. Dammduken syns här och var, det är inte vackert. Ja, och en del annat behöver såväl omtanke som handlingskraft i och vid dammen, men...

...det får vänta tills en annan dag, en varmare dag. Jag lyssnar efter grodan, hör inget, ingen. Men hen kanske också vill vänta ett tag till. Det kan jag förstå.

Vårens första...

Nu har våren inte bara anlänt utan slagit sig ner och gjort sig hemmastadd. Så sakteliga, men också i fart ibland, breder hon ut sig och gör trädgården till sin, min, igen. Bland vårens första, temat för denna blommiga fredag, har en del redan både visat sig, gäspat och rentav somnat för att inte komma tillbaka förrän nästa år. Glädje kan också ha inslag av saknad. Kära vänner som stundom ses, återses, åter ses. Så är det med vintergäcken och de flesta av krokusarna. Nu blommar scillor, många blå, några vita - Scilla siberica 'Alba':

 Blåsippans blomblad faller till marken.

Nyss knoppar, underbara sådana.

Några dagar senare: I vårsolen öppnar sig den botaniska tulpanen - Tulipa turkestanica.

Blommor plockas, sätts i vas och glas, som nedan tulpan, blå scilla och fläckig lungört - Pulmonaria officinalis. Jag betraktar dem länge. De leker med ljuset, jag med kameran. Hur är det egentligen med skärpan? Diffust? Bara suddigt? Eller kanske drömskt...

Så går våren vidare, steg för steg. Någons första länkar till någon annans sista. Mitt i allt detta skeende promenerar jag omkring och försöker uppleva allt och inte missa något. Som kungsängsliljorna nere vid dammen....

Fredag, morgon. Som vanligt, i hast. Springa till bussen? Igen? Gissa... ;o)

Fler inlägg, se länk.

Nu börjar det!

Trädgården flyttar in... Eller är det kanske inomhus som flyttar ut. Förmodligen både och, gränserna suddas ut. "Nu börjar det!" sa grannen i helgen, då hon hängde ut den nytvättade bomullsklänningen på tork. Ja, nu börjar det, tänker jag då jag ägnar så gott som hela lördagen åt att fixa och dona i trädgården. Jag blir inte klar, jag blir aldrig klar. När eftermiddag nuddar vid kväll, plockar jag en bukett. En trädgårdsbukett, där likt och olikt leker med varandra och ljuset, som strilar in genom fönstret. 

Bukeetten glittrar i eftermiddagens starka sol.

Men är kanske ändå allra vackrast...

...i den tidiga kvällens mjuka ljus. Något speciellt med tillvaron där och då. Här och nu? Onsdag morgon, det regnar...

Någon gäspar, andra vaknar.

Det går fort nu. För fort? Ibland, men inte alltid. Men nu börjar den underbara blåsippan gäspa och se riktigt trött ut. Det är sol efter regn, igår under tidig kväll. Ett härligt ljus, en härlig stund.

Nu lördag och morgon. Solsken. Fågelkvitter. Jag kikar ut genom köksfönstret och ser en katt som sitter på grannens plank. Det är en vacker katt, som stundom sträcker sig mot solen, men också kikar sig omkring. Spejar. Kanske jagar. Han har hursomhelst koll på det som händer och sker här i kvarteren. Ännu är inte hunden ute, han sover. Det råder frid, en morgon som får bli i egen takt och ton. Kaffet är klart!

Förändring!?

Förändring!? Temat för denna blommiga fredag rymmer såväl svar som frågor. Frågor som svar. Båda föder varandra och såsom i en kedja omsluter den ena länken den andra, bär en bit av varandra. Så tänker jag att förändring oftast - kanske alltid - är. "Same same but different", samma, men ändå inte. Trädgården bjuder ständiga förändringar av detta slag, några exempel:

Varje dag går jag ner till dammen och kikar på hur den vita kabbelekan - Caltha palustris var. alba - mår och utvecklas. Igår eftermiddag hade blommor slagit ut.

Bilden nedan till vänster är tagen den 28 mars, till höger den 2 april.

Nyss visade tulpanerna "bara" grönt. Jag ställde zinkbaljan på kökstrappan, läget är skyddat och soligt. Dessutom inom synhåll på min väg in och ut. Tänkte då att det nog skulle vara några vita, möjligtvis ljust rosa. Knopparna, som snart visade sig, berättade inget. Då. Det är annorlunda nu. Svaret kan anas, ses för den som vill. Jag vill, för detta svar är inte alls sämre än de jag tidigare själv givit. Det kommer att bli färgglatt här, kanske redan till helgen. 

 Tulpanknoppar är ljuvliga.

Det blir grönare, skönare. Här Henry Hudsons gren- och bladverk.

Scillornas tid är nu...

...medan de flesta krokusar gäspar, sover rentav. Dessa i skuggläge såg ändå rätt pigga ut häromdagen. Men det var då det.

I kyla och blötväder verkar balkansippan - Anemone blanda - undra om det verkligen är dags nu. Alla förändringar, nästa steg, känns inte lika självklara och lätta att ta.

Jag finner ett litet ormöga - Omphalodes verna - bland de övervintrade perennerna i pallkragarna. Plantan ser rätt medtagen ut. Med ny jord och vattning, någon dags sol, blir den piggare. Ibland behövs en liten knuff i rätt riktning, lite hjälp och omtanke.

Det var inte länge sedan snödropparna blommade i överflöd. Nu vissnar de. Så fort det gick! Våren fortsätter: Jag klipper och klipper. Salvian är klar, redo för en ny säsong. Lavendelrundeln pågår och buxbomen står på tur.

Livet flyttar ut. Ibland, iallafall ibland. Ja, stegvis blir utomhus inte en plats att besöka, utan något att vara i.

Jag plockar några violer, doftvioler - Viola odorata 'Königen Charlotte'/'Queen Charlotte'. Känner genast en smak av violpastiller i munnen... Kan du känna doften, smaken? Detta är ju också förändring, som vandrar från syn, näsa och mun via bilden och webben till dig. Märkligt, märkvärdigt.

Igår visade jag bilden nedan på instagram och skrev att blomman i mitten såg ut som ett oxhuvud. Fick svaret att någon annan också kunde se det jag såg. Ibland är det skönt att få bekräftelse på den egna galenskapen. Nu fick jag en lekkamrat, som berättade att hon såg en lovikavanta med fladdrande tofs på en mycket mager person, då hon kikade på blomman till vänster. Åh, den ser jag också nu! Ser du?

Det här skedde då jag satt på bussen med mobilen i hand. Jag fnissade till. Kände mig lite korkad. Och glad. Fortsatte att betrakta bilden, försökte se sådant jag ännu inte sett. Jag vände telefonen upp och ner, bilden följde med i rörelsen. Nu såg jag annat, andra. Vad, vilka?

I mitten en person iklädd en vid klänning/kappa, som sitter på en bänk och kanske dinglar med benen. Ser du? Ja, och till höger en människa som rister en duk... Till vänster, i skrivandets stund ser jag också någon till vänster! En ängel i siluett, långt hår och klänning. Hm. Nya intryck av det som ändå är samma glas med samma violer. "Same same but differerent", just det. Samma kabbeleka, samma tulpaner, samma trädgård. Men ändå inte.

Fler inlägg, se länk.

Å ena sidan... Eller: Att (inte) låta mig luras =o))

Ska jag? Jag har bara en planta och även om den bjuder flera blommor tvekar jag. De står inte lika länge inomhus, det som är nu skulle onekligen bli mer kortvarigt. Fast om jag plockar kommer jag att glädjas åt dem här på skrivbordet, det vill säga inte lika länge, men ändå inte mindre. Kanske till och med mer, då jag kan låta blicken glida från papper och datorskärm till den lilla buketten nära inpå. Jag går ut, plockar några, men bara några få. Känslan är både och, en annan upplevelse då jag plockar scillorna, där de blå snart finns i överflöd och de vita finns i ett betryggande flertal. 

Jag sätter dem i ett en liten burk gjord av saltglaserad keramik. 

Jag vänder och vrider på buketten. Olika vinklar, fram- och baksidor - om nu blommor har sådana -blir synliga. Blåsipporna blomblad verkar nästan transparenta i ljuset.

Har jag inget vettigare att göra? Jo, det har jag, så du vet. Jag vet också, men låtsas om ingenting då jag kikar på bilderna jag nyss tog. Undrar hur buketten skulle se ut i glas, kanske ett lättare uttryck. Jag "inser" att jag "måste" prova.

Morgon har blivit förmiddag. Solen strålar in genom fönstret, himlen är alldeles blå.

 Vilken dag det är!

Fredag den första april. Jag skulle kunna tro att det är omöjligt att stänga av datorn och lägga undan pappren, omöjligt att välja utomhus framför inomhus. Men så lättlurad är jag inte. Eller är det kanske så att jag lurar mig själv då jag väger för- och nackdelar, ja, ni vet de där å ena och andra, för att komma fram till ett svar som passar här och nu. Kaffe i termos och macka i paket. Viggo väntar redan vid dörren...

Fler inlägg, se länk!