Ibland vill det sig liksom inte. Tillvaron sätter sig på tvären och låter mig kämpa en smula. Stundom överraska och utmana ens gränser, eller hur? Som häromveckan då jag med dörrar och fönster öppna - jodå, det var en dag med vackert och varmt väder - sitter i vardagsrummets soffa och försöker fokusera på det jobbdatorn förmedlar. I samma dator finns bilder som jag nyss tagit. Som denna.
Den orange vattenslangen kan anas, om du tittar noga. Det är en snubbelslang, en som ibland testar min (o)förmåga att tappa fotfästet utan att trilla. Ständigt närvarande, denna sommar ständigt använd. Rulla ihop och därmed inte fastna med fötterna? Här vinner latheten över visheten, jag snubblar vidare. Men var var jag nu? Just det, i vardagsrummet: Plötsligt så känner jag att Någon tittar på mig. Jag kikar upp och får ögonkontakt med... en råtta!!!
Det där med att tappa fotfästet görs inte alltid bokstavligen, ibland är det mentalt. Som om tillvaron rycker till och kanske gungar, böljar. Hostornas blad, kanske kan de liknas vid vågor och hav. Ibland är "bara" grönt väldigt skönt att vila i. Lugnande, eller hur? Stärkt återvänder jag till minnet och...
...ser hur råttan står i öppningen mellan vardagsrum och kök. Tiden stannar upp, ett ögonblick blir både mycket långt och kort. Märkligt. Jag måste ha skrikit till, det gjorde jag nog. Besökaren springer ut och försvinner bort. Ovissheten om varthän gör mig osäker. Kanske fortfarande nära inpå, kanske längre bort? Hur vet man?
På andra sidan trädets stam, den lilla stenlagda uteplatsen. Här skymtar gången som leder till pallkragarna och odlingen av ätbart. Jag lyckas sällan med denna syssla, det blir inte alls den där frodiga och generösa som jag ser fram emot då jag sår och planterar. Ja, så jag är inte direkt förvånad, men hade gärna blivit.
Häromkvällen träffade jag på hela tre spanjorer i/vid en av pallkragarna. Det kanske inte låter mycket, men för mig - som under de senaste fem åren totalt funnit under tio totalt - blev det ju en chock. Det där med vad som överraskar är ju relativt vanan och erfarenheten, eller hur? Nåväl, jag strör ut gift, kollar under krukor och annat efter ägg. Nu inleds en period av tidiga och sena kontrollrundor för att stävja vad som är på gång.
Åter till vardagsrummet! En känsla av overklighet infinner sig: Vad hände? Jag omkonstruerar upplevelsen, försöker lura mig själv helt enkelt: Det där var en ovanligt stor mus! Dessutom en engångsföreteelse, som alls inte innebär självklar upprepning. Men innan jag kan vila i detta letar jag noga efter in- och utgångar som jag inte tidigare känner till. Jag finner inga. Men undran ligger kvar: Kanske finns det jag inte funnit?
Platsen är mjukt formad och en del av planteringen är något upphöjd. Hostorna dränker de olika små gräsen, som var tänkta att bli vackra komplement/kontraster. Nu blir det allt lite rörigt här och var, inte riktigt enligt plan. Jag sopar stenarna rena från stora mängder frön från grannskapets björkar. Plötsligt...
...går sopborsten sönder! Aha! Du trodde jag skulle stöta på en råtta, eller hur? Din förväntan avslöjad bara sisådär såhär! Borstens sönderfall var förvisso en överraskning, inget jag hade räknat med. Ja, och jag skulle gärna ha städat färdigt här, så en form av motgång och testande av gränser, kan tyckas. Men en lagom sådan, en anomali som är... normal, liksom. Så går någon dag, kanske flera ändå. Så plötsligt! Nu menar jag allvar, plötsligt...
...ser jag genom fönstret hur en råtta lugnt traskar omkring i trädgården. Det är mitt på dagen och nära huset. Jag knackar på rutan och då försvinner den in bland växterna. Nu har gränserna inte bara nåtts, de har överstigits med råge. Så fortsätter tillvaron med skadedjursfolk, råttfällor osv. Hela kvarteret är involverat, det visar sig att råttor syns till både här och där. Allt beror förmodligen på att det pågår en massa grävarbeten i området, berättar Proffsen och visar att detta är att förvänta. Enligt dem. Vi vet ju att de lever där, hm här. Vi vet ju att de finns. Men allt vi vet behöver vi väl inte tänka på och påminnas om. Eller?
Kvällssolen leker på både växterna och stenläggningen. Det är vackert då ljuset strilar genom äppleträdets blad- och grenverk.
De små hostornas blommor är speciellt vackra. Om jag nu vandrat uppåt till höger utanför bild hade jag...
...sett dammen. I kvällen ligger den mestadels i mörker. På andra sidan vattnet, mot planket finns nu...
...en råttfälla placerad. En rätt diskret låda, som för den oinvigde inte avslöjar vad som pågår här. Jakt, råttjakt! Var är du? Ni? Kanske någonstans i den täta grönskan...
...som jag annars rör mig så hemtamt i. Nu är den skrämmande. Speciellt då (iallafall en av) råttorna inte verkar skygga och dessutom rör sig runt mitt på dagen. Jag stampar med fötterna och klappar med händerna. Som om jag dansar en folkdans till musik bara jag hör. Den synen...
...skulle nog förvåna en intet ont anandes, kanske både roa och oroa. Men efter att ha slagit sig ner och bjudits på såväl ät- som drickbart samt berättelsen om det som nyss skett och nu sker. Efter det skulle allt bli begripligt och en del verka klokt. I denna stund har gränserna för vad som kan förväntas ändrats: Hörde du något? Såg du? Jag tyckte minsann att... Ska vi flytta in? Mm, det gör vi!
