Gråväder. Stundom sol.

Gråväder. Stundom sol. Mildväder, även om det kan vara ruggigt kallt ibland. Fuktig kyla är annorlunda än torr. Häromdagen nere på Sibbarp. Kaffe utomhus är annorlunda än inomhus. Gråväder, som sagt.

Igår. Nu på Ribban, en annan del av Malmö. Också hav, Öresund. En liten stund av ljus. Inte sken, men ändå något som lät stråna bli till guld. Det är vackert när det varma och kalla möts. Toner av grått, blått och kanske grönt tillsammans det brända. Det tunga tillsammans med det lätta.

Jag vill gärna se mer sådant i min egen trädgård. Här dansar blodtoppen - Sanguisorba officinalis - i januarisolen.

Lavendeln. Så glad att jag låter den stå hela hösten och vintern. Klipper inte förrän under våren.

Jag rensar bort vinterlandskapet, som prytt det runda bordet. Bär ut krukan - den låga urnan (när blir en kruka en urna och tvärtom?) från tvättstugan. Vill inte att keramiken ska frysa sönder, men så länge temperaturerna är så här bör den kunna stå ute. Den rostiga korgen får fortsätta att fungera som skyddande bur mot fåglarnas ivriga fötter och näbbar som rör runt. Vattnar. Det är första gången jag vattnar utomhus i år. En syssla som kan suckas över under högsommaren. Nu glädjerik.

Tanken - förhoppningen - är att kattfoten ska täcka ytan och bli till en liten matta. Minns inte om det är röd eller vit kattfot jag planterat, men tror att det blir röda blommar. Alltså Antennaria dioica 'Rubra'.

Det är roligt att se hur korgen skapar mönster och möter såväl krukans innehåll som husets tegelvägg. Keramikens yta språkar väl med de grå bladen och korgens rost. Varmt och kallt. Tungt och lätt.

Fortfarande bara januari. Är det vår? Flera tecken på det visar sig nu. På fälten nere vid havet kläs gräsmattorna med malen tång (och annat?). Använder du tång som material för gödning? (Jodå, det är Turning Torso som skymtar där i bakgrunden.)

I trädgården visar kärleksörter och aklejor grönt.

 En av julrosorna har kommit längre än andra, den står skyddat i ett av trädgårdens hörn.

Det är härligt med alla vårtecken. Men också oroande: Tänk om kylan kommer?!?! Ja, och tänk om kylan inte kommer... Om vintern uteblir, om vi inte får den där riktiga kölden som håller en del skadedjur och annat i schack. Rent globalt... Glädje blandas med oro. Bara januari än. Kanske blir februari en vintermånad? Jag vet inte. Ingen vet. 

Vintergäcken lyser gula, de blir allt fler...

Den endaste ena, den unika i sitt slag. Sensationen övergår att bli en självklarhet. Märkligt. Nåväl, just vintergäcken klarar det mesta av väderlek. Detta är skönt att veta, tro, i en tid som rymmer mycket undran. Förundran.

Är det verkligen tid nu?

Stundom mildväder. Men också kyla och minusgrader. På fönsterkarmen ett litet vintergäck i glas. Försiktigt och trevande. Tvekande, kanske undrande: Är det verkligen tid nu?

Nej, det är nog lite tidigt än. Men ändå så lockande. I söndags visade sig många små gula knoppar. Jag plockade en.

Där bland allt det vissna finns liv. Här under myntornas döda kvistar. Snart dags att ta fram sekatören och klippa. Göra plats för allt det nya.

Men det är nog lite för tidigt än. Men kanske börja så smått. Ta något här, något där. Känna känslan. Är jag alltför ivrig? Ja, så är det nog. Trädgårdstunnan börjar inte tömmas förrän vecka nio, dvs då februari möter mars. Det känns sent. Kunde gott ha varit tidigare. Så präglas den tid som är nu av en nästan smärtsam längtan, som göds av små tecken fyllda av hopp. Missräkningar kommer, vinterns kyla sjasar undan våren. För en stund. Om och om igen, fram och tillbaka. Visshet om att vi mycket lite vet och inget kan styra. Men visst har det blivit ljusare...

Januari

Mestadels gråväder. Inslag av snö, som strax töar för att frysa. Blir till is. Som smälter. Då och då sol. Som här.

En del dagar är det kallt, jättekallt. Nere på Ribban leker Viggo i sanden, verkar alls inte känna kylan.

Dygn med kyla utan snö som skyddar. Jag blir orolig, går omkring i trädgården och kikar på de små och - till synes - sköra. Julrosorna klarar mer än man tror.

Så kommer snön. Bara lite. Det är vackert med det vita, som lägger sig som ett puder över tillvaron.

På det lilla bordet ligger mossa, kvistar, nypon och fröställningar. En rostig korg har blivit en bur. Mest tänkt att hålla fåglarna ute, men också något som kan ses som ett smycke i sig. LED-lampor i januarimörker.

Blötsnö, som töade för att frysa. För att smälta och strax försvinna. Det mörka? En av äppelträdets grenar.

I trädet sitter en liten uggla. Den har suttit där i många år nu. Väderbiten. Syns knappt, om man inte vet. 

Snön kom och gick. Mestadels ligger trädgården bar. Fröställningar fascinerar, här stockrosorna.

Vit anisisop.

Morgonfrost. Solen vill inte riktigt visa sig. Än...

Jag tillägger ett "än". För kanske kanske. Sådan är min längtan i januari. Inte värme, för tidigt än. Det vet jag. Men, om inte dagar av, så stunder av ljus. Det går en stund. Jag kikar ut genom fönstret och ser att solen verkar vakna nu...

Stillhet

Veckorna gick... Dan före dan blev afton, övergick till annandag, strax... vanlig dag. Tisdag. Så här i efterhand känns det som om tiden rusat fram. Men visst fanns det stunder av stillhet i det som var alldeles nyss.

Igår. Jag är i Mölle och njuter julhelgens sista dygn. Det blåser, oväder kan anas då jag blickar ut över havet. Lugnet före stormen.

Skugga över vatten. Ljuset och mörker. Strax mer rörelse, vinden tar i. Varningar utfärdas, tågtrafik ska ställas in. Jag åker tillbaka till Malmö...

.
..där jag möts av kraftig blåst och regn. Så skönt att komma inomhus, hem. Jag möts av hyacintdoft i hallen. Den blå har fått flytta dit, då den doftar mycket. Nästan för mycket, i min smak. Men vacker är den i alla sina former och färger.

En ärv ljusstake på bordet. Julgransljusen känns så små nuförtiden. Annorlunda mot blockljus och värmeljus, som brinner länge och kan ge en illusion av säkerhet.

Granriset pryds med ditt och datt, en del pynt väcker minnen. Några traditioner följs, men inte alla. Känslan och doften när nejlikan trycks genom skalet... Vet du vad jag menar?

Visst pynt är vackrare än annat. Som denna lilla tomte i glas.

Granris blir en ljuslykta på enkelt vis. Jag klipper av några kvistar och fäster med fiskelina runt en glascylinder. Ställer på ett litet fat och tänder ett värmeljus. Klart!

Det ör fint när ljuset strilar genom grönskan.

På trappan mot trottoaren har krukan med murgröna och ledslinga "tomtats" till. 

Så får det vara jul ett tag till. Adventstjärnan i halm sprider ljus i mörker. Därunder, på fönsterkarmen, övervintrar pelargoner. I väntan på... Nej, deras väntan varar länge än så vill inte skriva ord som vår och sommar redan. Så det gör jag inte. Hm.

Annat kommer före. Nu inleds en tid då tecken söks. Ibland finner vi något som får våra hjärtan att ta ett glädjeskutt. Som häromdagen: Se! Julrosor är på gång!

Men fortfarande råder kyla och mörker. Skånsk vinter, ingen snö. Trädens grenverk är vackra i kvällen. Lyftkranarna lyser, som vore de en del av stadens alla dekorationer.

Vinden avtar. Stillhet råder. Hur det gick i trädgården? Det mesta har klarat sig, men träjalusin flög och landade på cykeln, som - naturligtvis - föll av dess tyngd. Ljusslingorna slets av i fallet, men inget annat kom egentligen till skada. Tack och lov!

Stillhet råder. Stundom bör nog tilläggas, då Viggo mycket gärna leker med en av tomtens klappar. Den piper, han biter. Den piper. Om och om igen. En liten stund kan uthärdas, men sedan...

...beordrar jag paus och placerar leksaken på bordet. Viggos blick följer "vännen" och är fylld av längtan. Strax riktas den mot mig, längtan byts mot anklagelse och bedjan. En konst att anlägga en sådan blick. En konst att inte följa dess vilja. Vi är båda konstnärer efter många års träning... Jag står fast. Nu råder...

 ...stillhet. En stund. Så skönt!

Fortsatt god helg!

Sådär före, på väg.

Mildväder, gråväder. Det regnar. Skånsk vinter är alls inte sådär sagolik med vita snötäcken och så vidare. Går - som så ofta - längs Ribban här i Malmö. Bilden tagen vid ett annat tillfälle för inte så länge sedan. Lika grått nu som då. Vackert på eget vis. Turning Torso kan anas där borta, jag går längs vattnet och stenarna.

Är du också en sakletare? En sådan som kommer hem med fynd som kan användas till... något. 

Stenar. En pinne fylld med mossa, så fin den är! Så ligger de där på det rostiga bordet. Något visst med rost, mossa och sten. Inte dött, levande.

Ibland blir livet enklare när litet inte är så stort. Nej, denna pinne är inte att leka med... Som tur är väntar andra. =o)

Regnigt, som sagt. Häromdagen lyste solen och gav trädgården liv. Växterna blir till älvors dans. Perovskian bjuder pärlor och...

...blodtoppen - Sanguisorba off. 'Pink Tanna' - är graciös i såväl form, färg som rörelse.

Rosenflocken andas både lätthet och tyngd.

Det är vackert när blåtoner möter de brända kulörerna. I fredags var jag på Betty Nansen Teatret i Köpenhamn och upplevde en fantastisk föreställning av Livläkarens besök. Förutom själva pjäsen och skådespeleriet - som var enastående - slogs jag av den vackra scenografin. Ett enkelt klick med mobilen på en bild som finns i teaterns foajé. En minnesbild, som fungerar. Men vackrare i verkligheten. (För bättre bildkvalitet och mer information, se teaterns hemsida.)

Om jag blickar tillbaka på förra bilden med rosenflockeln kan dessa färger ses. Även så då jag kikar på inläggets första bild. Mörkt och ljust, tungt och lätt. 

Jag har en ljusslinga över, fäster den bakom skåpet. 

Hm, vad var jag nu? Jag vet inte. Hm. Jo, just det. Sakletandet. Eller kanske snarare detta sökande - och stundom finnande - av någonting. Upplevelser som alls inte behöver vara något ting i sig. Det där med ord... Nu skulle jag kunna fastna, men sliter mig loss och vandrar vidare.

Hyacinter, underbara såhär i december. Förgyller med vackra blommor och bedövande doft. Men allra allra vackrast tycker jag att de är i detta stadium. Sådär före, på väg.

Oftast brukar jag låta dem samsas med mossa i lerkrukorna. Men så var mossan slut. Provade först med fallna löv, men det blev inte bra. Samlade för mycket fukt och var dessutom inte så vackert att skåda. Klippte av lite kopparstarr ute i trädgården, så blev det något som liknar ett fågelbo. Kan säkert göras vackrare med mer varsam och skicklig hand. Men som idé i form och färg, pratar väl med såväl kruka som lök.

Nu står den där i fönstret medan regnet droppar utanför. Morgon nosar på förmiddag. Idag är det den tredje advent. Kan få oss att tro att julafton väntar runt hörnet, att tiden är knapp och stressen stor. Eller otåligheten. Hursomhelst, just denna vinter bjuder dagar mellan den fjärde och... Den där ramsan, minns du den? Såhär:

Ett två tre

På det fjärde ska det ske

På det femte gäller det

På det sjätte smäller det!

Hm, handlar det om... ? Femte som julen, sjätte som nyår? Så måste det ju vara, eller hur? Isåfall "bara" den tredje. En tid att förvisso bli redo, men förhoppningsvis också vila i nu. Likt hyacinten, sådär före, på väg. Inte så dumt...

Glad 3:e Advent!

Upptäcktsresor här och nu

Murgröna är en av trädgårdens hjältar, som bjuder grönska året om. På gång att klä tråkiga plank, men nu kanske mest synlig i krukor bland annat vintergrönt. Att komma nära det som annars döljs i mängd. En ett enda blad, ett eget universum. Jag ser hjärtan.

Det unika i mängden. Eller ögonblicket. Ett vissnande blad... Även här kan ett hjärta ses. Men bara för en stund.

Att dela upp tillvaron... Nu andra advent, nyss första. Strax inleds väntan på den tredje. Helhet blir till delar. Här en bild där trädgården ses genom träjalusin. Sol och krispig kyla.

Två bilder på samma. Men visst är blodtoppen - Sanguisorba 'Blankthorn' - och dess skimmer värd att upprepas om och om igen. 

Trädgården är nästan naken och allt blir synligt. Nu kan man se utan att upptäcka. Jag saknar känslan av mysterium. Så skrev jag häromdagen då jag visade bilden på instagram. En känsla av förlust och saknad. Men kommentarerna, som så generöst gavs, berättade om skimrande skönhet. Då såg (kände) jag det också. Tack!

En annan dag. Eller var det samma? Nåväl, jag öppnar fönstret och ser hur solen lyser på vissa, medan andra vilar i skuggan. Strax förändras ljus och mörker till något annat.

Den gamla vattenkannan har rostat sönder och har hål i botten. Den är värdelös. Men med andra förväntningar blir brister tillgångar. (Om du lockas av särskrivningar ser du möjligheten att göra sista ordet i meningen till två. En annan betydelse, som - bokstavligen - skulle kunna leda vidare... ;o).) 

Att se. På annat och på samma vis. Vad ser han? Eller snarare vad är det han luktar och därmed förnimmer. Kanske spår av en av kvarterets katter. Eller något annat. Det vet jag inte. Men han vet.

Jaha, vad är nu detta inläggs tema? Skönja det lilla i det stora? Fånga dagen, stunden? Stanna upp och/eller tänka om. Brister till... gångar? Att leda(s) vidare i det som trädgården bjuder. Kanske handlar det om just det. Upptäcktsresor här och nu.

Glad 2:a Advent!