Nu börjar det!

Trädgården flyttar in... Eller är det kanske inomhus som flyttar ut. Förmodligen både och, gränserna suddas ut. "Nu börjar det!" sa grannen i helgen, då hon hängde ut den nytvättade bomullsklänningen på tork. Ja, nu börjar det, tänker jag då jag ägnar så gott som hela lördagen åt att fixa och dona i trädgården. Jag blir inte klar, jag blir aldrig klar. När eftermiddag nuddar vid kväll, plockar jag en bukett. En trädgårdsbukett, där likt och olikt leker med varandra och ljuset, som strilar in genom fönstret. 

Bukeetten glittrar i eftermiddagens starka sol.

Men är kanske ändå allra vackrast...

...i den tidiga kvällens mjuka ljus. Något speciellt med tillvaron där och då. Här och nu? Onsdag morgon, det regnar...

Någon gäspar, andra vaknar.

Det går fort nu. För fort? Ibland, men inte alltid. Men nu börjar den underbara blåsippan gäspa och se riktigt trött ut. Det är sol efter regn, igår under tidig kväll. Ett härligt ljus, en härlig stund.

Nu lördag och morgon. Solsken. Fågelkvitter. Jag kikar ut genom köksfönstret och ser en katt som sitter på grannens plank. Det är en vacker katt, som stundom sträcker sig mot solen, men också kikar sig omkring. Spejar. Kanske jagar. Han har hursomhelst koll på det som händer och sker här i kvarteren. Ännu är inte hunden ute, han sover. Det råder frid, en morgon som får bli i egen takt och ton. Kaffet är klart!

Förändring!?

Förändring!? Temat för denna blommiga fredag rymmer såväl svar som frågor. Frågor som svar. Båda föder varandra och såsom i en kedja omsluter den ena länken den andra, bär en bit av varandra. Så tänker jag att förändring oftast - kanske alltid - är. "Same same but different", samma, men ändå inte. Trädgården bjuder ständiga förändringar av detta slag, några exempel:

Varje dag går jag ner till dammen och kikar på hur den vita kabbelekan - Caltha palustris var. alba - mår och utvecklas. Igår eftermiddag hade blommor slagit ut.

Bilden nedan till vänster är tagen den 28 mars, till höger den 2 april.

Nyss visade tulpanerna "bara" grönt. Jag ställde zinkbaljan på kökstrappan, läget är skyddat och soligt. Dessutom inom synhåll på min väg in och ut. Tänkte då att det nog skulle vara några vita, möjligtvis ljust rosa. Knopparna, som snart visade sig, berättade inget. Då. Det är annorlunda nu. Svaret kan anas, ses för den som vill. Jag vill, för detta svar är inte alls sämre än de jag tidigare själv givit. Det kommer att bli färgglatt här, kanske redan till helgen. 

 Tulpanknoppar är ljuvliga.

Det blir grönare, skönare. Här Henry Hudsons gren- och bladverk.

Scillornas tid är nu...

...medan de flesta krokusar gäspar, sover rentav. Dessa i skuggläge såg ändå rätt pigga ut häromdagen. Men det var då det.

I kyla och blötväder verkar balkansippan - Anemone blanda - undra om det verkligen är dags nu. Alla förändringar, nästa steg, känns inte lika självklara och lätta att ta.

Jag finner ett litet ormöga - Omphalodes verna - bland de övervintrade perennerna i pallkragarna. Plantan ser rätt medtagen ut. Med ny jord och vattning, någon dags sol, blir den piggare. Ibland behövs en liten knuff i rätt riktning, lite hjälp och omtanke.

Det var inte länge sedan snödropparna blommade i överflöd. Nu vissnar de. Så fort det gick! Våren fortsätter: Jag klipper och klipper. Salvian är klar, redo för en ny säsong. Lavendelrundeln pågår och buxbomen står på tur.

Livet flyttar ut. Ibland, iallafall ibland. Ja, stegvis blir utomhus inte en plats att besöka, utan något att vara i.

Jag plockar några violer, doftvioler - Viola odorata 'Königen Charlotte'/'Queen Charlotte'. Känner genast en smak av violpastiller i munnen... Kan du känna doften, smaken? Detta är ju också förändring, som vandrar från syn, näsa och mun via bilden och webben till dig. Märkligt, märkvärdigt.

Igår visade jag bilden nedan på instagram och skrev att blomman i mitten såg ut som ett oxhuvud. Fick svaret att någon annan också kunde se det jag såg. Ibland är det skönt att få bekräftelse på den egna galenskapen. Nu fick jag en lekkamrat, som berättade att hon såg en lovikavanta med fladdrande tofs på en mycket mager person, då hon kikade på blomman till vänster. Åh, den ser jag också nu! Ser du?

Det här skedde då jag satt på bussen med mobilen i hand. Jag fnissade till. Kände mig lite korkad. Och glad. Fortsatte att betrakta bilden, försökte se sådant jag ännu inte sett. Jag vände telefonen upp och ner, bilden följde med i rörelsen. Nu såg jag annat, andra. Vad, vilka?

I mitten en person iklädd en vid klänning/kappa, som sitter på en bänk och kanske dinglar med benen. Ser du? Ja, och till höger en människa som rister en duk... Till vänster, i skrivandets stund ser jag också någon till vänster! En ängel i siluett, långt hår och klänning. Hm. Nya intryck av det som ändå är samma glas med samma violer. "Same same but differerent", just det. Samma kabbeleka, samma tulpaner, samma trädgård. Men ändå inte.

Fler inlägg, se länk.

Å ena sidan... Eller: Att (inte) låta mig luras =o))

Ska jag? Jag har bara en planta och även om den bjuder flera blommor tvekar jag. De står inte lika länge inomhus, det som är nu skulle onekligen bli mer kortvarigt. Fast om jag plockar kommer jag att glädjas åt dem här på skrivbordet, det vill säga inte lika länge, men ändå inte mindre. Kanske till och med mer, då jag kan låta blicken glida från papper och datorskärm till den lilla buketten nära inpå. Jag går ut, plockar några, men bara några få. Känslan är både och, en annan upplevelse då jag plockar scillorna, där de blå snart finns i överflöd och de vita finns i ett betryggande flertal. 

Jag sätter dem i ett en liten burk gjord av saltglaserad keramik. 

Jag vänder och vrider på buketten. Olika vinklar, fram- och baksidor - om nu blommor har sådana -blir synliga. Blåsipporna blomblad verkar nästan transparenta i ljuset.

Har jag inget vettigare att göra? Jo, det har jag, så du vet. Jag vet också, men låtsas om ingenting då jag kikar på bilderna jag nyss tog. Undrar hur buketten skulle se ut i glas, kanske ett lättare uttryck. Jag "inser" att jag "måste" prova.

Morgon har blivit förmiddag. Solen strålar in genom fönstret, himlen är alldeles blå.

 Vilken dag det är!

Fredag den första april. Jag skulle kunna tro att det är omöjligt att stänga av datorn och lägga undan pappren, omöjligt att välja utomhus framför inomhus. Men så lättlurad är jag inte. Eller är det kanske så att jag lurar mig själv då jag väger för- och nackdelar, ja, ni vet de där å ena och andra, för att komma fram till ett svar som passar här och nu. Kaffe i termos och macka i paket. Viggo väntar redan vid dörren...

Fler inlägg, se länk!

Fler trädgårdsdagar nu...

Vårtecken efter vårtecken... Nu känns vintern rätt avlägsen, men vi skriver snart april, en månad som kan överraska, ja, luras. I trädgården har de vita scillorna - Scilla siberica 'Alba' - börjat blomma. Jag plockar några och låter dem få sällskap av snödroppar - Galanthus nivalis - och snöklockor - Leucojum vernum L - i en litet vas.

Snödroppar i mängd. Efter blomningen ska en del tuvor delas och lökarna spridas ut i trädgården i väntan på nästa år. Och nästa igen.

Dammen ska städas, dess kanter behöver en del omtanke. Kvistar efter fruktträdens beskärning ska samlas ihop, gräsmattan behöver all hjälp den kan få. Så mycket mossa i år, även här behövs handlingskraft och åtgärdsplan... Viggo leker med sin boll samtidigt som han "måste" hålla koll på fågellivet uppe i träden. Mycket att stå i för en liten tax.

Trädgården skiftar i uttryck när ljus och mörker leker med varandra. Bland de trötta vintergäcken lyser blåsipporna - Anemone hepatica / Hepatica nobilis. Jag fotograferar dem om och om igen.

Och igen.

Vårstädningen av trädgården har börjat. De gröna näten, som nyss innehöll fågelmat, vajar nu tomma i vinden och ska tas bort. Små krukor på bordet fylls med penséer och violer.

Pallkragarna, som har huserat perenner av olika slag, töms för att ge plats åt köksodling.

Händerna blir smutsiga. Handskarna som nyss togs på åker strax av. Det blir alltid så och det är inte handskarnas fel. Det är bra handskar, egentligen väldigt sköna och bekväma. Men ändå, oftast åker de av. Känslan av jord behöver... kännas. Så är det nog. Så mycket på gång, så mycket att göra. 

Skulle behöva - ja, vilja ha - fler trädgårdsdagar nu, men så ser inte riktigt kalendern ut.  Nåväl, igår kunde jag ändå njuta en härlig fikapaus i solskenet. Tog med kameran, gick en runda i trädgården för att återvända till bordet: Klick, klick.

Tallriken känner du kanske igen? Det är Blå Eld, formgiven av Hertha Bengtsson för Rörstrand. Ett uppskattat arvegods. Strax är bullen uppäten, muggen tom. 

Åter på kontoret, gör kvickt ett collage och lägger ut på instagram. 

Ja, jag har börjat använda instagram, som visat sig vara ett givande komplement till bloggen. Härlig inspiration, mest handlar det om bilder och flödet är i ett något högre tempo - känns det som - än i bloggvärlden. Trevligt med både och, att kunna variera uttryck och intryck. Om du vill komma till min instagramsida, klicka HÄR!

Köksodling i slutet av mars

Rensar bort de övervintrade perennerna från köksträdgårdens pallkragar. Nu dags att jordförbättra och sedan så och plantera ätbarheter. Men det finns en del som planterades förra våren och som överlevt vintern. De som visar växtkraft är...

Vildfänkål, som ofta kallas Finocchietto, ibland tilläggs Selvatico. På latin, jag blir lite osäker men kan vara Foeniculum vulgare capillaceum. 

Jag fick några små ramslökar - Allium ursinum -  förra våren och de verkar ha etablerat sig väl i en av pallkragarna. Hoppas de flerfaldigar sig...

Den rödbladiga ängssyran -  Rumex sanguineus 'Blood veined' - har också överlevt vintern, så vacker med sina speciella blad. 

Pallkragarna står längs en mur, odlingen är upphöjd, det är tre kragar staplade på varandra. Läget är skyddat.