Vänta. Och se.

Från sen morgon till tidig kväll går timmarna fort ibland. Som igår. Jag gräver upp rosorna som finns kvar och rensar bort nävor och annat. Olika lökar, som följer med spadtagen, flyttas runt. De är rätt anonyma, nästan inget - om ens något - avslöjar vem som är vem. Hur vårblomningen blir vet bara de nu. Jag får vänta och se.

Trädgården bjuder upptäckter, plötsligt skymtar något litet vitt där i grusplanteringen: Hej!

Jag får inte till någon skärpa i bilderna, men det som fångar min blick är en liten höstsnöklocka - Acis autumnalis. Den inhandlades på växtmarknad på Alnarp i september 2012, läser jag mig till i detta inlägg. Sedan nämns den inte i bloggen, den har nog inte visat sig tidigare. Visste inte att jag väntat på den... Förrän nu.

Ett växtstöd har frigjorts från slingrande grenar. Den knalliga - och i mina ögon hemska - gröna färgen är sliten, kanske kan jag skrapa av resterande och få fram rosten. Att bara låta tiden ha sin gång känns inte alltid fort nog.

Jag plockar frön. Här är det den... Jag kommer inte på namnet! Det är ju... Nej, det går inte. Jag går ut i köket och fyller på kaffemuggen. Digitalis, just det! Det är en liten fingerborgsblomma - Digitalis lutea. Ibland handlar det om att sluta tänka, utan vänta en stund.

Fröna ska sås. Jag hoppas på flera plantor av den mjukt vita fingerborgsblomman, som kommer att språka väl med sina grannar. De står fortfarande i krukor och väntar på att planteras där rosenhäcken tidigare stod. 

Stockrosornas frön blir till fågelmat. Men inte alla, en del flyger med vinden och gör som de vill. Nya platser, nya versioner visar sig när dags är.

Tomatplantor i blom. Förmodligen slår kylan till innan väntan är över.

Några grässtrån i mungipan, huvudet på sned...

...bollen är inte långt borta. Den väntar. Han med.