Vän kan bli fiende

Det är ju bara vatten... En god vän, en så många gånger hett efterlängtad vän. Tillbedd och besjungen ja, kanske även tagit ett och annat danssteg för att locka den att komma. Men ihållande åska och kraftiga skurar gör den där vännen till ovän, rentav fiende. Det är en balansgång, där vi längtar efter lagom, men där lagom inte alltid bjuds. Störtskurar som när duschen är fullt påslagen och så lite till ändå. Vattnet hinner inte sjunka ner i marken, marken kan inte ta emot sådana mängder i sådan fart. En snabbrunda i trädgården nyss visade mig viss förödelse, men i jämförelse med vad som rapporteras inser jag att jag är lyckligt lottad. Men inte är det vackert därute, nej, det är det inte. Och regnet fortsätter. Mullret har dämpats, men finns där i bakgrunden.

Det som möter mig först på trappen är hinken med några päron däri. Det har blivit en liten sjö, då hålen i botten inte släpper ut vatten i samma höga takt som det regnar.

Trädgårdsmöbler målades häromdagen och skulle torka för nästa strykning. Just det.

 Vattnet gör att fatets rost lyser.

Bladen samlar vatten.

Varje fågelbad, skål, hink, ja, allt fylls till brädden av... vatten. Medan växterna lutar sig, tunga och kanske slagna i det kraftiga regnet.

Här den vita hängpimpinellen som annars vajar högt ovanför våra huvud. Den ser inte glad ut. 

Vandrar neråt i trädgården och ser hur dammen svämmar över. Undrar, ja, fasar för, hur det kommer att se ut när en del vatten hunnit sjunka undan. Den lilla dammen bjuder vanligtvis lugn och stillhet. Nu är det rörelse, ytan förändras då vattendropparna slår ner med kraft och fart. Hela dammen stormar.

Stenläggningar, grusgångar och andra ytor är täckta av vatten, regndropparna studsar mot markens blöta.

Regnet pågår med kraft. Olika uttryck bjuds där det annars råder torrläge.

Jag ger upp. Det regnar mycket kraftigt och jag vill inte att kameran tar skada av denna blöta. På väg tillbaka mot kökstrappan ser jag hur vattenslangen ligger där på marken som ett orange utropstecken i gråvädret. Jag fnyser.

Regnet fortsätter. Och fortsätter. Trädgården är tilltufsad och ser hemsk ut. Det är inte roligt det här. Nåväl, jag har sett ovädersbilder från andra trädgårdar, så jag ska kanske inte klaga, sucka och stöna. Men tillåter mig ändå en och annan klagan, någon liten suck i sällskap med ett stön. För det är inte roligt när vännen blir till ovän och lierar sig med den listige och baksluge åskan, som fortfarande mullrar därute. Vatten, bara vanligt vatten. Nej, inte alltid.