Gå förbi på väg till och från

Vissa platser och växter visar jag ofta, såsom grusträdgården och dess sanguisorbor. Men, slog det mig då jag gick den sedvanliga trädgårdsrundan för några dagar sedan, finns det sådant som jag varken visar andra eller själv ens ser. Så lätt att gå förbi på väg till och från, tänker jag om platsen jag plötsligt såg. Den ligger mer bakom än framför en vägg och dessutom där flera stigar möts. Nu är det en söndag som bjuder regn och rusk, en dag som gjord för att ägna en stund åt denna plats. Jag bläddrar bland bilderna jag tog häromdagen.

Jag står under pergolan och ser att väggen äntligen börjar kläs med hjälp av blåregn - Wisteria sinensis. När planterade jag den? Söker och finner svar, det var sommaren 2012, se inlägg. Platsen? Den kan anas bakom väggen till vänster i bild.

Pergolan är målad i linoljefärg från Ottosons Färgmakeri och burken bär namnet Övedsgrön. Ser hur färgen ges olika uttryck i bilderna. Jag upplever att den oftast samtalar med gult snarare än blått, men i olika ljus, ser jag nu då jag bläddrar bland bilder, visar en kulör som inte bara är en enda utan, det är variationer som kan upplevas även som grå- och blåtoner. Sol, regn och vind, olika ljus. Linoljefärg lever.

Marken är gammal betong som här och där möter småsingel. Ytan är sliten och i mina ögon vacker. Den får mig att fundera och undra över hur länge den legat där. Förmodligen var det ett billigt och enkelt sätt som var mycket vanligt förr. Nu försvinner denna beläggning från allt fler tomter häromkring, andra material föredras. Men hos mig får den vara kvar, då jag tycker den talar med låg och vacker stämma.

Tanken är att pergolans väggar och tak så småningom ska bilda ett lummigt rum. Blåregnet har etablerat sig väl och ännu ett är planterat i pergolans motsatta hörn. Nåväl, väggen börjar täckas...

...och nu nås taket. Äntligen! Blå himmel växlar med grå himmel, sol med skugga. Väderlek.

Att kunna gå på olika vis, det är något särskilt med det. Kringelikrokarna gör kanske att den lilla trädgården kan upplevas som något större. Bakom väggen leder gången till köksträdgården och vidare till den lilla uteplatsen under äppleträdet och nära dammen.

Från andra hållet, köksträdgårdens pallkragar och smultronplantor. Här är Platsen diffus, skärpa och fokus ägnas åt annat. Som vanligt.

Gången här är belagd med betongplattor. De låg här när jag flyttade in och låg som kant mellan risiga bärbuskar och gräsmatta. Ja, det såg väldigt annorlunda ut alldeles i början. Jag börjar vandra i minnet: Hur var det då? Frågan leder mig att söka bland bilder och jag finner några få. (Varför tog jag nästan inga bilder då? Så dumt, så dumt.)

Jag "fick" trädgården en sommardag, förmodligen är detta sommaren därefter, rätt tidigt på säsongen med aklejor i blom. Nu har jag börjat gräva och plantera en del, beskära och ta bort risiga bärbuskar osv. Ja, verkligen Och Så Vidare, för det var mycket och visst var det jobbigt, men mest var det roligt. Så minns jag det. Platsen? Strax bakom riset skulle jag tro. Då jag ser bilden nedan noterar jag allt ogräs under och direkt framför riset, något jag idag glömt att jag då rensade bort för att ta fram den gamla betongen som låg där. Jag måste ha jobbat en hel del med marken här, inser jag när jag jämför golvet under pergolan idag med bilderna från platsen då. 

Bilden visar att jag har börjat skapa rum. Jag har planterat liguster mellan gräsmatta och det som ska bli köksträdgård, några rosor står i det som ska bli en häck. Gräsmattan, som i stort sett täckte trädgården, har beskurits till en rundel samt bildar gångar mellan olika planteringar i vardande. Ingen ritning, inga mått. Visste jag vad jag gjorde? Nja, som minns det eftersträvade jag rum, organiska former och en rund gräsmatta. En snörstump runt en kniv som stacks ner, cirkeln ritades. De tre fruktträden gjorde placering och storlek rätt självklar, jag ville att gräsmattan skulle ligga som golv i ett lummigt rum. Ja, och så var det bara att fortsätta.

Senare: Några bilder då pergolan var nybyggd och jag var igång med att måla. I mina ögon är pergolan för tung och klumpig i sitt uttryck, ritningen tolkades inte riktigt rätt och jag var inte hemma... Nåväl, hoppas och vill tro att grönskan klär och mjukar, ja, lättar upp. Platsen? Bakom pergolans vägg, minns att det var grus med små och stora stenar, en del skräp, nej inget roligt alls att pyssla med då.

Trasiga husväggar lagas, ett nytt plank byggs. Det som blev en liten uteplats nere vid planket var tidigare en kulle med skräp som täcktes av murgröna. Ligusterhäcken, som idag ramar in köksträdgården, är rufsig och på tillväxt.

De nyplanterade rosorna, som visades ovan som klena buskar, är nu stora och frodiga.

Åter till nuet. Framför ligustern leder gången till gräsmattan. Man kan även gå till höger, bakom solhattarna - Echinaca purpurea 'Magnus' och framför rosenhäcken.

En annan vinkel, nu syns det lilla fågelbadet...

...som språkar väl med den lilla urnan som står på en hylla i pergolans vägg. Är lite svag för det där, att färger, former, material återkommer och knyter ihop det som gångar skiljer åt.

Hyllan är rätt användbar, ofta ställs ett glas eller en kopp här. Kanske, som här, läggs ett päron i väntan på att någon tar en tugga.

Gångarna leder, som sagt, åt olika håll. Här rosenhäcken till höger i bild, marktäckare är framförallt den lilla flocknävan Geranium cantabrigense 'St.Ola', som rekommenderas varmt. 

Märker du det också? Då jag ska beskriva denna lilla plats så kommer det istället att handla om olika stigar som leder förbi och bort. Jag stannar inte upp, utan är på väg. Sedan börjar jag också promenera runt i minnet och söka svar på hur det såg ut där och då. Det har hänt en del, det har det. Men ännu har jag här inte stannat upp och beskrivit Platsen. Den där lilla platsen mellan pergolans vägg och köksträdgården kan anas på bilden ovan. Där ligger den, precis där annat lockar såväl fötter som blick, ja, även tanke, att vandra vidare. Så blev det även denna gång, men i nästa inlägg lovar jag att jag inte ska gå förbi, utan stanna upp en stund.