Är det kanske något du vill berätta?

Några dagar fylls med annat, jag är inte där, dvs här. Jag är på annat håll och har annat i fokus. Fast jag tänker då och då på hur de mår därute. Funderingar som kretsar kring vem och vilka som gör vad och hur. Och när. Men jag vet inte, för jag är - som sagt - på annat håll. Så kommer det äntligen en dag då jag kan ta den där rundan, besöka dem alla och växla några ord: Hur mår du? Känns allt bra? Är det kanske något du vill berätta?

Varje växt bär på en egen berättelse. Trädgårdens röster blir till ett sorl, i vilka alla måste få synas, höras och kännas. Så är våren, så är nu. En del verkar sova än, men jag anar deras drömmar. Kanske pratar de i sömnen, så är det nog. Vissa är yrvakna och sträcker sig mot ljuset. Några har sin storhetstid, medan andra gäspar för att strax somna. Redan över? Så fort det gick! Ja, när våren väl jagat bort vintern ökar hon tempot. Allt fler vill vara med. Varje växt... Jag vandrar runt, stannar upp och låter mig fångas av dem alla. Några, bland många. Flera i kör.

Jag lyfter blicken. Bladen tillhör rosen som klättrar i äppleträdet

Men fruktträden är på gång, se detta päronträd som snart brister ut i grönt. I blom. En något suddig bild, det var kanske den blå himlen som var i fokus.

Klematisen i rosenbusken. Blå himmel, blå himmel.

Vid hemkomst möts jag fortfarande av risets påskfjädrar, men det är grönskan jag ser.

Rosen Henry Hudson.

Blodtoppen bland vintergäckens bladverk.

 Grönt, grönt, grönt...

I det gröna, en del blått...

Mer blått.

Vitt och...

 ...gult.

Mer gult. Mer vitt och blått. En hel rosa. Men allra mest... grönt. Olika gröna toner som möter varandra.

Trädgården sjuder av liv, av berättelser. Det är en händelserik tid. En sagolik stund. Så är våren. Ibland.

Fler inlägg på temat, se länk.