I väntan på att kriget vinns.

Nu är det krig!

- Krig? Va? Ska du inte leva i fredlig samexistens, liksom bara vara, liksom sisådär njuta nuet och carpa det där diemmet i en anda av mental närvaro. Chilla, läget gilla, alltså. Va? Ska du inte det? Nähä...

Ibland är trädgård harmoni, lugn och ro, att njuta i stunden. Men ibland, som nu, är det krig. Kanske inte något storskaligt, men ändå. De spanska sniglarna är få och så länge de är det och inte har tagit över så går de att hantera. De är som gammeldags marktrupper som knatar på och låter sig fångas. Ja, de ställs ju inför krigsrätt, det är ju faktiskt ingen lek det här om nu någon trodde det. Sedan finns ju de små lössen här och där. Vattenslangen duschar av en del, annat får vara. Någon slags samexistens råder, även om läget inte alltid är roligt. Nej, värre är de där små gerillakrigarna. Grrrrrr. De är indelade i olika vapenslag, tre vad jag vet. Men det kan finnas fler därute, de som får mig att se rött där jag borde skåda grönt.

- Du låter väldigt hatisk. Det gör du. Faktiskt. Inte alls sådär trevlig grönt käck som jag tänker att trädgårdsmänniskor är. Faktiskt. Jag trodde du var annorlunda, av en finare sort. Faktiskt.

Det första vapenslaget är de - svordoms - åkersniglarna. De är överallt och ingenstans, de gömmer sig än här än där. De har förmodligen likt de smarta vietnameserna byggt tunnlar à la Cu Chi. Nu är vi ju inte i Vietnam utan i min trädgård. Ja, och jag vill absolut inte likna vietnameser vid åkersniglar. Men tunnlar, listiga gömställen, förmågan att plötsligt bara försvinna för att sedan dyka upp. Jodå, det är smarta typer jag har att göra med. Här handlar det om uthållighet. Plocka det som plockas kan. Snigelgift sprids ut. Om och om igen. Jag ger inte upp. Det gör inte de heller. Vem vinner?

Varför inte fredlig samexistens? Åh, nu känner jag mig lite som den där ministern som inte kunde låta bli att stämma upp i sång. Vad var det nu hon sjöng? Jo, nu vet jag, here we go: "We shall overcome, we shall overcome..."

Det andra vapenslaget är - ännu en svordom - öronvirvlarna. De är också överallt och ingenstans. Mer så än åkersniglarna. Trevliga och kunniga Anna (Vattenkanna) besökte mig nyligen. Anna nickade igenkännande då hon såg ödeläggelsen och identifierade raskt fienden. De där konduktörsklippen, sa hon, det måste vara öronvirvlar. Hennes blick var bekymrad, hennes röst full av medlidande. Jag förstod allvaret och nematoder beställdes, i kylen ligger nu ett paket. Morgonens regn har skapat perfekta förutsättningar för attacken, nu ska dessa små nematoder vattnas ut både här och där. Grrr. Får förmodligen göra om proceduren flera gånger, kanske till våren också. Grrr.

- Aha, du har hyrt in legosoldater. Jag hör på din ton att det nog inte är några fredsbevarande styrkor det handlar om, eller? Vad ska jag tro? Vad ska jag säga? Hur får jag dig att lyssna? Nu vet jag,  jag säger det där som bara måste sägas för att skänka frid och fred. Vänta, jag ska bara låta handflata möta handlfata, sådär ja: Namasté

Det tredje vapenslaget är - en tredje svordom måste få sitt utlopp - de små larver som äter upp bladen så att nästan ingenting blir kvar. AoT-forumet svarade på min fråga att det kunde vara rosbladstekel eller kanske andra steklar. Vad göra? Plocka larver, men de kan vara svåra att se för de är tydligen ofta av samma gröna färg som bladen. De sitter dessutom på undersidan, de fega kräken. Ja, just nu känns det som jag redan förlorat, det är så mycket skadat. Eller tänker/gör jag fel? I AoT-forumet talade de om björktjära som en möjlig behandling. Något jag behöver kolla upp ytterligare. Någon av er som vet något?

- Snälla, rara, glöm inte att andas! Djupandning blir nog bra. För dig. Låt känslan av Alltet omfamna Intet, så att du sinnesro känner. Peace! Hm, visst var det väl två till? Jomenvisst, Love och Understanding också. Känn detta! Dessa tre i mötet med dina tre. Peace, Love & Understanding möter åkersniglar, öronvirvlar och steklar. Visst känns det bättre nu?

Skitsnack! På med regnjackan, nu ska jag leda mina legosoldater ut i strid. Vädret är perfekt, det har regnat och duggar än. I blötvädret därute är det inte osannolikt att jag kommer att stå öga mot öga (nåja, iallafall kunna skåda) en och annan snigel, som kommer att attackeras omedelbart bums. Skoningslös? Absolut!
Efter min insats på fält ska jag sedan gå till mässen - hm, köket - och ta en välförtjänt kopp kaffe och njuta fortsatt permission denna söndag. Allt medan slagen utkämpas därute. I väntan på att kriget vinns.