Som växter. I en trädgård

Vaddå? Alien? Denna blommiga fredags tema gör inte så att tankarna flyger och bilderna dansar. Alien, alien, alien. Är det inte en film? Science Fiction, utomjordingar som gör vad utomjordingar nu tenderar att göra. Jag vet inte. Såg inte filmen och har överhuvudtaget inte bekantat mig med genren. Fast, kanske har jag stött på en och annan alien ändå. Som under den tidiga morgonen, då jag kisar på badrumsspegeln: Vem där? Figuren svarar inte, suckar då jag suckar och i samma ögonblick som jag vänder mig om för att stärka mig med klunk kaffe, så gör den likadant. Härmalien!

Det är torsdag förmiddag: Ibland går tiden fort. Ibland är inte nu. Jag väntar och väntar. Vad jag väntar på? Ligister, nej jag menar liguster. Tänk vad mycket en endaste bokstav kan betyda! Liguster tillhör knappast växtrikets ligister, utan brukar vara rätt fogliga och laglydiga typer. På gränsen till tråkiga, faktiskt. Den behöver vara välklippt för att bli tydlig i konturerna, annars försvinner den bara till något odefinierbart som knappast är värt att vila blicken på. Den behöver grannar för att bli intressant, några som skapar kontraster och tillför liv. Då, först då, händer det något. 

Ännu en klunk, morgonkaffet stärker såväl kropp som självförtroende. Kanske vågar jag möta den där figuren i spegeln igen. Fästa blickan, inte vika undan. Hej du! Jag är inte rädd för dig! Ja, och du behöver inte heller vara rädd för mig. Ska vi försöka det där med fredlig samexistens? Vi nickar samstämmigt, vet båda att ensam inte är stark, så det är lika bra att "gilla läget", dvs varandra.

Det är torsdag lunch: Så plötsligt händer det något. En stor lastbil stannar till framför huset. Nu vimlar det inte precis av sådana i kvarteret, den både syns och hörs och jag vet att den är... min. Nja, inte lastbilen i sig, men leveransen. Nu vänta på att chauffören ska... Nej, det går inte. Jag går ut och knackar på förarens dörr. Otålig leveransmottagare, han verkar van. Så landar då trettio tyska liguster på trottoaren. De är ihopklämda på liten yta, tilltufsade, men inte skadade. Som jag kan se.

Nu ska det ju handla om trädgård och inte vem jag möter i badrumsspegeln, eller hur? Utomjordingar i trädgården, kanske finns de. Men jag har inte sett några, eller valt att inte se. Ibland väljer vi ju att inte se, vänder bort blicken och låtsas som ingenting, eller snarare som ingen där, hm, här. Utomjordingar leder - självklart - tanken vidare till... ovanjordingar. Trädgården vimlar av dessa. Så olika i storlek, form och färg. Texturen kan också variera, som då jag låter handen känna på den mjuka mossan, den taggiga kotten och murgrönans distinkta blad.

Det är torsdag eftermiddag: Jag bär in dem. En efter en. Så blir den totala vikten inte så tung. Som helhet och grupp såg de ungefär likadana ut, men nu då jag bekantar mig med dem på nära håll ser jag att de alla är båda lika och olika. Jag ställer dem inne på gården och låter dem stå rätt nära varandra. Inga blad? På pappret sägs att de ska vara vintergröna, så den där identitetshandlingen håller inte! Kollar med sakkunnig som berättar att de tappar sina blad vid miljöbyte, den stress de utsätts för påverkar. Åh, så den möjlige ligisten är helt enkelt en något stressad liguster. Vem kunde ana det?

Som nybliven trädgårderare hade jag endast ögon för ovanjordingar. Det var dessa som fångade blicken, intresset och - inte sällan - habegäret. På plantskolan valdes det exemplar som såg mest praktfullt ut just i stunden. Jag köpte blommor snarare än växter. Känns det igen? Nåväl, tiden går, intresse och kunskap utvecklas med erfarenhet. De som är aktiva under jord - underjordingarna - lyfts fram och ges betydelse. En växt är så mycket mer än det som syns ovan ytan. Det vet jag nu.

Det är fredag morgon: De står där och väntar. En del ska flytta vidare till en god väns trädgård i Åkarp, medan andra stannar här. Snart ska de planteras, ges möjlighet att etablera sig, bli stora och växa sig starka. Bli en del av den trädgård som förvisso redan är, men också alltid är i vardande. 

Nu har fredagens morgon blivit till förmiddag. Strax ta bussen till tåget till... Jag kommer att möta många i stadens vimmel. Aliens, främlingar, om jag vill. Eller sådana som du och jag. Med blommor och blad, grenverk och stam. Men också med rötter och berättelser om växtplatser, familjer och släkter. Som växter. I en trädgård.


För fler inlägg, klicka här!