En mycket enkel lösning

Vi ses på andra sidan! Nej, det handlar inte om Döden och det eventuella Livet därefter. Det är min granne Åsa och jag som skiljs åt på trottoaren för att strax ses på det vi kallar den andra sidan, trädgårdssidan. Ett plank emellan, men det hindrar oss inte från att fortsätta samtalet... Nåväl, en dag satt vi och pratade i deras hammock, som nyss hade fått nytt tak. Istället för det sedvanliga tyget hade de lagt på ett träjalusi. Känslan var skön. Det var både något som stängde ute och skapade ett inne, men lät ljus och luft vandra däremellan. Där det tidigare tyget varit en absolut gräns, bildades nu en mer flytande övergång, liksom trädets gren- och bladverk kan ge. Vi delade upplevelsen och då frågade Åsa mig om jag ville ha biten som blivit över. Utan tanke och plan kring vad en sådan skulle kunna användas till, tackade jag ja. 

Så fortsatte solen att skina, dagarna - ja, dygnen - var sköna. Det blev nästan för varmt på den lilla platsen under tak, då strålarna riktigt gassade och stannade kvar länge. Nu hade jag ju... Lite för lång, men det var ju bara att knipsa av några stänger. Hammar och spik. Klart! En bild som visar den då rätt nyligen uppsatta jalusin.

Vänta! Har jag inte skrivit om detta? Visat bilder? Jodå, fram tills här och nu (hm, där och då) gjorde jag ett inlägg den 8 juni, se länk. Nu fortsättningen:

Så kom tveksamheten. Det obehandlade trät började krympa på grund av väder och vind, tyngden var inte tillräcklig för att räta ut "väggen". Från trädgården sett kändes det som de ljusa ribborna tog för mycket plats rent visuellt. Men funktionen var lysande (hm, skuggande), den ville jag ha kvar. Snickerierna i övrigt är gröna...

Att måla med linoljefärg tar tid. Att måla en jalusi med linoljefärg tar längre tid ändå. Men med vatten som läskade, kaffe som gav energi och sommarpratarna som (o)roade, blev det rätt sköna stunder där med penseln i hand.

En bild från igår. Det nymålades kulör skiljer sig något från det övriga, då färgen ännu inte slitits av väderlek.

Längs dess kant några krukor med pelargoner (som skulle behöva en mer kärleksfull vård, jag vet).

Jalusin vilar på spikar, vilket möjliggör enkel upp- och nedtagning, och hänger sedan fritt utan att nå marken. För att undvika alltför stora svängningar vid blåst har jag fäst en bit ståltråd vid pergolans stolpe.

Kikar jag ut mot pergolan ser jag detta. Blåregnet klär väggen, men denna gräns är inte heller helt stängd, utan kan låta blicken vandra, ana. 

En annan vinkel.

Mot uthusväggen en stund då skuggorna inte börjat leka på den vita ytan.

Olika bilder och intryck skapas.

Så kan jag bli sittandes där och kika på och igenom. Inget är rakt, såväl ribborna som dess mellanrum varierar. Ljuset vandrar. Det är både stilla och händelserikt.

Det som är på andra sidan kan anas, ja, ses. Men ändå bildar jalusin en åtskillnad mellan där och här, utan att varken stänga inne eller stänga ute helt. 

En mycket enkel lösning som kom vandrandes då tillfälligheten råkade möta behovet. En granne, en hammock, en stund. En bit över, ett ja tack utan tanke och plan. En solig dag... Ibland är livet inte så svårt.