Äventyr, möten och... hopp

Septemberdagar kan vara sommardagar, som nu. Det är fantastiskt. Som en gåva man alls inte räknat med, dvs fyller ingen förväntan och skulle därmed inte skapa någon besvikelse. Men är stor - kanske större - just därför. Ja, det där med väder, lek och bus. Apropå bus...

Husets tax hoppade först i en bäck full med illaluktande dy. Jagandes en boll som försvann i leran. Sedan rullning i stinkande rutten tång och saltstänkt sand. Somligt är dofter, annat är... odörer. Ja, så det blev igår ännu ett bad hemmavid i kvällssolen. 

Upp från badet, Viggo är inte helt nöjd i denna stund. Men efter att ha rullat runt och "dödat" några gamla fleecefiltar...

 ...ser han alldeles ut som han vore polerad. Det där med dy, tång och bad, rena SPA-dagen, eller hur?

Själv blev jag lite matt efter dagens alla äventyr. Satte mig i en stol och gjorde just ingenting. Blickade uppåt. Det är något vilsamt med grönskande tak, som både släpper igenom och hindrar. Pergolans blåregn gör "jobbet" med bravur. Det har aldrig blommat. Skriver till ett "än". Vet inte om jag borde göra något. Vet du?

Häromdagen satte jag ut en korg med päron på trappan. Såg sedan att nästan ingen hade tagit. Flyttade korgen litegrann så den blev mer synlig. Nu plockades det. Skönt att slippa slänga när överskottet blivit mer än vad huset, grannarna, släkten och vännerna vill ha. Gick igår ut för att fylla på. Stötte då på en ung kvinna som tackade för frukten hon tagit. Glädje. Sedan kom några andra, föräldrar till en granne. Vill ni ha päron? Jodå, frun ville. Då undrade de om jag ville ha tomater och jag tackade ja. Fick några i handen. Du kan få fler, vi kommer inom med en påse, sa de. Då kom...

...en äldre dam cyklandes. Stannade. Verkade inte ta någon notis om oss, utan gick in i gången mellan hus och garage och ställde sig vid cykeln. Jag gick dit och hälsade, hon såg både förvånad och lite generad ut. Sedan förklarade hon, på omständigt vis, att hon minsann blivit så glad över att någon delade med sig av frukt att hon bestämt sig för att tacka och uppmuntra tilltaget genom ett litet meddelande. Ja, och då tänkte hon att det var en god idé att lägga "lappen" i cykelkorgen. Vi nickade alla bekräftande. Då tomatodlarna gått, berättade hon - med ett uns (det var nog mer än så) av besvikelse att hon trott att välgöraren (dvs jag) skulle vara en äldre herre. Åh! Då såg jag hennes fina klänning och de röda läpparna, kanske lite väl "mycket" för att bara cykla ner och ta ett bad i Öresund. Men tillsammans med servetten helt rätt för ett möte av annat slag.

Kerstin, årgång 38, som en ung flicka cyklade hon vidare. Förmodligen väntar äventyr, hoppas det. Jag själv tog cykeln upp till mataffären. Det var en lång kö. Bakom mig en kvinna i min egen ålder. Så kom två unga flickor med ett paket glass. Bara det. Jag funderade, tänkte att kanske. Men tänkte också att nej, det ska jag nog inte. Men så vände jag mig till kvinnan bakom och frågade om hon hade något emot att vi lät ungdomarna gå före. Hon sa... nej. Något om bilen och annat, men kändes inte som det egentligen handlade om det som sas. Så stod vi där och det kändes som om tystnaden hördes. Vet du vad jag menar? När jag packade ihop mina varor kom hon fram och sa "Det där var en fin tanke." Så gick hon ut med steg, som alls inte visade någon större hast. Fast, för att vara rättvis: Jag vet ju inte hur hon går då hon inte har bråttom...

Väl hemma. Parkerade cykeln och bar kassarna in genom porten mot köksdörren. Stannade upp. Blicken landade på en av trädgårdsstolarna. Där en påse med... tomater. Fantastiska tomater, söta och goda. 

Idag måndag. Ännu en fantastisk solskensdag. De remonterande jordgubbsplantorna, som jag fått av en givmild trädgårdsvän - Tack! - visar såväl blommor som bär. Nej, än är inte sommaren slut...

Men dags att gripa tag i det som väntar. Dessutom kolla päronen, kanske fylla på. Äta en och annan tomat. Kikar på servetten med Marilyn Monroe och tänker på Kerstin. Årgång 38. Hoppas att bli som hon.