För ett halvår sen

Återigen fredag och återigen en blommig sådan. Vi bjuds att blicka bakåt, temat är "För ett halvår sen". Jag bläddrar bland inläggen och är nyfiken på hur det såg ut då. Jag finner ett från den 21 april med rubriken "Vårkänslor: Äntligen!". När jag kikar på bilderna så känner jag dofterna, färgerna och ljuset. Hoppfullheten. Och längtan. Framförallt längtan.

Att blicka bakåt blir också att blicka framåt. Trädgårdsåret är en cirkel, det som var då det kommer åter. Något annorlunda, men ändå likt. Kanske inte en cirkel ändå, snarare en spiral. Det går runt, men är ändå inte helt detsamma. Egen aktivitet skapar ju en del förändringar. Lökar och annat planteras, frön sås. Spaden i hand. Andra förändringar står väder och vind för. Naturen gör sitt för att skapa glädje, men också sorg. Undrar hur det kommer att bli. Då. Jag menar sen.

För ett halvår sedan. Det slår mig att det som komma skall inte ligger längre bort i tid än det som var då. Det som var då var ju inte obegripligt länge sedan. Ja, så då är väl inte framtiden så svårfångad ändå. Fast tiden är bedräglig. Sex månader av vår, sommar och tidig höst är inte detsamma som sex månader av sen höst, vinter och tidig vår. Det är skillnad på tid och tid även om klockan sägs ticka i samma takt. Men återblicken ger mig ändå en känsla av att det som väntar ändå inte är helt utom räckhåll. Så småningom är vi där igen. Lika frustrerade över att väntan och längtan varit alltför lång. Lika förundrade över det som visar sig här och där. Lika betagna över det underverk vi kallar vår: Äntligen!

Här igen. Se inlägget från mitten av april. Så här var det "för ett halvår sen":

______________________________

Äntligen!

Vårkänslor, känslor av vår. Något vi pratat om och längtat efter ända sedan vintern infann sig. Kanske tidigare ändå. Våren är speciell för den föregås av vintern, årets väntrum. Tar en nummerlapp och inser att kön är lång, alltför lång. Bläddrar förstrött i någon tidning, som egentligen inte intresserar eller roar mig, men som får tiden att gå. Kikar runt på de andra som också väntar, de suckar och stönar, liksom jag. I väntan på. Våren. Nu är vi där, här. Äntligen! 

Äntligen! Det är våren. Våren behöver den där vintern, för annars hade inte något äntligen infunnit sig. Men den där vintern behöver väl inte ta sin uppgift på fullt så stort allvar som nyss, dess arbetsbeskrivning kunde nog lättas upp något. Hursomhelst, våren behöver vintern och vintern görs uthärdlig med tanke på våren. Den kommer, den kommer...

Igår den allra första riktiga trädgårdsdagen. Kunde vara ute från morgon till kväll en dag när solen värmer, vinden väljer att vara stilla och fåglarna kvittrar. Det är vår!

Några bilder från igår. Julrosor blommar, snöklockorna börjar bli rejält trötta. 

Plötsligt såg jag den, den lilla blåsippan är blygsam där den står under äppleträdet. Den möts alltid av ett Åh! eller kanske Ah! eller varför inte ett Jaaaa!

Precis vid trädet lyser dessa krokusar gula. Annars har de krokusar som står mer soligt också börjat vissna ner så smått. Det går fort nu. 

På andra sidan "gräsmattan", ja, för den ser ju för eländig ut, har jag planterat flera olika narcisser. Endast en sort har börjat blomma. Än.

 Så mycket på gång... Här löjtnantshjärta och akeljor.Bland annat.

Planterade kungsängsliljor, som startat sin blomning inomhus, och ser till min glädje att de verkar trivas där bland rosenbuskarna.

Ibland är skuggan det bästa läget för en liten tax...  Han slickar sig nöjt om nosen. Det bruna bakom? Rosmarinen, som stått ute i flera år. Ser eländig ut. Finns det liv?

 Tulpaner i korg.

Liten tulpan lyser, vet inte var den kommit ifrån, men den får gärna vara med och sprida vårglädje.

Så blev det kväll. Den lilla tulpanen slöt sig. Imorgon, dvs idag, så ska jag ta tag i denna plantering. Här syns bland annat flera lammöron som ska delas.

Kikar ut, solen skiner. Fågelkvitter hörs. Det är återigen dags: Äntligen!

______________________________

Ja, och för fler inlägg för denna fredags tema, se länk.

Tomater, fikon och skjulets möjligheter

Tomatplantorna ser riktigt trötta ut. Fortfarande bjuds det att skörda, men frågan är hur länge till. Jag undrar om de nu gröna hinner bli röda. Kanske plocka dem nu, men för få för att göra marmelad eller chutney. Kanske steka? Minns ju filmen "Stekta gröna tomater" och skulle kunna prova. Men ännu får de sitta kvar. En stund till. Det kan ju fortsätta vara milt. Det kan ju fortsätta att vara soligt. Hoppas.

Nyligen vissnande blommor, men tror knappast att det hinner bli frukter. Hade jag haft ett växthus så... Men nu har jag inget. Än.

Alldeles nyss var fikonets blad friskt gröna. Nu går de mot gult. Många frukter, som inte hinner mogna. Går det överhuvudtaget att få mogna fikon om man har plantan på friland? Läget är zon 1 och soligt i söder. Ett växthus hade gett andra förutsättningar. Men vet inte om det är så viktigt för mig att kunna skörda fikon egentligen. Eller är det bara så att jag ännu inte insett storheten i just det. Skördar ni fikon? Blir de goda?

Äppelträdet kräver inget växthus för att ge mogna frukter. Det är ju tur det med tanke på trädets storlek. De värdefulla frukterna plockas. Bladen faller. Även frukten faller och den närliggande, delvis underliggande, dammen tar emot en del. Jag måste rensa, för vattnet börjar alltmer likna - och framförallt - dofta, hm, stinka - av höstens "gåvor". Urk!

Blir sugen på växthus och kunna förlänga säsongen. Ett litet ett. Någonstans. Men var? Om jag gjorde om verktygsskjulet till uterum, med större fönsterpartier, så kanske det kunde fungera som vår- och höstplats för en del krukade växter. Som tomaterna. Då får den gamla trädörren ersättas med något med glas, som släpper igenom ljuset. Överhuvudtaget så kan ju glasen vara spröjsade så att den gamla stenbyggnaden inte förlorar sitt uttryck. Börjar fundera och känner att i dessa tankar kan jag vara kvar ett tag. Ett projekt för vintern, leta information och skissa. 

Dörren är stängd. Innanför den en riktig röra. Verktyg, krukor och annat huller om buller. Inför en eventuell ombyggnad behöver jag städa. Röja upp så att det blir synligt vad utrymmet kan möjliggöra. Hoppas att lördagen bjuder mildväder eller åtminstone torrväder. Om så, röj- och städväder. Det allra första steget är inte alltid det roligaste och jag vet ju inte riktigt varthän det leder. Kanske till dignande tomatodlingar och ett litet utrymme som kan förlänga säsongen. Kanske bara ordning och reda i ett redskapsskjul. Det senare vore ju också något nytt =o)

Magiskt

Visst är det magiskt. Självklart och förväntat, men ändå rätt fantastiskt. Alla dessa olika vis att skapa frön. Frökapslarna varierar, fröna likaså. Jag plockar och plockar. Ibland osäker på om det är för tidigt, kanske är de inte redo. Ibland osäker på om det jag håller i handen verkligen är frön, speciellt då fröna är yttepyttesmå och lätt kan förväxlas med annat.

Krolliljornas frökapslar är rätt stora, fröna tydliga. Jag plockar.

En annan vinkel. Här syns hur fröna ligger där och väntar. Det är "den vanliga" rosa krolliljan - Lilium martagon - inhandlad på trädgårdsloppis till billig peng. Vore roligt om mina två plantor blev fler.

Hur så? Här en länk till Tankar om och från min trädgård, där jag finner värdefulla råd. Spännande att se hur de blir, om det nu blir något. Jag kommer att göra såhär: Jag sår en del à la natur, dvs sår direkt därute nu i höst. Sedan tar jag resten och sår i krukor som får stå på skyddat läge utomhus. Jag har inget växthus och tror att inomhus blir för varmt. Får väl se hur det går.

Det tar några år innan blomning och tydligen blir inte alltid frösåddernas blommor lika "modern". Spännande. Här en av moderplantorna. Den andra är likadan. Ja, så sannolikt blir det något rätt likt, tänker jag. Helt OK även om det såklart vore fantastiskt om det dök upp en vit. Eller en riktigt mörk en. Men förväntar mig inga större variationer, blir glad om det överhuvudtaget blir någon mer planta.

Ibland kan jag plocka mer frön än vad jag själv har användning för. När det gäller krolliljorna handlar det inte om många frön, så det blir inget att skänka bort i år. Men det kan finnas annat. I kolumnen till höger antecknar jag vilka frön jag plockar och eventuella överskott. 

En tuffing, läget är tufft

Blommig fredag bjuder upp till ett nytt tema: En tuffing. Tänker först att jag nog ska välja en växt, någon speciell som visat sig vara tuff. Men vad är att vara tuff? Vad är det tuffaste trädgården bjuder? Så börjar jag tänka på mig själv och vad det är jag upplever är det tuffaste med trädgård. Vad är det svåraste  och mest utmanande? Svaret kommer direkt, det är:

T å l a m o d

Tålamod. Tåla mod. Mod att tåla. Att vara så modig så att man tål. Wikipedia berättar att tålamod är att kunna utstå väntan, förseningar eller svårigheter med bibehållet lugn. Kan du det? Kan jag det? Vidare, en tålmodig person kan hantera yttre stress utan att hänfalla åt okontrollerat känslosvall. Kan du det? Kan jag det? Att tålamod anses vara en dygd säger såväl Bibeln som Koranen. Det är således något eftertraktansvärt och det handlar om förverkligandet av en själs förmåga. Oj! Det låter tufft! Hur är det med din själs förmåga? Hur är det med min?

I detta nu uppmanar trädgården mig att vara tålmodig vad gäller både det ena och det andra. Den bjuder mig att utstå väntan, förseningar och svårigheter, där jag naturligtvis - som det dygdemönster jag nu är - möter allt i en anda av lugn och självbehärskning. Det är min själ inte lätt, det är... tufft.

Jag har i ett annat inlägg skrivit om mitt tålmodiga (?) sätt att hantera angrepp av olika fiender. Det är onekligen en tuff utmaning, men jag väljer här att fokusera på en annan. Det handlar om växtkraft. Eller snarare bristen på. Att det som förväntas växa inte gör det. Jo, de gör det, men inte i den takt som önskas. Trädgårdens väggar och tak lyser ännu kala i väntan på grönskan. Väx! Nej, de lyssnar inte. Väx!! Nej, de väljer att låtsas om ingenting och ta det lilla lugna. Väx!!! Nej, inte är väl dessa mina utrop uttryck för något okontrollerat känslosvall, inte alls. Nej, nej, det är bara några käckt uppmuntrande tillrop till mina egna kära små plantor. Medan jag väntar kikar jag över planket och betraktar grannarnas vildvin klä deras väggar. Vackert! Hos dem. Avundsjuk? Jag?

Mina egna vildvinsplantor är fortfarande klena och angripna av glupska typer. Tänk när den vita muren och planket blir klädda, då blir det fint. Även om väntan är tuff, så är det ju något att se fram emot. Det är det ju. Alltid roligt att ha något att se fram emot. Det är det ju. Väl? Men min längtan är inte rolig, den är otålig. Jag vill att sedan ska vara nu. NU!!!

Noterar med glädje att rådhusvinet äntligen börjar ta lite fart och börja klä grannens uthusvägg. Men fortfarande lyser väggen mest vit. Men sedan, någon gång där i framtiden, då blir det bra. Tålamod? Jag försöker, det gör jag. Men inom mig bubblar den där otåligheten som är jag.

På pergolan är det blåregnet som ska skapa ett lummigt rum. Den verkar inte ha bråttom. Alls. Nu strax vintervila, kanske ökar farten till våren eller är det kanske att hoppas på för mycket. Den verkar ta det hela med ro och det är väl vad jag också förväntas göra. Om tuff är att vara sådär cool, liksom lite distanserad och oberörd, då är jag nog ingen tuffing precis.

Fler utmaningar väntar vad gäller trädgårdens väggar. Grannarnas syrénhäck ska tas ner och plank byggas. Jag kommer att försöka klä min sida av planket med grönska, så det blir en mjuk och lummig vägg. Det är inte planket som är utmaningen, det går kvickt och lätt. Det som blir tufft är den tid som följer, då jag ska vänta in de små plantorna av murgröna, som nu står krukade, att etablera sig och växa till. Så sakteliga. I egen takt.

Det är ett tufft läge. Det krävs en hel del av mig att tålmodigt vänta på alla dessa som ska växa, klättra och klä. Jag försöker kväva min otålighet och hindra de där okontrollerade känslosvallen som ligger på lur. Jag tränar min självs förmåga att utstå det andra utsätter mig för. Andras tillkortakommanden kan således bli min dygd. Ni växer sakta, ni tar den tid ni behöver. Det blir nog bra, försöker jag tänka och andas lugnt, så som man bör göra.

Jag försöker och försöker igen, men inser att jag inte lyckas precis. Jag är otålig, jag muttrar och blänger. Jag är missnöjd, jag suckar och blickar surt. Inser att jag ser ut som den där Slösa i barndomens Lyckoslant. Spara ler överseende och tålmodigt, vilket inte hjälper. Snarare tvärtom. Nåväl, i trädgården frestar flera klättrare nu  mitt tålamod. Men de verkar inte bry sig alls, utan tuffar på i egen takt.



Fler inlägg på temat, se HÄR!

Vackert!

Jag bläddrar bland nytagna bilder och låter blicken stanna vid stjärnflockan - Astrantia 'Roma' - som bjuder ännu en blomning och glittrar i solen.

Den gröna helgonörten - Santolina rosmarinifolia - höll på att dö under vårvintern. Jag tog sticklingar från den klena plantan och lyckades hålla dem vid liv. I år har bara några få vackra blommor visat sig, men tidigare år har den sett ut så här!  Hoppas att nästa sommar bjuder på mer, men det vackra silvriga bladverket är gott nog. Pratar väl med salvian.

Rosenplister, vad tycker jag om den? Inhandlad på rea, betalade säkert bara en tia eller så för plantan. Jag vet inte sortnamnet, men då jag googlar så förstår jag att den anses vara ett ogräs, mycket invasiv tydligen. Aj då. Stämmer det med dina erfarenheter?

Vaxklockan - Kirengeshoma palmata - med sina vackra blekgula blommor, som står väl mot päronträdets stam. Den heter månstråle på danske, fint namn. 

Bland fallfrukt och löv lyser en tidlösa - Colchiucum autumnale L. - med sina blekt lila blommor. Läser mig till att den även kallas för nakna jungfrun då den inte blommar förrän bladen vissnat bort på hösten.

Den milda hösten bjuder fortfarande upp till en del grönska och blomning, men det är en lite tröttare ton nu än tidigare. Det är inte så storslaget, men ändå - eller kanske därför - vackert.

Nummer 1

Blommig fredag har fått bli blommig söndag. Får man göra så? Ja, det får man, tänker, tror och därmed gör jag. Nummer 1. Listan är lång och innehåller en mängd saker att göra när tid ännu är. Sedan är det för sent. Och/eller för tidigt. För sent för denna säsong, för tidigt för nästa. Nåväl, på höstens lista har bordet själv spikat ett nummer 1.

Det är ett gammalt bord som tidigare bott någon annanstans och då inomhus. Den vita färgen tål inte fukten och kylan, den ska skrapas bort. Sedan målar jag bordet i linoljefärg. Vilken kulör? Det kan vara så att bordet ska smälta in. Men det skulle också kunna vara så att det ska sticka ut, bli ett unikum. Den enda i sitt slag.

Mycket av snickerierna är målat i denna gröna nyans. Linoljefärgen är inhandlad på Byggfabriken, där jag lånat bilden. Pergolan är grön. Några trädgårdsmöbler likaså. Det är grönt runt fönster och även dörrarna är gröna. Det är mycket grönt. Kanske läge att bryta av?

Bordet på bilden ovan är svart. I köksträdgården är pallkragarna målade i en mycket mörkt grå, nästan svart ton. Vackert mot grönskan och de mer knalliga färgerna som bjuds här. Gult, orange och rött. Gurkörtens blå. Allt blir fint mot den mjuka svarta tonen.

Ljusare toner finns också. Stolen och bordet är båda målade i linoljefärg, som behöver bättras på. Skönt att slippa slipa ner, utan kan rätt enkelt bara måla. Samma kulör eller annan? 

När den vackra duken läggs på bordet så syns det ju ändå inte. Kanske är det i textilen kulören väntar på att bli upptäckt.

Eller är det kanske husets tegel som ger mig ledtrådar, kan vara så.

Det lilla bordets skulle kunna ha sin naturliga brun-grå nyans, dvs jag målar utan pigment. Det kan också bli fint. Kikar på Byggfabrikens färger och lockas av de röd-gula tonerna som pratar med blodtoppar, echinaceor och annat. De blå tonerna skulle kunna lyfta fram blåblommarna, men också prata med himlen. De brända tonerna pratar med... Måsta allt prata med vartannat? Nja, njo, jo, det är nog så. I en liten trädgård där allt är nära till hands så blir det så att alla pratar med alla.

Nummer 1 på listan är således bordet. Det finns mer att göra innan det är för sent. På listan finns nummer 2 och 3 och 4 osv. Plantera, flytta runt. Vinterförvara ditt och datt. Diska krukor och redskap. Plocka fallfrukt och rensa damm. Fix och don. Före...

...det där mellanrummet med kyla och mörker. I början mysigt med levande ljus och bläddra i böcker. Fundera och anteckna ibland. Nej, inte så dumt alls. Men sedan väcks otåligheten, försiktigt puttrande som en retning. Sedan allt mer påtaglig för att bli till något plågsamt som är nästan omöjligt att hantera. Då det blivit omöjligt att hantera, då vi inte står ut, bjuds vi plötsligt ut till första kaffet. Det är kallt, men solen värmer. En stund går det. Vi går en runda bland kvistar och grenar, som inte visar några livstecken. Marken är hård, frusen. I denna stund förundras vi över en liten gul blomma, en rätt oansenlig varelse som annars skulle gå oss obemärkt förbi. Jublet väcks då vi ser Livet återvända. Den allra första av alla slag, i raden av andra som är först ut i sitt slag. Den första som lyser, den första att plocka in. Den som gäckar vintern är nummer 1.

Fler inlägg på temat, se LÄNK

Sol i hela landet!

Morgonens nyhetsprogram berättar om stort och smått. Det Viktiga För Många möter det som är Viktigt För Någon. USA stänger ner, någon skrapar triss. Paulo Roberto ska leda ett nytt lekprogram, är det stort eller smått? Beror nog på vem som svarar på frågan. "Det blir sol i hela landet!" Jag hör den käcke meteorologen meddela detta med självsäker röst. Jag kikar ut och ser ingen sol än. Men den är ju där bortom diset och molnen. Var det så han menade? Nåväl, det är fortfarande rätt tidig morgon så det finns tid för annan väderlek. Han lät ju så säker, det gjorde han.

Jag letar soliga bilder till inlägget och hör återigen meteorologens röst, nu lyssnar jag mer noggrant. Han pratar om moln och regn. Va? Men fortsätter strax att prata om sol. Jodå! Men den där solen i hela landet kommer först på onsdag eller var det kanske på torsdag. Men inte idag. Jag tror inte att han ändrat prognosen från nyss till nu, det var jag som hörde fel. Nåja, sol i hela landet någon gång i veckan blir också bra, jag är inte knusslig.

I väntan på Solen, några soliga bilder  från de senaste dagarna.

Kikar ut. Nu kikar solen fram! Kanske inte i hela landet, eller kanske ändå. Redan idag! Ja, jag vet inte om jag hörde rätt eller fel tidigare, men det jag nu ser det ser jag och det ser lovande ut!

Avslutar med en bild på Viggo, som också älskar solen och den milda hösten. Bedjande Blick Ber: Busa, Bada, Boll! Bums!