En tuffing, läget är tufft

Blommig fredag bjuder upp till ett nytt tema: En tuffing. Tänker först att jag nog ska välja en växt, någon speciell som visat sig vara tuff. Men vad är att vara tuff? Vad är det tuffaste trädgården bjuder? Så börjar jag tänka på mig själv och vad det är jag upplever är det tuffaste med trädgård. Vad är det svåraste  och mest utmanande? Svaret kommer direkt, det är:

T å l a m o d

Tålamod. Tåla mod. Mod att tåla. Att vara så modig så att man tål. Wikipedia berättar att tålamod är att kunna utstå väntan, förseningar eller svårigheter med bibehållet lugn. Kan du det? Kan jag det? Vidare, en tålmodig person kan hantera yttre stress utan att hänfalla åt okontrollerat känslosvall. Kan du det? Kan jag det? Att tålamod anses vara en dygd säger såväl Bibeln som Koranen. Det är således något eftertraktansvärt och det handlar om förverkligandet av en själs förmåga. Oj! Det låter tufft! Hur är det med din själs förmåga? Hur är det med min?

I detta nu uppmanar trädgården mig att vara tålmodig vad gäller både det ena och det andra. Den bjuder mig att utstå väntan, förseningar och svårigheter, där jag naturligtvis - som det dygdemönster jag nu är - möter allt i en anda av lugn och självbehärskning. Det är min själ inte lätt, det är... tufft.

Jag har i ett annat inlägg skrivit om mitt tålmodiga (?) sätt att hantera angrepp av olika fiender. Det är onekligen en tuff utmaning, men jag väljer här att fokusera på en annan. Det handlar om växtkraft. Eller snarare bristen på. Att det som förväntas växa inte gör det. Jo, de gör det, men inte i den takt som önskas. Trädgårdens väggar och tak lyser ännu kala i väntan på grönskan. Väx! Nej, de lyssnar inte. Väx!! Nej, de väljer att låtsas om ingenting och ta det lilla lugna. Väx!!! Nej, inte är väl dessa mina utrop uttryck för något okontrollerat känslosvall, inte alls. Nej, nej, det är bara några käckt uppmuntrande tillrop till mina egna kära små plantor. Medan jag väntar kikar jag över planket och betraktar grannarnas vildvin klä deras väggar. Vackert! Hos dem. Avundsjuk? Jag?

Mina egna vildvinsplantor är fortfarande klena och angripna av glupska typer. Tänk när den vita muren och planket blir klädda, då blir det fint. Även om väntan är tuff, så är det ju något att se fram emot. Det är det ju. Alltid roligt att ha något att se fram emot. Det är det ju. Väl? Men min längtan är inte rolig, den är otålig. Jag vill att sedan ska vara nu. NU!!!

Noterar med glädje att rådhusvinet äntligen börjar ta lite fart och börja klä grannens uthusvägg. Men fortfarande lyser väggen mest vit. Men sedan, någon gång där i framtiden, då blir det bra. Tålamod? Jag försöker, det gör jag. Men inom mig bubblar den där otåligheten som är jag.

På pergolan är det blåregnet som ska skapa ett lummigt rum. Den verkar inte ha bråttom. Alls. Nu strax vintervila, kanske ökar farten till våren eller är det kanske att hoppas på för mycket. Den verkar ta det hela med ro och det är väl vad jag också förväntas göra. Om tuff är att vara sådär cool, liksom lite distanserad och oberörd, då är jag nog ingen tuffing precis.

Fler utmaningar väntar vad gäller trädgårdens väggar. Grannarnas syrénhäck ska tas ner och plank byggas. Jag kommer att försöka klä min sida av planket med grönska, så det blir en mjuk och lummig vägg. Det är inte planket som är utmaningen, det går kvickt och lätt. Det som blir tufft är den tid som följer, då jag ska vänta in de små plantorna av murgröna, som nu står krukade, att etablera sig och växa till. Så sakteliga. I egen takt.

Det är ett tufft läge. Det krävs en hel del av mig att tålmodigt vänta på alla dessa som ska växa, klättra och klä. Jag försöker kväva min otålighet och hindra de där okontrollerade känslosvallen som ligger på lur. Jag tränar min självs förmåga att utstå det andra utsätter mig för. Andras tillkortakommanden kan således bli min dygd. Ni växer sakta, ni tar den tid ni behöver. Det blir nog bra, försöker jag tänka och andas lugnt, så som man bör göra.

Jag försöker och försöker igen, men inser att jag inte lyckas precis. Jag är otålig, jag muttrar och blänger. Jag är missnöjd, jag suckar och blickar surt. Inser att jag ser ut som den där Slösa i barndomens Lyckoslant. Spara ler överseende och tålmodigt, vilket inte hjälper. Snarare tvärtom. Nåväl, i trädgården frestar flera klättrare nu  mitt tålamod. Men de verkar inte bry sig alls, utan tuffar på i egen takt.



Fler inlägg på temat, se HÄR!