En del trivs ihop

En del trivs ihop. Helt enkelt. Detta tänker jag då jag strosar runt och kikar på en av grusträdgårdens planteringar. Jag gjorde om den i våras. Lusten att göra det infann sig förra sommaren, se inlägget Spaden står nära till hands. Då var det rörigt på fel vis. Nu är det rörigt på rätt vis. I mina ögon. 

Grusgångar snirklar  sig runt och den gamla betongplattan till vänster i bild fortsätter in under pergolan. I förgrunden örtagården, i bakgrunden rosenhäcken. Alla pratar med alla här och man kan nog uppleva det som en enda plantering.

Från pergolan sett skymtar lavendelrundeln där bakom och än längre bort kan några echinaceor anas framför ligusterhäcken. 

Från uteplatsen vid huset. I förgrunden örtagården. De långa stänglarna är den vita hängpimpinellens,  som står mitt i planteringen. Den sträcker sig mot himlen och snart kommer det att sväva vitt här.

Det kommer att förändras. Något ska byta plats, något ska bort, något ska läggas till. En del ska växa till sig. Men i stort är jag rätt nöjd med de förändringar jag gjorde i våras, det känns som de flesta trivs ihop och att de gärna språkar med varandra över grusgångarna också. Alla är nära varandra så ingen behöver skrika. Då trivs jag.

_____________________________________________________________________

Jag då? Blicken är anklagande och jag känner mig skyldig. Nej, du var bara med på en bild och syntes knappt. Men nu då! Här syns du! Förvisso också den orange vattenslangen, men det är dig alla tittar på. Jag lovar!