Ibland vet man. Då visste jag.

Blicken vilar en lång stund på trädgårdens nytillskott. En rätt tung sak, som någon format vackert till en mjukt rundad skål. Den är tillverkad i Indien och gjord av gamla bilfälgar. I skålen har jag nu planterat strandtrift i rosa och vita toner. Nu står det skira och vilda mot det tunga. Jag tittar och tittar och tittar. Smått besatt av skålens form och dess rost, så vacker den är. Tänk om den kunde berätta! I sitt tidigare liv har den farit omkring på vägar och upplevt både ditt och datt. Sedan ratad, förmodligen sedd som oduglig och värdelös. Så har någon kommit på att det där, det där är ingen fälg längre, det där är något annat. Rätt mörbultad måste den ha blivit, då den formats om, för att sedan resa långt, kanske med båt. Förmodligen med båt. Sedan hamnade den i en butik. Jag råkade traska in och blicken fastnade omedelbart. Ibland vet man. Då visste jag. Ja, så den fick följa med hem. Nu är den här. Slutet på dess resan, dess historia? Nej, en fortsättning. Förmodligen kommer jag att då och då trötta ut er med många bilder som visar hur vackert skålen lyfter sitt innehåll och pratar med sin omgivning. 

En liten annan vinkel. Här framför rosenhäcken med julrosor. Narcissen 'Thalia" håller på att slå ut. I bakgrunden anas det blå havet av scillor.

Den står så att den syns från flera håll. Här möts flera vägar, en liten rondellskål om man så vill. Så rörigt det ser ut i pallkragarna! Nej, det är väl ingen bild att visa upp...

Jag beskär bilden och vips är oordningen borta. Tänk så enkelt det är att städa! Det är en bild tagen igår kväll, tidig kväll. Ljuset är vackert.

Det blev väldigt många bilder tagna av denna skål. Olika vinklar, olika ljus. Många likadana, snarlika variationer av densamma. Datorns bildbibliotek klagar på bristande minne, så bäst att rensa bort en del. Göra plats för nya, för nya blir det. Den här resan har bara tagit sin början...