Om en måndag

Måndagen inleddes lyckosamt, då sol och skugga spelade på ett alldeles särkilt vis. Detta lockade ut mig och med kameran i hand tog jag - förmodligen - några av de allra mest fantastiska bilder som någonsin tagits. Av mig, bör kanske tilläggas. Hursomhelst, det var ren och skär magi, där jag genom linsen såg hur den, för våren, nya planteringen nere vid planket vuxit till sig. Nu dansade ljust rosa och vita toner med grönt och mörkaste vinrött. Den vita bolltisteln gav ett silvrigt inslag. Här behövs något mer, funderade jag, medan jag kopplade ihop tekniken och tryckte på knappar som gör så att bilder sparas här medan de raderas där.

Det var här jag var igår morse och fångade ett underbart ljus-, färg- och linjespel.

Felmeddelande! Något gick snett och strax stod jag inför det faktum att sisådär på ett ungefär nittioåtta procent av de fantastiska bilderna hade försvunnit. För alltid tvingades jag konstatera, då jag efter idogt letande och diverse livräddningsförsök gav upp. Gav upp - uppgiven, en känsla av just det. Att inleda en måndag med tur, som utan förvarning följs av otur, kan få den mest stabila person att vackla. Vad göra? Jag gjorde det som måste göras, det vill säga cyklade till havet, där ett svalkande dopp lugnade, taxens vilda lekar förnöjde medan morgontidningen gav mig distans och proportion: Det finns värre saker! 

Jag minns att jag fotograferade stjärnflockan och alunroten...

...om och om igen. 

Jag tog en hel del bilder på detaljer. Kanske några på ormroten...

...blev med olika vinklar och i olika ljus.

Kanske vände jag blicken mot den närliggande månskensnepetan - Nepeta goviana 'Zaskar Dragon' - som är osedvanligt vacker i år.

Dagen fortsatte i ett lugnt tempo. Jag besökte grannar som generöst gav mig några skott av deras kiwiplantor. En han- och en honplanta behövs tydligen, jag fick av båda. Gjorde flera sticklingar som jag sedan satte i en pallkrage bland persilja och annat. Jag brukar ha tur vad gäller sticklingar, är något av en talang. Faktiskt. Jag har lärt mig av en dansk trädgårdsmästare att sätta dem längs krukans (eller i det här fallet pallkragens) kant, dvs inte mitt i. Hur ofta jag lyckas? Låt säga nittiofyra procent av gångerna, vilket jag tycker är ett bra utfall. Sticklingar av rosor, vildvin, lavendel, fikon med flera. Ja, och nu alltså kiwi, som jag inte provat förr. Inne hos grannarna såg jag en - i dubbel bemärkelse - god idé: Trädgårdsbjörnbär som klädde en husvägg. Vintergröna blad, inga taggar och goda bär. 

Hemma igen. Jag klippte, rensade och vattnade. Eftermiddag blev kväll. Platsen för morgonens fantastiska ljusspel - och än mer fantastiska fotograferande - låg helt i skugga. Inget speciellt, konstaterade jag nyktert, medan jag gick in i köket och hällde upp ett glas vitt. Slog på datorn och såg att det kommit en del kommentarer på mitt förra inlägg. Trevligt! Det är alltid en härlig känsla det där, att se vad du och du och du skrivit. Gåvor! Det kan vara kort, det kan vara långt. Alltid lika värdefullt. Just i denna stund är det en av kommentarerna som får mig att resa mig upp och gå ut. För att möta...

VE OCH FASA!

I en kommentar från en god vän - ja, vi har ju inte träffats i den så kallade verkligheten (än), men det känns som vi känner varandra - så skriver Carina, 4 Seasons by Carna, och undrar över bäcktistelns blad. Carinas undran väckte min och fick mig - som sagt - att gå ut för att säkerställa att det jag trodde mig veta stämde med det som skulle visa sig. Dock, det som visade sig var sönderätna plantor, totalt massakerade, en förfärlig syn som inte setts av mig tidigare, då dessa dolde sig bland annat som nu tog plats. När det gäller datorer, kameror och bildprogram är jag ingen hejare på räddningsaktioner., men detta läge kändes ändå något mer hanterbart. Gräva upp, plantera om i stora krukor med bra jord, vattna. Ha koll. Hoppas. Pyssla om. Hoppas lite till.

Vilken otur att någon/några attackerar bäcktisteln, men samtidigt vilken tur att du Carina ställde frågan och att jag gick ut för att kolla. Bladens form? Jodå, något enstaka visade det du trodde. Avlånga, smala.

Trädgården är harmoni, lugn och ro, småpyssel med ditt och datt. Men trädgården är också dramatik, känslor som svajar mellan lycka och olycka. Nu är det tisdag och morgon. Jag ger mig ut med kameran för att se om platsen som lockade mig då, ter sig lika lockande nu. Kameran får följa med. Några snabba klick senare tänker jag att de där minnesbilderna från igår inte motsvaras av bilderna jag tog idag, men hursomhelst berättar de något om en måndag.