Låter mig fångas...

En del växter blir - i stort sett - alltid vackra på bild. Det är något med dem som låter sig fångas, ja, och som fångar mig där jag står med kameran i hand. Färgerna, formerna och leken med linjerna. Så är det med den vilda fänkålen, vildfänkålen - Finocchietto selvatico, Finocchietto vulgare. Mot en blå himmel. Den gillas inte bara av mig, utan också av insekter. Här en blomfluga.

Även den blå bolltisteln - Echinops bannaticus 'Taplow Blue' - lockar ögat... och humlorna

Ett speciellt skede - eller rättare sagt flera skeenden - när den distinkta bollen börjar slå ut i flera små blommor.

Olika tidpunkter och ljus ger olika uttryck, blodtoppen - Sanguisorba tenuifolia 'Rosea' - visar variationer.

Den röda solhatten - Echinacea purpurea 'Magnus' - har fantastiska former och färger. Älskar hur det brända möter det rosa, något väldigt speciellt med detta, i mina ögon. Strandirisens blad bidrar till leken, se hur skuggan av blommans mitt nu blir distinkt. Så annorlunda än skuggan på blombladen.

Strax nedanför. Runda former, linjer. Vattnet speglar den blå himlen och låter också bladen få en fortsättning på dess yta. Stundom kan man titta länge på till synes ingenting för att se... någonting.

Ibland räcker det med "bara" blad. Ljus och skugga som leker ger liv. Den fläckiga lungörten - Pulmonaria officinalis - är planterad i en kruka. Blommade förvisso under tidig vår, men här handlar det snarare om en vacker växt än "bara" en blomma.

Det händer att objekten pockar på. Blir till subjekt, som både vill och kan. Får mig att resa mig upp och kasta bollen om och om igen. Tills...

 ...jag tröttnar. Han? Nej, Viggo tröttnar aldrig. Det är som om den där bollen kan kastas och fångas på oändligt många vis: Hur och var den landar på gräset, kanske göms den bland växterna eller stundom - vilket är mindre lyckat i mina ögon - drunkar i dammens vatten. Nej, han tröttar inte. Leken bjuder på ständiga äventyr...

På samma vis som jag - och kanske också du? - inte tröttnar på att betrakta det och dem vi möter på våra rundor. Min lilla lilla trädgård blir något större, mer innehållsrik, om jag låter mig fångas av alla dessa olika skeenden från tid till annan. Mötena, färgerna, linjerna och formerna. Rörelserna inte att förglömma, ljuden som uppstår...

Tänk så mycket som kan rymmas i en trädgård! Och en boll, tillägger Viggo och försöker se klok ut. Han... lyckas. ;o)

Höstmosaikslända

En del insekter är bara kryp, irriterande små varelser som det finns så många av att jag inte ser individen i mängden. Som myrorna och myggorna, inte helt lätta att leva i harmoni med. Speciellt inte de senare, då jag tydligen lockar och blir stucken om och om igen. Det kliar. Nåväl, så finns det andra som kommer i fåtal, kanske till och med ental. De väcker intresse, ja, fascination. Som när...

...denna kommer flygandes och "sätter sig på" stockrosen.

Jag springer in och hämtar kameran. Jodå, den är kvar och verkar inte alls störas av min närhet, mina rörelser och de ljud jag skapar. 

Vad bär dess tyngd? Hänger den? Eller är det kanske så att den blir tyngdlös med hjälp av vingarna?

Från ett annat håll. Strax flyger den iväg.

Vem är du? Jag söker på nätet, men blir osäker. Så finner jag Trollsländeföreningen och deras sida på Facebook. Lägger in en bild, ställer en fråga. Får svar. Tack, tack! Nu vet jag att det är en höstmosaikslända, mer om den finns att läsa på föreningens hemsida, se länk.

Jag har tidigare mött trollsländor här i trädgården, men det händer inte så ofta. Från tidigare år: Blågrön mosaiktrollslända, tegelröd ängstrollslända och blodröd ängstrollslända.

De väcker förundran, undran. Sagolika, som om de vore från en annan tid, en annan värld. Får mig att stanna upp och känna att trädgård kan vara så mycket mer än det som människan skapat.

Livet utomhus

Livet har flyttat utomhus. Inte riktigt, men nästan... Ja, och steget mellan inne och ute är inte så stort, Fönster och dörrar är öppna, gränserna blir flytande. Gårdagens lunch är delvis egenodlad, som denna lilla sallad. Dock, matjessillen hämtades inte från dammen...

...inte heller nypotatisen, då mina fortfarande står kvar i sina hinkar och inte verkar redo än. Gräslöken, från egen täppa, både blandas i och läggs ovanpå. (Jag har insett att det finns olika "skolor": I och/eller ovanpå och/eller vid sidan om. Eller... ingen alls. Den sista varianten verkar onekligen trist.) Sommarmat i värmen. 

Den lilla skålen är vacker, en gåva jag fått. Tunn glaserad keramik från Bäx krukmakeri i Göteborg. Salladsskålen? En emaljerad tallrik inhandlad i en butik med kinesiska ting i Köpenhamn. Jag tror jag betalade sisådär femton kronor, förvisso danska... ;o) 

Som sagt, livet har flyttat utomhus. Tvätten torkar fort i solen. Stockrosorna börjar se smått risiga ut, men bjuder fortfarande blomning.

På gatsidan för några dagar sedan. Det är som om husets fasad blommar. Varje år likt, men också olikt. Några försvinner kanske, medan en del kommer nya. Så skiftar festen från år till år, men genomsyras alltid av glädje och lekfullhet. Den lilla svarta "ploppen" är...

...Viggo, som är på väg att hälsa på grannarna.

Jag tycker om variationerna och brukar varje år plocka frön från stockrosorna här i kvarteren. Jag strör ut på trottoaren och så dyker det kanske upp någon alldeles ny nästa sommar. Om de vill, för det känns som dessa stockrosor är egensinniga typer. 

Så blir trottoarerna längs gatorna en del av trädgårdarna. Och tvärtom. Både och.

Tvätten har torkat. Ny hängs upp. Kaffe bryggs, koppar sätts på bricka. Livet levs enkelt sådana här dagar, dygn.

Sommarmorgon före sommardag

Sommar, sommar, sommar... Från tidig morgon till sen kväll, natt. Sommarnatt med öppna fönster, luften som letar sig in är inte kall, men ändå svalkande. Lakan som doftar av att ha torkat utomhus, något speciellt med det. Nu vaknar fåglarna, de mindres kvitter blandas med de störres kraxande. En bildörr slås igen, någon startar motorn och kör iväg. Mer berättar inte ljuden, inte vem och varthän. Så hörs "bara" fåglarna igen.

Morgonljus. Den blå bolltisteln - Echnops bannaticus 'Taplow Blue' är anslående i såväl form som färg. Här bland trädgårdsstormhatt och gräsfibblor. Lavendelrundeln i bakgrunden.

Bland ligustern, som planterades i våras, blommar nu en stor vallmo. Kanske ett av de frön jag tidigare sått på annan plats i trädgården eller något (någon?) som följt med en planta. Hursomhelst  är den varmt välkommen.

De rengjorda krukorna torkar på kökstrappan. Nu redo för nya äventyr.

Möten uppstår. Som här den röda solhatten - Echinacea purpurea 'Magnus' - och ett blomsterbi.

 Humlan och den vita stormhatten - Aconitum napellus 'Album'.

Vilken skön morgon det är! Nu något senare, fler ljud från människor. Men fortfarande råder stillhet i staden såhär en sommarmorgon före sommardag.

Odla gemenskap

Är det en urkraft? Ett grundläggande behov, en lust och längtan, som vi bär med oss? Jag vandrar runt på ett av Malmös flera odlingsområden. Nej, inga kolonier, utan "bara" odlingslotter. Stadsdelen heter Lindeborg. 

Min granne Åsa har kompletterat den egna lilla trädgården med en lott. Här odlar hon, tillsammans med några vänner, ätbarheter och en del blommor. Jag sr mig runt och det är inspirerande att se allt som får plats på den lilla ytan. Tre kvinnor går förbi, de stannar upp. Den äldre kvinnan i sällskapet talar inte svenska, men de andra översätter. Hur vet man när potatisen är klar att skörda? Frågan har inget givet svar, tror vi. Så vi resonerar om hur man kan göra för att försiktigt gräva i jorden och kolla om knölarna är redo. Den äldre kvinnan vet nog en hel del, hon pekar runt och identifierar morötter, persilja, lök osv. Vi pratar om hur egenodlat smakar och doftar, ja, känns. Vi nickar i samförstånd. De går vidare. En bit bort sitter två äldre män och pratar intensivt med varandra. En tredje man gräver, han ser beslutsam ut. Just här växer inga blommor "för syns skull", utan det verkar uteslutande vara odling av ätbart. Annars är det mycket som blommar runtomkring och någon lott känns mer som en miniträdgård än ett köksland. Några är pedantiskt skötta, men inte alla. Jag klickar med kameran...

Människor, åldrar och nationaliteter. Olika, men lika i mycket, det mesta. Som det här med odling. Odling och gemenskap. Odla i gemenskap. Odla gemenskap...

Trotsen... till trots.

Det mesta med trädgård är roligt, intressant och givande. Ibland blir trädgårderandet dock smärtsamt påtagligt. Som då jag tar sats med sekatören, klämmer i riktigt ordentligt utan att tänka på att lillfingret, som håller grenen, är i vägen: AJ! Nej, det var varken roligt eller givande, men kanske ändå intressant att veta att ett ömmande litet finger verkligen är störande när sådant som annars bara görs ska göras. Ja, och det kunde ju gått värre. Tanken får mig att känna tacksamhet, trots allt. 

Trots allt blev det ju riktigt bra. Under den tidiga våren attackerade Viggo och "dödade" den gröna helgonörten - Santolina rosmarinifolia. Då räddade jag situationen genom att ta sticklingar. Ser nu att de frodas och visar blomning. 

Glädjen och upptäckarlustan väcks då jag betraktar några blodtoppar, som införskaffades förra sensommaren. Nu blommar Sanguisorba tenuifolia 'Rosea' (eventuellt ska det vara 'Purpurea'). Ännu är plantorna inte så stora, utan lite trevande står de där. Vackert redan nu, även om jag ser fram emot att se hur de utvecklas allteftersom. Tiden som går, vill inte, vill.

Går vidare ner mot dammen och lundhörnan. Blir allt annat än glad då jag ser hur små vitgrå larver massakerar storramsen - Polygonatum multiflorum. Plockar larverna från bladen. Rister och ser att fler faller till marken. De kan vara svåra att upptäcka först, då de kurar ihop sig, men strax sträcker de ut sig och blir till små ljusa streck. Plock, plock. Att rädda det som räddas kan innebär ibland att... döda.

Kikar runt, trädgården är alls inte i sitt bästa skick. Här behövs såväl handlingskraft som tålamod. Fingret? Nja, även om det sägs vara med i spelet, bär det inte någon större skuld. Jag går vidare och blir glatt överraskad då jag ser att bergklinten - Centaurea montana 'Black Sprite' bjuder en andra blomning. Det är fantastiskt med tanke på att den blommade så tidigt som den 23 maj, se inlägg. 

På andra sidan grusgången står den blå stormhatten - Aconitum x cammarum - som i sig är vacker att skåda Men det är nog ändå mest insekten som lockar blicken, intresset. Det är något visst med humlor, blir glad av att se och höra dem.

Det var ju rätt nyss, känns det som, här lyste blåviolett av allium, aklejor och nävor. Nu annorlunda. Stjärnflockor - Astrantia - leker i olika gröna toner. Det är lite rörigt, lite stökigt. Ligusterhäcken, som anas till höger, är ännu inte färdigklippt. (Just det, det var här fingerincidenten hände.) I grönskan gömmer sig flera kärleksörter - Hylotelephium telephium. De väntar på sin tur. 

Just det. Det är mer som är i vardande, som komma skall. Kermesbärets - Phytolacca acinosa - blommor är ännu bara i sin början, ljusa och skira. Trädet dignar av frukt, ser lockande ut, men är ännu för tidigt att plocka och äta. 

Härlig känsla, att allt inte är förbi och över, utan det finns sådant som väntar. Ja, och som är nu. Vattendroppar på jättedaggkåpan - Alchemilla mollis. På bladen leker också lavendelns skuggor.

Glädjerikt. Återvänder till humlan, som inte alls verkar störas av mig och mitt klickande med kameran. Vilken osannolik figur det är!

En sådan som trädgården behöver, som världen behöver. Någon som både vill och kan, trotsen... till trots. 

Så vad är väl några larver i det stora hela? En liten motgång, inget mer. Fingret? Jo, tack, det läker bra. Spegelvänt blir smärtans AJ ett lustfyllt JA. Att inte ge upp och låta sig hindras. Jag greppar sekatören.