Odla gemenskap

Är det en urkraft? Ett grundläggande behov, en lust och längtan, som vi bär med oss? Jag vandrar runt på ett av Malmös flera odlingsområden. Nej, inga kolonier, utan "bara" odlingslotter. Stadsdelen heter Lindeborg. 

Min granne Åsa har kompletterat den egna lilla trädgården med en lott. Här odlar hon, tillsammans med några vänner, ätbarheter och en del blommor. Jag sr mig runt och det är inspirerande att se allt som får plats på den lilla ytan. Tre kvinnor går förbi, de stannar upp. Den äldre kvinnan i sällskapet talar inte svenska, men de andra översätter. Hur vet man när potatisen är klar att skörda? Frågan har inget givet svar, tror vi. Så vi resonerar om hur man kan göra för att försiktigt gräva i jorden och kolla om knölarna är redo. Den äldre kvinnan vet nog en hel del, hon pekar runt och identifierar morötter, persilja, lök osv. Vi pratar om hur egenodlat smakar och doftar, ja, känns. Vi nickar i samförstånd. De går vidare. En bit bort sitter två äldre män och pratar intensivt med varandra. En tredje man gräver, han ser beslutsam ut. Just här växer inga blommor "för syns skull", utan det verkar uteslutande vara odling av ätbart. Annars är det mycket som blommar runtomkring och någon lott känns mer som en miniträdgård än ett köksland. Några är pedantiskt skötta, men inte alla. Jag klickar med kameran...

Människor, åldrar och nationaliteter. Olika, men lika i mycket, det mesta. Som det här med odling. Odling och gemenskap. Odla i gemenskap. Odla gemenskap...