Drömmar och visioner

Årets första blommiga fredag inleds med Drömmar och visioner. Temat kan låta stort och bli för mycket, leda oss vilse och bli till handlingsförlamning. Men det kan ju också hjälpa oss att ta steg i önskad riktning. Annars vore det väl som att använda kompass utan karta, där jag kan välja att stå still eller kanske irra omkring på måfå. Fast stillhet och irrfärder kan ju också vara bra. Ibland. Men om jag nu skulle rita en karta, bara sisådär på ett ungefär. Inte mer än så, inte alls som en GPS, vars stränghet beordrar mig att svänga hit eller dit. En röst som - tycker jag - låter lite trött och otålig då jag inte alltid följer direktiven, men - och det får man ju ge den en eloge för - inte ger upp, utan ständigt ger nya förslag på vänster, höger, rakt fram och tillbaka, oförmögen att själv drömma och skapa egen riktning. Stackarn! Åter till kartan. Vad ska den innehålla? Kanske göra såhär:

En del tror jag mig kunna påverka, rentav styra. Annat inte. Det kan vara knepigt det där, för hur vet jag med säkerhet att en regndans inte ger regn, solhälsningen sol osv. Det som hamnar på plus kan ha inslag av minus och tvärtom. Jag kunde valt fler bilder, jag kunde valt andra, men här några som kan komma att visa hur framtiden kan komma att bli. Drömmar och visioner, några farhågor kom också med.

Vi börjar med det som hamnat på minus, så är det gjort. Det kan bli oväder, översvämningar och stormar. Men vi klarar det mesta, eller hur? Lär oss säkert något, vilket sägs vara positivt (fast ibland undrar jag). Ett tråkigt inslag i trädgårdslivet är angrepp på växter av sniglar, öronvivlar med flera. Detta kan jag - i viss mån - åtgärda och förebygga. Men roligt är det ju inte. På minussidan hamnar också det egna slarvet, fast om jag är snäll mot mig själv skulle jag kunna placera det på plus. Det ger mig ju utrymme att låta trädgården vara en plats för lek och vila även då Måsten och Borden pockar på. Dessutom finns det alltid något att göra.

Nu över till förhoppningarna, ja, det jag längtar till. Vackert väder, solen strålar och det regnar lagom mycket. Helst på natten, om jag får styra. Det får jag inte. Jag skulle bli mycket glad om grodan, som dök upp i somras, fortsatte att välja dammen och trädgården som sin boplats. Det är bara att vänta och se. Men något litet kan jag påverka genom att lämna området ifred så att den kan övervintra. Om den vill. Liguster ersätter rosenhäcken som delar trädgården i två rum, nu hoppas jag på växtkraft. Detsamma gäller grönskan som så smått börjat klä trädgårdens yttre väggar. Väx, snälla, väx! Här är det svårt att styra, även om jag kan göda och vattna. Det egna tålamodet? Låt säga att det är ett förbättringsområde. Bland andra. 

Jag vandrar åt höger och stöter på några bilder som alla ger exempel på Gemenskap & Utflykt. Plantskolor lockar med nya upptäckter och möten. Härligt är att besöka andras trädgårdar, men också alla möten som sker i forum och via bloggar. Inte sällan leder det ena vidare till det andra. Därunder en bild från den egna köksträdgården, jag hoppas att mina försök att odla ätbart utvecklas till det bättre. Spaden får symbolisera handlingskraft och gruset med ogräs underhåll. Min trädgård behöver båda. Jag också, faktiskt. 

Gräsmattan är en härlig plats för vila och lek, jag vill så gärna att den blir tät och fin. Helst sådär bara av sig själv, om jag nu får drömma. Ja, och det får jag ju... Ovanför en ritning över hur den nya ligusterhäcken kan gömma en bänk. Jag ser fram emot att förverkliga detta så att såväl funktion som uttryck blir självklart. Den lek och upptäcksfärd som sökandet efter rätt kulör till trädgårdsmöblerna gav är något jag värdesätter högt. Uthuset skulle ju kunna målas... Ja, och just uthuset rymmer (ärligt talat en hiskelig röra) möjligheter och skulle kunna bli till Något. Vad? Svaret är inte givet och det är precis som det ska vara. 

Trädgården är inget projekt med målbeskrivning och tidsplaner, utan får - ofta bokstavligen - växa fram i egen takt. Här gäller det att inte låta min resa begränsas av någon GPS och dess karta, som alls inte visar de möjligheter terrängen kan bjuda. Om man vill. Plötsligt kan något dyka upp, en ny stig jag inte visste om. Känslan där och då är egentligen det jag drömmer om att få uppleva igen och igen och igen.

För fler inlägg, se länk.