Att lyssna, fråga... och ibland inte svara alls.

Återigen fredag, tiden går fort och slutet av februari närmar sig. Snart mars, men inte än. Ännu en blommig fredag först. Men nu till denna och dess tema: Ditt bästa trädgårdstips. Vaddå? Ska jag lista egna erfarenheter, råda om att göra si och så, uppmana till ditt eller varför inte datt? Det där med tips och råd, dess värden "bör" ju ligga hos mottagaren... Men det är inte alltid så, eller hur?

En del råd handlar om stilrent, "less is more" och annat som besjunger trender i tiden. Miljöerna i Köpenhamn lyssnar inte, lyder inte, utan vill leka och får mig att vilja och våga jag med. Jag finner svar på frågor jag ännu inte ställt. Utan dessa inre frågor ges inga svar. Det är rätt märkligt. Fler bilder. se inlägg.

Vi har nog alla givits "goda råd", men egentligen inte uppskattat tilltaget. "Om jag vore du skulle jag..." Känns det igen? "Mottagaren" har inte frågat, önskat, velat... Men nu har rådgivaren kommit igång och i full fart ges till någon som egentligen inte vill ta emot. Ett råd blir gott först då det besvarar någons fråga. Men det där är inte heller lätt, för den entusiastiske rådgivaren formulerar såväl frågor som svar. Hallå! Det är svårt att stoppa en välvilja som inte känner några gränser. Så kände jag det ibland som nybliven trädgårderare, mitt trevande sökande - som fortsätter än - kunde ibland uppfattas som rop på hjälp. Det var det inte. Men jag kan också känna igen mig i den andra rollen...

Har du ingen blodtopp, inte en endaste en? Stackare! Jag hjälper dig strax, lita på mig! Vill du ha en småplanta, en stickling? Såklart du vill! Va? Vill du inte? Du, om jag vore du... (Passar på att be om ursäkt för min entusiasm som säkert kan bli rätt påflugen. Ja, och om du undrar, nej, du har ju  inte ställt frågan än, men om... Bilden visar Sanguisorba officinalis. Vill du veta mer så, ja, jag vet du har inte frågat, men använd blodtopp som sökord på bloggen så kommer flera inlägg. Ja, och du får gärna kontakta mig... Va? Inte intresserad av blodtoppar? Vilken märklig typ...)

Mitt bästa tips: Att lyssna, fråga... och ibland inte svara alls. Att respektera den egna och den andres resa. Dess unika färdvägar, som förvisso kan leda till återvändsgränder ibland, men också till helt nya landskap att utforska. Att hjälpa och stödja varandra i detta. Att lyssna, kanske fråga en del. Frågor ställs, kanske svara på en del, men ibland inte svara alls, utan ställa följdfrågor som skapar inre svar. Egna svar. Så blir min trädgård inte din, din inte min. Likt och olikt blir unikt.

Så följde jag inte råd som gavs, som lät mig förstå att vitt är klassiskt och grått också kan vara fint. Vackert så. Men är ju sugen på... Ja, och om jag provar och det blir fel, så är det ju bara att måla över, eller hur? Vad kan hända? 

Nu funderar jag på uthuset, som behöver målas i sommar. Kanske välja en kulör som är mjukare mot ögat. Pratar med färgmakare som berättar att historiskt har inte alls dessa uthus självklart varit vita. Aha! Nej, jag vill inte ha ditt råd, nu vill jag ha tid att tänka och känna. Låta mig inspireras... 

Ja, och även om uthuset kanske inte ska bli i någon knallig ton, bland de mer lågmälda finns också variationer. (Bild tagen i Köpenhamn.)

Havet bjuder en mängd kulörer, olika intryck. (Österlen)

Sanden, stenen.

Strandängen i rörelse. Ja, rörelse är ju också en dimension, inte så mycket jag har tänkt på förrän häromdagen, då jag hörde (och därmed såg) de vissna bladen på en bokhäck rassla i vinden. Fast nu kommer väl inte uthuset att röra sig, tror och hoppas jag. Så bilden och känslan får vila i det inre i väntan på... jag vet inte vad.

Jag får söka, kanske finna. Leka med pigmenten. Kanske låta bäcktisteln inspirera...

...eller varför inte blodtoppen? (Nej, jag lovar att inte bli tjatig.)

Ibland vet man inte varför man gör som man gör, tänker som man tänker. Byt ut man till jag. Då idén bara kommer och känns som ett alldeles eget påfund. Som att bygga en bänk i ligustern, se inlägg. Jag bläddrar bland gamla bilder från Sissinghurst, se inlägg, och förstår att min idé troligtvis inspirerats av detta (och annat). Det är många år sedan jag var där, men ibland ligger en upplevelse och guppar omkring i det undermedvetna. Så plötsligt en dag (eller var det kanske natt) kommer den till användning, även om jag i den stunden inte gjorde kopplingen alls. Så kan frågor och svar också vara.

Möten och upplevelser både här på webben som i den där så kallade Verkligheten påverkar oss på olika vis. Det beror ju på vilken trädgård vi har, vill skapa och leva i/med. Ja, vilka trädgårderare vi är och vill vara. Det blir upp till oss själva, om vi så vill, att fundera på om vi låter oss inspireras eller snarare följer någon annans taktpinne. Hur vet jag, du? Jag vet inte, tror du får gå på din känsla. Jag på min.

Fler inlägg, se länk.