Det var då det, häromdagen.

Några dagar med vindstilla och sol. Så kom helgens snö att smälta - ja, glömmas - bort och en känsla av vår infann sig. Inte så varmt, men ändå inte kallt. Lusten att greppa sekatören infann sig, men ännu står de flesta av trädgårdens perenner kvar där och ser döda ut. När ljuset inte leker, vill säga. För då skapas liv.

Kärleksörter på bilden ovan. Nedan en blodtopp, i bakgrunden kan taket på det lilla fågelbordet anas.

En annan dag, en gråvädersdag. En bild tagen genom köksfönstret, då jag ser att bordet också kan bli en gunga...

Åter till en solskensdag. Det kliar i fingrarna, sekatören väntar, som sagt. Men den får vänta lite till på blodtoppar och annat. Lavendel i mängd. 

Den lilla irisen, som i lördags var inbäddad i snö, verkar pigg. Jag blir glad.

Härligt! Då. Nyss. Häromdagen en promenad nere vid Sibbarp och Öresund. Alldeles vindstilla. Några klick med mobilen, det blir ingen riktig skärpa i bilderna ser jag nu. Nåväl, jag får låtsas som just det är meningen, kanske stämningsskapande... Eller bara suddigt. Hursomhelst, en person i lysande orange jacka fiskar ute i vattnet.

Köpenhamn anas.

En båt, inga segel hissas i en vind som inte finns.

Masten blir en linje i både himmel och hav.

Tillvaro känns rätt diffus, lite drömsk. 

Sibbarps kallbadhus är nära. Nej, jag badar inte. Köper kaffe och kanelsnäcka, sätter mig nere på stranden. Fika utomhus, ja, ni vet... Det var då det, häromdagen. Idag vinter. Igen.