När växterna själv får välja

Tänk om hon väljer bort mig! Tänk om hon bland alla fröpåsar tar många andra, men inte mig. Tänk om hon bara glömmer mig, inte minns min storhet, min skönhet och mitt vänliga sinnelag. Nej, så kan jag inte ha det, så får det inte bli. En nästa sommar utan mig, jag tror hon skulle sakna mig. Jag skulle sakna mig. Bäst att sprida en del frön, lite här och lite där. Till försommaren upptäcker hon småplantor, lite här och lite där. Ibland suckar hon: Inte här och inte där! Rycker upp en del och kanske sticks några av de uppryckta ner på den Rätta Platsen. Andra frön kanske hamnar rätt från början. Vet ju inte riktigt var hon vill ha mig, men att hon vill ha mig det vet jag! 

Så tänker och gör gurkörten. Bilder från igår, där den ser rätt trött ut.

Den är vacker. Blåblommande, men visar också en del rosa. När jag kikar närmare tycker jag att det liknar en svan med stor hatt, liksom en dansande svan på karnevalen i Rio de Janeiro. Osannolikt? Kanske, men visst syns näbben och visst svajar hatten...

Strax intill, i en annan pallkrage:

Här står jag! Jag valde att dyka upp rätt sent under sommaren för att nu visa blommor. De kylslagna nätterna får mig att nysa så smått, så det blir inget prunkande precis utan mer försiktigt. Gott nog. För några blommor inger ju ändå hopp om en nästa sommar, en nästa säsong. Hon valde bort mig efter att jag antagit något för stora proportioner enligt hennes tycke. Jag gjorde väl inte riktigt som fröpåsens information utlovade, jag blev ju större och mer, ja, liksom mycket mer. Dränkte min omgivning, kan tyckas, men skönheten var det då inget fel på. Vet att hon blev rätt glad då jag gjorde ett återbesök denna sommar. Får se om jag kommer åter, har inte riktigt bestämt mig. Kanske. Kanske inte. Eller kanske hon hjälper till med sådden, skulle hon ju faktiskt kunna.

Krassen dök, som sagt, upp och nu klättrar den på en gammal gren nedstucken i en av pallkragarna i köksträdgården. Jag tycker mycket om den, det gör jag. Lite för storväxt för platsen, men inser att den kan pryda på ett annat ställe. Ja, så det är bara att tacka så mycket för påminnelsen och inhandla en fröpåse till våren.

Den enda blomman som visade sig igår valde att vända "ansiktet" mot muren. Vackert så! Ja, för den är ju vacker så här också. Dessutom bjuder krassen vackra gröna blad.

På andra sidan den lilla gången i köksträdgården:

Jag då? Glöm inte bort mig! Se så fint jag klär det jag nu klättrar på. Min växtkraft är stark och jag bjuder många blommor! Jag vet ju att jag är en favorit hos hon som leker trädgårdsmästare, men för säkerhets skull ska jag kanske ändå skänka lite egna sådder. Man vet ju aldrig säkert. Ibland ändrar sig smaken hos de där och man kan plötsligt bli bortvald. Något annat lockar, något annat verkar lite bättre. Men jag vet ju att det är jag som bör finnas här, så lika bra att skicka iväg lite frön. Var vill jag växa nästa sommar? Något att fundera över medan jag står här och pryder platsen.

Slingerkrassen 'Milkmaid' inte bara klär utan döljer nu det som en gång var en stol, se tidigare inlägg. Tanken var att klätterställningens former skulle framträda något mer, men krassen följde inte mina direktiv utan valde sitt eget sätt. Jag tror ändå att den får komma åter nästa sommar, men då på annan plats. Det som varit en stol och som nu är något annat får kläs med något lite mer försiktigt växande. Vad? Jag vet ännu inte, kanske något ätbart som bönor av något slag. Kanske något vackert, som luktärter exempelvis. Dela gärna med dig av idéer, tack!

Bilder från igår. Först från ena hållet, med näsan mot den lilla uteplatsen som gapar tom inför höst- och vintervila. Sedan från andra hållet.

 Ja, och så nära. Friskt grönt bladverk och många blommor såhär i sena oktober.

I en av pallkragarna:

Kan själv! Kan jag! Det trodde hon nog aldrig. Då jag anlände i ett litet fröpaket från AoT-forumets fröbibba såg jag ju inte mycket ut för världen. Små ringblommefrön, de har ju en speciell form mina frön. Nåväl, hon sådde och blev glad över resultatet. Men hon plockade aldrig några frön. Då. Men jag hade ju - som väl var och är - tagit saken i egna händer. Under sommaren har jag dykt upp på flera ställen, visat initiativkraft och även en önskan om att ge mig ut och se världen. Jag har hamnat nära där jag en gång var, men jag har också spridit mig själv till mer avlägsna platser. Plötsligt har det lyst gult i en plantering av vinröda och blå toner. Livar ju upp, liksom. Nej, tråkig är jag inte!

Den lilla ringblomman kom åter, det stämmer. Den är väldigt söt, liten och nätt. I rätt sammanhang, hm. Nåväl, lätt att rycka upp och jag har onekligen ryckt upp en del. I år har jag plockat frön som jag kommer att så i en pallkrage nästa år. Men räknar med - ja, hoppas på - självsådder lite varstans. För ibland blev det oväntade inte så dumt ändå. Inga bilder på sådana, men här en bild på hur den lilla ringblomman såg ut igår:

Vi gör vad vi kan! Det gör vi!

Nu hamnade jag i köksträdgården. Varför? Var det mitt val eller var det växterna som valde? Förmodligen det senare, inser jag nu. De lockade mig dit då de fortfarande bjuder en del blommor och även grönska. Förvisso gäspar även de, som det mesta här i trädgården. Men de har ännu inte slutit ögonen, utan väljer att vara vakna en stund till. Jag tackar!

Fler inlägg på denna Blommiga fredags tema kan du se här!