Bli mer bildad

Det var i söndags. En dag som bjöd den där klara höstluften, som är så lätt att andas. Jag fick inget vettigt gjort och även om trädgården ropade - och fortsätter att ropa - på krafttag, kändes det helt rätt att njuta kaffet i solen och låta blicken och tanken fara, medan tidningen fick vila orörd i knäet. Att sitta länge görandes just ingenting. I sig ett någonting.

Under den sena eftermiddagen gick jag en liten runda med kameran, nu bläddrar jag bland bilderna och ser hur en självsådd slingerkrasse - Tropaeolum majus 'Milkmaid' - även i år klär den stol som blev en klätterställning, se tidigare inlägg. Fast egentligen fångas min blick av mönstret och variationerna som den väderbitna flätan bjuder. Jag tvekar, kanske är det i mötet "det" händer.

  

På andra sidan ligusterhäcken står Winchester Cathedral och bjuder blommor som fångar ljuset. Och blicken. Omgivningen ligger i skugga, men rosens blad kan anas som svävande gröna plättar. Vore allt enfärgat mörkt bakom den vita rosen vore det... tråkigare.

Här återigen rosen som liksom ropar: "Allt ljus på mig!". Vilken tur att häcken i bakgrunden nöjer sig med skugga.

Rosenskära, som skildrades för några inlägg sedan, är vacker även så här. En baksida kan vara en framsida, om solen väljer att lysa. Och ögonen väljer att se.

Levande möter dött, fast vid närmare betraktande ser markens betong rätt livfull ut med alla sina färger, medan rosen och bladet onekligen är döende. Inget speciellt ljus här.

Fast än finns det hopp, jag lägger den lilla rosenknoppen i det närliggande fågelbadet...

...och fyller på med vatten. Rosen dricker glupskt. Vatten ger liv åt den törstiga, men också åt det rostiga badet med stenen däri. Nu är det inte rosen som fångar min blick, det är snarare vattenytans speglingar som lockar mig.

Vatten ger skiftningar och rörelser. När jag ändå går där med kannan fyller jag ännu ett fågelbad, som också ges liv då stenens beläggningar framträder tillsammans med små sprickor som skapar linjer. Himlen och de omgivande växterna speglar sig.

Vad det är som gör att jag stannar upp en stund och låter blicken landa på just den bilden, medan jag raskt bläddrar förbi en annan. Ljus och mörker, det vet jag. En bild utan leken dem emellan känns ofta - men inte alltid - död. Kontraster och möten mellan hårt och mjukt, levande och dött bidrar också. Variationer och rörelser. Och så vidare. Det vore roligt att lära mig mer om bilden och dess språk, ja, dess väsen. På samma vis som kunskaperna om trädgårdens växter gör att jag upplever mer och därmed kan skapa mer. Kartan över terrängen ritas om och möjliggör nya och fler vägar. Jag skulle gärna vilja bli mer bildad...