Ett virrvarr som får mig att stanna upp en stund

Det är alldeles stilla i kvarteren. Fönster står öppna på vid gavel för att välkomna den lilla svalka som utomhus kan bjuda. Men luften är varm denna sommarmorgon efter sommarnatt. Det är en morgon som pockar på uppmärksamhet, som inte alls vill låta mig sova och som får mig att stiga upp utan egentlig anledning. Sömnig, men samtidigt pigg. Nej, kanske inte pigg, men ändå... vaken. Jag kikar ut genom det öppna fönstret och ser att stockrosorna strax utanför visar såväl knoppar som en hel del blommor.

Längre ut i trädgården blommar rosor, kaprifol och lavendel. (Den mörka rosen är Charles de Mills).

 Jag öppnar dörren till kökstrappan, än fler stockrosor står här.

Lyfter blicken och ser hur brokschersminen - Philadelphus lemoninei 'Belle Etoile' - lyser tillsammans med ängsnävan - Geranium pratense.

Iklädd ett morgonrufs, som liksom "stajlat" sig själv, lockas jag ut i trädgården Det är alldeles tyst, nästan magiskt så här i staden. Men riktigt tyst är det inte, det råder full aktivitet i det synes stilla...

Jag slår mig ner under pergolan och blickar ut mot den närliggande planteringen. Nyss var här ett blått hav av strandiris, se inlägg. Så är det inte nu. Strandirisens fröställningar är fortfarande gröna, men snart lyser de i koppartoner. Redan nu finns små inslag av brända toner i det som annars är grönt och nästan skiftar i blått och grått. Trädgårdsstormhatten - Aconitum x cammarum - bjuder snart blå blommor, men redan nu är den vacker.

 Ur fokus och då lyfts lavendelrundeln i bakgrunden fram.

Strandirisens blad dominerar, men flenörten - Schrophularia nodosa - låter sig inte skrämmas.

 I ett lite annat ljus.

I bakgrunden skymtar den vita hängpimpinellens - Sanguisorba Tenuifolia 'Stand Up Comedian' - fantastiskt vackra gren- och bladverk.

Är detta vackert? Egentligen? Det är rufsigt, det är inte sött precis.

Inga blommor som förför, ingen som egentligen pockar på uppmärksamhet. Men ändå sitter jag där och låter blicken vila just här. Jag ser och får syn på allt mer.

Säkert alltför rörigt, kan tyckas. Inget märkvärdigt alls, kan tänkas. Men... även om det var trädgårdens mer färg- och doftglada invånare som lockade mig ut, så är det detta virrvarr av obetydligheter som får mig att stanna upp och vilja vara kvar en stund till.