Med ögon känsliga för... fluff.

Morgonstund. I förra inlägget kväll och grusträdgården badade i sol. Nu, som sagt, morgon och trädgården är annorlunda. Nu är det gräsmattan, som skymtar som ett ljusgrönt hål som solbadar, medan annat är lite mer yrvaket.

Det är ofärdigt. Jag ser behov av fix och don överallt, men... Jag är också nöjd  med en del. Tycker om lavendeln som bjuder doft och lugn i virrvarret. Tycker också om buxbomen som blev klippt rätt nyligen. Gillar att gå från rum till rum, att "gräsmatterummet" endast anas, men inte kan ses. Att trädgården inte är överblickbar. Tycker om all grönska, där blomningen gärna får vara lågmäld.

Som sagt lavendel. I mängd. Massverkan. En rundel. Den vita doftpionen är på gång. Jättedaggkåpan som bildar kant mot grusgången börjar bli till ett fluff... Egentligen tycker jag den är som vackrast precis innan. Jag är ingen fluffig person, tänker jag då jag betraktar bilderna. 

Morgonsolen lockar mig ner mot gräsmattan och den del av trädgården som är än mer lummig, än mer grön. Precis vid dess början, vid den trånga ingången, frodas kermesbäret - Phytolacca americana - som nu visar skir blomning. Mycket grönska som lyfter blommorna. Och vice versa. Just det.

Blomman skapar ännu en, som skugga på bladet.

Nere vid dammen. Här behöver städas, men inte för mycket, för jag vill ha en känsla av natur. Dock, ta bort en del som inte fungerar, exempelvis några strandiris - Iris sibirica - som inte trivs i det alltför skuggiga läget. Mycket grönt. Inget fluff.

I den lilla hörnan där jag försöker skapa en upplevelse av lund har nu en av krolliljorna börjat blomma. Fler knoppar lovar mer. Jag får anledning att återkomma...

Planteringen vid planket ska göras om. Flera förändringar på gång, då det som jag trodde skulle växa sig lågt blivit högt och tvärtom. Dessutom har en del blivit väldigt yvigt och dränker nu annat. Nåväl, noterar att stjärnflockorna blommar. En del kan bjuda många blommor utan att bli fluffiga. Hm.

Vänder blicken mot rosenhäcken och ser hur honungsrosen blir smått magisk i ljuset med den mörka ligusterhäcken i bakgrunden. Fluff behöver lugn... Eller rättare sagt, jag behöver lugn.

För det kan annars bli för mycket: Fluff, fluff, fluff...

Fluff, fluff...

För mycket... fluff. Men också vackert i sina delar, som här:

Det kan bli för mycket fluff. För mig som behöver lugn i grönska. Kanske handlar det också om att de gröna pauserna speciellt behövs i den lilla lilla trädgården, där alla språkar med alla. Men förmodligen är det så att vi är olika: En del av oss vill ha mycket blomning och gärna storslagen i såväl former som färger. Medan andra, som jag, upplever trädgården mer som ett grönt rum med ögon känsliga för... fluff. Eller kanske känsliga för grönt...

...och visst kommer jag att tänka på Barbo Hörbergs "Med ögon känsliga för grönt". Nu hör jag melodin i huvudet, hennes röst som sjunger. På svtplay ligger en dokumentär om henne, den är endast möjlig att se till och med på söndag den 5 juli, se länk!

Viggo sjunger med. Jag nynnar jag också, men då tittar Viggo på mig som om han undrar över om jag vet vad jag gör och - framförallt - hur jag låter.

Ja, och det vet jag inte. Men en sak vet jag, han är inte fluffig precis =o))