Jag vill annorlunda - ...till handling!

Rosenhäcken tar för stor plats, där den sträcker sig över gräsmatta och gångar, se förra inlägget. Jag sticker mig på de taggiga grenarna då jag försöker beskära såväl omfång som höjd. Tanken att göra något mer radikalt slår mig då och då. Ofta. Men jag blir tveksam då jag frågar och får svar som: Det vore väl synd! Vet du vad du gör? Är det verkligen en bra idé? Det blir ju ett rätt stort jobb... Handlingskraften lamslås och så står jag där år efter år och försöker begränsa buskarnas framfart. Suckar och stönar. Jag vill annorlunda!

Ibland handlar det om att fråga på ett annat sätt...

Det är torsdag, telefonen ringer. Jag hör mig plötsligt undra: Vill du ha några rosor? Den jag talar med har en stor trädgård på landet. Svaret blir: Ja! Min nästa fråga blir: När? Klivet från ord till handling går fort ibland. Så står vi där i fredagskvällens tilltagande mörker, klipper ner och gräver upp. Rötterna är långa och sega. Jorden mjuk. M är stark och beslutsam. V och jag tar tag i de taggiga grenarna. Trädgårdsbelysningen är skral, lille W hjälper till och håller upp mobilen för att lysa här och där. Ett visst mått av galenskap råder, då det absolut inte går att avbryta aktiviteten och fortsätta en annan gång med lämpligare förutsättningar. Rosen ska upp nu! Nuet infinner sig och sedan går det lätt att gräva upp några mindre plantor. Allt lastas och snart täcks såväl bagageutrymme som passagerarsäten av delar som varit min rosenhäck. Sen kvällsfika. Nöjda. Belåtna. Trötta, men pigga ändå. Fredagsmys av detta slag bjuder andra kvaliteter än en kväll framför TVn.

Lördag, jag tillbringar dagen i trädgården. Det är första gången på många år som jag kan stå vid huset och se ända bort till planket därnere vid dammen.

 Till vänster häcken mot köksträdgården, bakom den äppelträdet vid den lilla uteplatsen.

Går runt, kliver över. Grenar överallt.

Väggen är så gott som borta, några mindre rosor står kvar i väntan på beslut. Det är Westminister Cathedral, Henry Hudson, Charles de Mills och den gröna rosen Rosa chinensis var. viridiflora 'Green Rose'. Nära marken finns flocknäva, julrosor, stjärnflockor med flera. Ytan som öppnats upp är rätt stor.

Ljuset når bladverk som tidigare låg i skugga. (Henry Hudson)

Den lilla hörnan mellan pergolans vägg och köksträdgården syns nu. Här står en fikonbuske som också vill växa sig stor. Jag beskär dess höjd och bredd, stammar upp så att grannarna där nedanför också får ljus och rymd.

Ligusterhäcken, som tidigare doldes av rosenbuskar, blir en lugn bakgrund till dansande perenner.

Rymd. Ljus. Rörelse.

 Jag klipper och fyller en tunna. Det finns mer att klippa, att forsla bort.

 Det är en bra grensax jag lånat. Medan jag ändå är igång så...

 ...ger jag mig också på rosorna (Mme Alfred Carrière) som är planterade nere vid den lilla stenlagda platsen under äppleträdet. De växer mot solen, vilket innebär att de klättrar in till grannen och skänker dem härlig blomning. Jag får ingen. Tanken om gröna (och blomstrande) väggar har inte förverkligats. Nu klipper jag, det är härligt även om det är rätt svårt att hantera de långa och taggiga grenarna.

Fortsätta klippa, samla ihop och forsla bort. Städa. Sedan? Här finns växter som väntar på plantering, nu öppnar sig Möjligheter. Det handlar "bara" om att finna dem...

Jag försöker lära mig av Viggo, som på ett självklart vis förstår att grenar som inte är taggiga...  kan bli till pinnar!

Viggo njuter. Jag känner mig som han ser ut.

Det är i en känsla av befrielse och förväntan som jag funderar över olika vägar och dess steg. Väggarna vid uteplatsen behöver kläs med grönt. Inte konstra till det, anpassa efter platsens förutsättningar. Sedan, till det större och än roligare: Hur skapa gräns mellan grusträdgård och gräsmatta? Idéer finns, funderas kring och formas om. I ett annat inlägg mer om detta.