En oas. Kristinas oas.

Ofta går tiden fort, ibland flyger den. Som häromdagen, då jag besökte Kristina och den oas hon skapat. En trädgård där olika gångar leder till olika rum med olika uttryck och funktion, men som ändå andas en gemensam ton. Vilken? Kanske är det växtglädje, såväl vad gäller alla dessa variationer som inslag av massverkan på några håll. Mjuka former, runda former och lek med linjer. Vandringen i trädgården blir till en upptäcksfärd: Se här! Se där! Upptäcksfärder kan ta tid... Det där med tid, det känns som om tiden står stilla medan vi vandrar i trädgården och pratar om växter, dammar, djur osv. Samtalet bubblar av energi och plötsligt undrar någon av oss vad klockan är. Va? Eftermiddag har blivit kväll och det är ofrånkomligen så att jag måste hasta till ett tåg som för mig tillbaka till Staden. Men inte hade väl någon kunnat ana att bakom den anonyma häcken där i det alldeles vanliga villakvarteret döljer sig... en oas. Just det, Kristinas oas.

Det är en gråvädersdag, jag klickar med kameran under ett pågående samtal, bilderna är mest tänkta som minnesanteckningar för egen del, men så känner jag att detta vill jag gärna dela med mig. Jag undviker sortnamn (med några få undantag), då jag inte antecknade och det är lätt att det blir fel.

En klematis klär den vackra portalen vid gången som leder från parkering till gräsmatta. Här finns möjligheter att... berättar Kristina och ser ut som hon vet känslan hon söker, men ännu inte riktigt har landat i vad och hur. En process det där, som känns igen.

Vandringen börjar vid den runda gräsmattan framför huset, där en häck gränsar mot gatan utanför. Villor och bilar kan anas där bakom, men glöms snart av allt som finns att se och uppleva här. Det känns som jag är i en botanisk trädgård, för här bjuds en mångfald av såväl växter som växtmiljöer. Nu gör jag ett försök att sortera minnesbilderna så att de överensstämmer med det som var och är.

Kamouflage! Snäckan syns knappt där i fröställningen. Naturen är listig.

Grusbelagd rabatt.

Mestadels toner av blått/violett här. Gångar löper mellan häck och plantering, på så vis kan växterna upplevas på olika håll (och marken nås för att rensas). En liten låg vädd fångar min blick, en bit bort rysk salvia och bolltistel, som talar väl med varandra.

Vi stannade länge vid denna. Jag inser att en sådan måste få flytta hit. Insikter lär ju vara bra, eller hur?

 En stam med dess grenverk, fascinerande.

Himlen ser hotfull ut, det droppar lite då och då, men regnar inte.

Mot huset ligger en upphöjd plantering med surjordsväxter. (Gången leder vidare till... ja, vad ser du på sista bilden i inlägget =o)

Ormbunkarna skapar en mjuk övergång till gräsmattan. Här växer ljung och klematis slingrar sig bland all grönska.

Torvblocken som en gång lyste bara är nu klädda. Det är vackert!

En annan gång. Vilken gång? Nu är jag nog lite vilse, men Kristina visar vägen.

Fantastisk färg på dagliljan, än vackrare i verkligheten.

Det ska bli bollar, berättar Kristina. Jag tror henne och ser framför mig hur den lilla "häcken" i vardande får bollar som liksom svävar i luften ovanför. 

Passionsblomma. Strax intill ett ljust kungsljus, som nästan är överblommat nu.

 Skuggliljan är praktfull.

Intressant! En solcellsdriven pump för bevattning. Då solen gassar pumpas mer vatten ut i planteringen, vid molnigt väder mindre. Smart, miljövänligt och... diskret. När teknik är som bäst!

Gången leder vidare. Här många dagliljor tillsammans, tidigare i sommar ett hav i orange toner.

Alltså, om du har glömt: Vi befinner oss mitt i ett villakvarter!

En luftig spaljé mellan sittplatsen nära växthuset och gången. Här klättrar en underbar ros...

...tillsammans med en magiskt vacker klematis.

Montbretia - Crocosmia, är det Lucifer? Den har övervintrat på friland här. (Jag gjorde ett försök för flera år sedan, den dog, men det kan ju också ha varit under en av de strängare vintrarna.)

 Gångar, gångar, gångar... som leder än hit, än dit. Det är spännande att vandra här.

 Återigen, vill bara påminna: En "villaträdgård"!

 En växt som kan trivas i torrläge i halvskugga, den heter... Kristina, hjälp!

En annan som också kan trivas torrt och klä marken med grönska. Fokus, fokus... =o)

Ibland behöver jag lyfta blicken för att se allt det vackra.

Kvitten! På andra bilden anas burar, där flera papegojor (tror jag det är) huserar.

Vacker ruta. (Ja, och nu menar jag inte bildens format...)

Kristinas försök till en Piet Oudolf-inspirerad plantering. Echinaceorna gör nu inte alltid som man vill, tror att vi är många som känner igen detta. Det bjuds färg- och formglädje, en vild känsla som jag älskar.

En liten en som också har ett namn. Just det.

Nu har jag nog glömt kameran en stund... Vi befinner oss i ett vackert lundområde, där arbetet med en damm påbörjats. Åh så spännande! Här finns redan träd som bjuder lummigt grönskande tak och väggar av olika slag. Ska dammen grävas si eller så? Vatten ledas hit eller dit? Möjligheterna är många och oavsett vad som väljs kommer det att bli underbart med vattenblänk i lunden.

Vi går vidare och nu avslutas upptäcksfärden i en köksträdgård med rejäla odlingslådor. Här odlas flera ätbarheter, bland annat majs. Kryddtagetesen blommar frodigt.

Kristinas oas mitt i ett alldeles vanligt villakvarter. Inget avslöjar vad som finns där bakom de gröna häckarna. Om man inte vet, så har man ingen aning. Det är något visst med det... En känsla som också genomsyrar hela trädgården, där gångarna snirklar sig och leder mig vidare till det jag inte vet ska komma. Detsamma gäller växterna, ibland behöver man gå nära för att se. Eller, som här, dofta...

Några bilder från en dag som mestadels bjöd gråväder, tagna med enkla klick under ett pågående samtal, ett samtal som... fortsätter.

Kristina, tack för en härlig eftermiddag, så roligt att lära känna dig och din trädgård!

Vill du veta mer om trädgården, se Kristinas oas.