Att försöka skapa något som naturen gärna skänker. Det verkar lätt. Men det tar - som så ofta för mig - tid. Tankar tänks och tänks om igen. Så träder slumpen och den goda turen in och berättar om ett annat sätt, kanske ett bättre vis. Jag provar.
Känslan då solen letar sig fram genom trädets blad- och grenverk. Blicken vilar i grönskan, men söker sig också mot den blå himlen. Så olikt parasollets distinkta åtskillnad, det antingen eller som då råder. Nej, under trädet är det annorlunda, ljuset strilar in och tillvaron förändras allt eftersom. Det är något speciellt med det.
Under äppelträdet i mitten av maj i år. Ljus och skugga. Både och. Samtidigt.
Den lilla hörnan under tak behöver något som skyddar mot den starka och brännande solen. Vad? Marken är täckt med gammal betong, det är svårt att få någon växt att riktigt trivas här. Grönska finns ändå i närheten, platsen fortsätter ut i pergolan. Dess tak och väggar kläs nu så sakteliga av blåregn. Så småningom ett lummigt rum.
Men nu till denna lilla hörna. Jag funderar på olika lösningar för att skapa det jag söker. Tyg, som ett draperi, har provats. Det var rätt bra, men gränsen mellan ute och inne blev alltför definitiv, det är inte en vägg jag vill ha. Vad vill jag ha? Jag vet, men vet ändå inte.
Så inträffar Slumpen, den Goda Turen knackar på: Mina grannar har bytt hammockens tak av tyg mot en träjalusi. Vi sitter där och jag känner hur vackert och behagligt ljuset blir. Just så! De har en bit över, undrar om jag vill ha. Svaret är givet och väl hemma tar jag fram hammare och spik.
När eftermiddagen blir till tidig kväll ser jag hur solen söker sig in och skapar mönster. Nyss var det den slitna murade väggen som var skådeplats, nu är det bordet och korgstolarna som kläs i ränder.
Jag slår mig ner, blir sittandes ett tag. Det kan bli fint (finare) när jalusiet grånat, när väggen målats, när fler kuddar... Kanske vore det bättre med bambujalusier som går att rulla upp och ner, men jag tvekar kring om dess yta inte blir alltför täckta, alltför mycket känsla av absolut gräns. För som nu är kan ljuset leta sig in, blicken söka sig ut. Just så!
Väldigt snygg jalusi! Den är liksom inte för perfekt, utan sådär levande i mönstret. Bra val!
SvaraRaderaKram Elin
Elin, tack! Ja, och precis så... ribborna är lite ojämna, skapar liv i eget mönster och de skuggor som ges.
Raderakram
Katarina
Ja, ibland måste man invänta att saker och ting faller på plats och så blir det så bra, så bra!
SvaraRaderaTack för penstemonlänk. Mycket riktigt var det den ena av dem, hjärtpenstemon ovatus. Känns så bra att ha koll på vad det är och nu alldeles självklart att det är en penstemon, fast till en början så olik mina andra penstemoner. Nu ser jag bara likheterna.
Ha det så gott
/Anette
Visst är det så. Vänta på tillfälligheterna, den där Slumpen ska infinna sig. Sådant går inte att stressa, tvinga, fram.
RaderaSå kul att det visade sig vara en penstemon! Jag tyckte mig känna igen blommans form - har en hjärtpenstemon i trädgården - men var inte alls säker... Alltid roligt att ha koll på växterna, ger ett mervärde att veta vem, släktskap osv.
Allt gott!
/Katarina
Du ser, rätt som det är så trillar det på plats! Det blev riktigt bra och jag förstår så väl känslan du var ute efter. Men mittemellan kan vara svårt ibland. Glad att du med hjälp av grannarna hittade det du sökte. :)
SvaraRaderaKram Kristina
Tack! Ja, ibland handlar det "bara" om att låta tillfälligheterna ta plats, vara uppmärksam på det som sker och tacka ja till det som bjuds... ;o)
Raderakram
Katarina
Härligt att det löste sig. Upplever att det är så det går till här också oftast. Jag vet, fast jag vet inte... undersökandets tid, förkastandets tid och sen så kommer lösningen nerdimpande och jag undrar varför jag inte tänkte det från början... Ursäkta alla 'jag' ;) Bra blev det, väldigt bra!
SvaraRaderaKram, Carina
Tack, tack! Ja, så tror jag också att det ofta är... Sökandet, irrfärderna. Veta utan att veta. Åh, så plötsligt... Ja, och även om Lösningen finns framför näsan så verkar det som om den där tiden innan behövs för att upptäckten ska vara möjlig att göra. Tror jag. (Många jag? Ja, men vaddå... Hm, alla dessa ja följt av komma, som jag så lätt hemfaller att skriva om och om igen.... ;o)
Raderakram
/Katarina