Återkommer... Tjatigt?

En del växter står still, medan andra dansar... Så tänker jag då jag ser på bilden jag tog häromdagen. Aklejorna ges liv genom ljus och mörker. Och rörelse. Jag återkommer ständigt till detta och befarar att jag nog är rätt tjatig. Eller konsekvent, kanske? Fast det kan väl också vara tjatigt...

En liknande akleja lutar sig mot rosenbusken, där en klematis slingrar sig. Ett annat ljus, eller hur?

Jag kikar ut, himlen är full av moln. Solen gömmer sig där bakom, men når inte igenom det tjocka täcket. Det blåser en del, kanske är det förändringens vindar... Jag hade tänkt att fotografera några aklejor, men detta (o)ljus lockar inte. Fast kanske ändå spännande att se hur det blir. Jag går ut en sväng...

...för att komma tillbaka. Nu till bilderna jag tog alldeles nyss. Moln, moln, moln... men små öppningar syns då och då.

 Aklejorna är spontana varianter, där en del är mer vita och andra mer rosa.

 Plötsligt anas lite solljus...

...som strax avtar för att försvinna och återkomma för att... Osv.

Lille Viggo har följt med ut. Sitter där på gräsmattan och undrar när det ska bli hans tur att hamna i fokus. Men min blick är fäst på denna vackra akleja.

Vilken underbar färg! Jag vet inte om den kan ha något namn, vet du?

 Nu har Viggo lagt sig ner... Förmodligen suckar han.

Ibland kan en blå himmel anas. Men bara ibland.

Jag går in. Viggo vill inte följa med, han sitter där och väntar hoppfullt med sin kära boll. Men jag har inte tid och lust att leka, jag vill se vad kameran fångat.

Jag står på kökstrappan och ropar: Maaaaaaat! Då kommer han. Nu sover han, trött efter måltiden. Gråvädret fortsätter, men i blåsten uppenbarar sig små gluggar av ljus. För att snart försvinna igen. Om och om igen. 

Ser på en av bilderna några fröställningar i vardande. Också det en återkomst, men som kanske inte blir exakt som förra gången. Men nästan. 

Kanske har de flesta återkomster inslag av viss variation ändå.
Annars vore nog livet... tjatigt. =o)