I fokus, ur fokus

Var tar din trädgårdsrunda sin början? Ibland börjar min redan inomhus, tänker jag där jag står vid det öppna fönstret och inte bara blickar, utan lockas ut. Men jag får stanna kvar här inne en liten stund til och passa det som puttrar på spisen. Precis utanför det öppna fönstret står stockrosorna, som nu mestadels visar fröställningar till småfåglarnas förtjusning. Trädgården, som kan anas där bakom, blir till diffusa färgfält då de hamnat utanför kamerans fokus.

Men fokus kan ändras. Nu syns det att den - ja, vad kallas färgen? - fläcken är blodtoppar - Sanguisorba officinalis 'Pink Tanna', som klätt sig i sensommardräkt. Det ljust violetta är myntornas blomning. Men i förgrunden blir stockrosen till något vagt som kanske stör det vi vill se. Är det kanske så att ur fokus oftast fungerar - och upplevs - som bakgrund och inte något som tar plats i framkant precis. Vad gäller bilder, men kanske också i livet självt? Som när någon eller något stör det eller den vi är och vill vara fokuserade på. Ur fokus i förgrund. Rubbar vår balans. Kanske.

Fast kan kanske också tillföra något... Jag letar bland nytagna bilder, finner en. Ett samspel mellan i och ur fokus. Så kan det vara, så kanske det alltid är.

I fokus, ur fokus. Kameran fångar ögonblicket, men bilden som skapas motsvarar inte riktigt det jag såg alldeles nyss. Det är konstigt det där. Det egna ögonen, eller är det kanske upplevelsen av vad ögonen ser, gör inte samma distinktioner mellan i och ur fokus, tänker och tror jag då jag kikar på bilderna. Förstår du vad jag menar? Den egna upplevelsen blir att allt som ligger inom blickfånget, fångas av blicken - det är spännande med ord! - också ligger i fokus samtidigt. Så motsvarar då bilden inte upplevelsen av ett ögonblick - ord, ord, ord... - i bokstavlig bemärkelse, utan snarare ett... kameraklick.

Det är fascinerande med växter som bjuder såväl knoppar och blommor som fröställningar på samma gång. Som stockrosorna nu gör.

Utanför kamerans fokus, men knappast mitt, ligger Viggo där ute. Den orange vattenslangen - ständigt närvarande för såväl ögats blick som fotens snubbel - anas också.

Ändrat fokus. Nu syns också de ledsna bladen på stockrosen, de hade gärna fått fortsätta vara diffusa färgfält. Skärpa är inte alltid bra. Ja, och ibland är det skönt att ibland få vara ur andras (och kanske eget) fokus, vara lite diffus i konturerna och bara vara ifred. I fred. 

Stockrosorna ser rätt tråkiga ut nu, jag ska klippa bort bladen, men låta fröställningarna vara kvar. Det börjar regna, jag stänger fönstren. Genom glaset ser jag hur småfåglarna gungar i vinden och duggregnet, som inte alls verkar störa dem i deras jakt på frön. Jag står länge och tittar, klickar med kameran och försöker fånga dem genom det smutsiga fönsterglaset...

I och ur fokus. En stund står jag där. Men så ringer telefonen, jag samtalar medan jag rör i grytan på spisen. En tanke kommer flygande, jag tar en penna och skriver ner. Öppnar kylen, fixar och donar. Pratar, lyssnar med sleven i hand och en blick som vandrar. Fokus? Som fotografi är inte mycket i fokus, det är rätt diffust i såväl för- som bakgrund. Skärpan skulle kunna ligga på den blanka kastrullen, där utomhus kliver in genom fönstret och speglar sig. För nu lyser solen igen och jag öppnar köksdörren. Dags för en trädgårdsrunda "på riktigt".