Ser plötsligt... Ser du?

Igår. Jag binder upp rosen. Den sticks, aj! Jag har inga handskar på, det är dumt. Grenarna vandrar från plank och mur upp i äppelträdet. Det blir som ett grönt tak över den lilla uteplatsen. Aj! Attans! Taggarna är överallt och även om jag försöker vara både försiktig (jodå) och smidig (hm), så får såväl händer som armar minnesmärken. Jag borde hämta handskar, men är så "i det" att jag måste bara binda en gren till. Och en till. Så fortsätter det. Står på en stol med huvudet uppe i grenverket. Blickar uppåt och ser plötsligt... Ser du?

Blir ju alldeles till mig. Springer och hämtar kameran och försöker fånga det ögonen nyss sett.

Det är årets allra första utslagna ros. Mme Alfred Carrière svävar däruppe och lyser i solen mot den blå himlen. Onåbar, men möjlig att se om man, som jag, står en bit ovan mark bland grenar som sticks.

Aj! Vacker, men taggig. Vacker och taggig. Var hon sådan, den där Mme Alfred Carrière, som det är så svårt att få veta något om. Jodå, jag har försökt, se länk. Nåväl, en underbar ros som klarar läget i halvskugga. Hittills har hon varit rätt sparsmakad med blomningen, hoppas hon bjuder mer denna sommar.